Så lyckades Trump mäkla fred mellan Kongo DRK och Rwanda

Vad är hemligheten bakom Trumps roll som fredsmäklare? Kan koalitionen i Sydafrika hålla ihop och kommer Generation Z i Kenya återigen att utmana makten? Kaj Persson sammanfattar utvecklingen i regionen.

Hur fixade USA fredsavtalet?

Kriget i östra DR Kongo (DRK) är en av de värsta kriserna i världen. Det har lett till ett fruktansvärt lidande. Enligt FN har över 5 miljoner människor dött, ännu fler har tvingats lämna sina hem och befolkningen lever i ständig skräck.

Kriget har nu pågått i över 30 år. Det har sin upprinnelse i folkmordet i Rwanda 1994. När den tutsi-dominerade RDF-militären tog över makten i Rwanda, flydde många – huvudsakligen hutus – ut ur i landet till de östra delarna av DRK (Kivu) Bland dem även många folkmördare, som bildade den militanta grupperingen, FDLR. Dess syfte, sägs av Rwandas regering vara att ”avsluta folkmordet”. För att försvara sig har då andra militanta grupperingar vuxit fram. Många av dessa har fått ekonomiskt och militärt stöd från Rwanda, vilket regeringen förnekar. Den starkaste av dessa är M23 som på bara några månader ockuperat stora delar av östra DRK. Längre norrut har liknande skett, men då framväxten av militia med stöd från Uganda.

Många beskyller Rwanda (och Uganda) för att dess inofficiella ”stödtrupper” inte är där för att skydda mot attacker mot gränsområdena, utan för att skövla DRK:s rikedomar. DRK är nämligen ett väldigt mineralrikt land. Inte sällan brukar detta benämnas som landet stora olycka, då det under årens gång har föranlett fientligheter mellan de som vill ta del av rikedomarna. Förekomsten av diamanter, guld, koppar, kobolt, koltron och litium är bland de högsta i världen. FN och andra institutioner har också i flera undersökningar visat på omfattande smuggling av dessa mineraler via Rwanda (och Uganda). Uppskattningarna pekar på att mineraler till ett värde av en miljard dollar årligen smugglas ut genom dessa länder.

Även om det utländska engagemanget varit mycket svagt har dock betydande biståndsmedel, inte minst från Sverige, kanaliserats i form av humanitära insatser i Kongo DRK. Initiativ för att stödja de drabbade har initierats och ett stort antal resolutioner har antagits av FN.

Likaså har många försök gjorts för att skapa fred, men alla har grundligen misslyckats. FN har sedan 1999, med cirka 12 000 soldater, sin allra största fredsbevarande styrka i östra Kongo (MONUSCO). Man måste nog konstatera att den inte har klarat sitt uppdrag. Naturligtvis har förutsättningarna varit dåliga, men disciplinproblem har också gett styrkorna dåligt rykte. Uppgifterna om övergrepp och våldtäkter är många. Mandatet för styrkan håller nu på att avslutats. Och inte heller har de regionala försöken varit lyckosamma. Sydafrika och Burundi har nu också dragit sig tillbaka efter att flera av deras soldater dödats.

Men så, ganska plötsligt, dyker USA upp i samarbete med Qatar. På kort tid lyckades man komma fram till ett fredsavtal. Rwandas och DRK:s utrikesministrar kunde underteckna avtalet tillsammans med USA:s utrikesminister Marco Rubio.

USA? Tveksamt om Trump känner till Rwanda och DRK, de är ju några av de länder han tidigare beskrivit som ”shithole countries”. Nå, må så vara med den saken, men troligen finns det inom den nya amerikanska administrationen de som ser fördelar med att försöka skapa fred i östra DRK. En stark anledning är att man vill försöka stoppa Kinas framfart på kontinenten. Kina äger nämligen mer än hälften av mineralutvinningen i DRK. Vidare är detta avtal inte ett sedvanligt fredsavtal. Nej, betydande delar handlar om investeringar. DRK:s tidigare president Kabila beskrev det också som ett handels- snarare än ett fredsavtal. Syftet verkar snarare vara tillse att stora amerikanska företag skulle kunna dra nytta av avtalet. Låt mig lägga till att det kanske också finns de inom USA:s administration som vill se fred och slut på lidande.

Kommer avtalet att hålla? Ingen president idag, inte ens DRK:s Tshisekedi eller Rwandas Kagame, vill utsätta sig eller sitt land för Trumps vrede. Qatars roll skall också beaktas. Detta då landet spelar en allt starkare roll på kontinenten. Trots detta är jag orolig. Kagames allt övergripande och styvnackade inställning är att inte ge efter, ens en millimeter på landets säkerhet. Vidare har det bildats många små ostyrbara fraktioner som har vapen och egna intressen av att osäkerheten i östra Kongo DRK ska bestå. Och ju längre ett krig pågår ju svårare är det att skapa varaktig fred.

Sydafrika – inrikespolitisk röra och allt större osämja

Alltsedan valen för ett drygt år sedan styrs Sydafrika – för första gången –  av en koalitionsregering. Valet stora förlorare blev ANC som förlorade den majoritetsställning som partiet innehaft sedan de första demokratiska valen 1994. Efter interna diskussioner insåg partiledningen att det bästa vore att bilda en koalitionsregering (Government of National Unity, GNU). Det viktigaste var dock att försöka vidmakthålla en så stark ställning som möjligt för ANC, så man sträckte ut inbjudan till en mängd olika partier. 

 En regering med stöd av totalt tio partier skapades. De allra flesta är ganska små partier med upptill 3-4 procent. Detta med undantag för det liberala, huvudsakligen, vita partiet Democratic Party (DP), som fick 21 procent av rösterna. ANC och DP har varit varandras huvudfiender alltsedan demokratin infördes. De skiljer sig åt, inte bara rasmässigt, utan också ideologiskt. Dessutom har under åren av dispyter personlig animositet växt fram tillsammans med avsaknad av tillit. De första månaderna fungerade samarbetet någorlunda. Vissa framsteg kunder registreras. Men med tiden har påhoppen och skärmytslingarna blivit allt fler och allvarligare.

Ett antal lagförslag har dragits i ”långbänk”, budgeten skapade stridigheter, ett antal nomineringar har lett till osämja, bland annat. Nu senast sparkade president Ramaphosa den – mycket skicklige –biträdande handelsministern Whitfield från DP då denne rest till USA utan att fått klartecken av regeringen. DP reagerade med att stoppa budgetförslag från ANC-ministrar som är misstänkta för korruption och att vägra delta i Ramaphosas stora nationella dialog.

Så koalitionsregeringen befinner sig nära bristningsgränsen. Mitt intryck är att det huvudsakligen är ANC som provocerar och testar DP, samtidigt som ANC gått segrande ur de flesta tvister. Men DP:s ledning håller sig envist kvar. Man har klart förbundit sig till att få en koalitionsregering att fungera och visa att landet kan göra framsteg, men endast genom medverkan av DP. Man vill visa befolkningen (och utländska investerare) att landet kan utvecklas som– den av DP styrda – västra Kapprovinsen. ”DP tar ansvar för Sydafrika” är partiets slogan.

ANC vill å sin sida visa att man fortfarande leder landet och inte ger efter för DP:s minoritetsförslag. Samtidigt kan man inte driva sin linje alltför långt och orsaka att DP lämnar regeringen. Man står vid avgrunden. Skulle DP lämna måste ANC antingen försöka regera med en minoritetskoalition, vilken skulle ha svårt att få igenom någonting i det sydafrikanska parlamentet, eller försöka förmå de populistiska partierna MK och EFF att medverka i regeringen.

MK var valets segrare med nästan 15 procent och har sin bas bland zulu-folket. Partiet bärs upp av expresident Zuma. Hans tid som president 2009-2018 kännetecknas av ekonomisk katastrof och korruption. Partiet står långt ut på den vänsterpopulistiska kanten med förslag om att förstatliga stora delar av ekonomin och överta land utan kompensation. Men egentligen ägnar sig inte dess ledning  så mycket åt politik, utan mest åt inbördes kamp om makten, samt att roffa åt sig av partiets kassa och genom fjäskande ”piruetter” tillskansa sig Zumas popularitet. MK har bytt generalsekreterare ungefär varannan månad. Det andra partiet, som står för en snarlik politik, är EFF. Dess ledare är karismatiska Malema som ännu inte lyckats nå någon större popularitet. Partiet fick drygt nio procent i valet. MK har hittills motsatt sig samarbete med ANC och endast EFF ger inte majoritet.

Ja, med denna röra är det svårt att se att landet kan gå framåt. För det krävs en genuin vilja att samarbeta för Sydafrikas bästa.

Kenya – nya ungdomsprotester startar

Enligt mig, är kenyanska ungdomar bättre utbildade, mer politiskt medvetna och, inte minst, mer kunniga på social media än motsvarande åldersgrupp i de flesta andra afrikanska länder. Detta medför att de, potentiellt och i realiteten, utgör en stark politisk kraft.

Det bevisade de för ett år sedan när de initierade stora protester mot president Rutos skatteförslag och ledarnas korrupta och maktfullkomliga beteende. Efter våldsamma protester där många dödades och skadades och egendom förstördes, drog Ruto tillbaka sitt förslag och klargjorde att han hört och tagit till sig ungdomarnas krav på de styrande. Han såg sin makt hotas. Det var ju främst dessa ungdomar som, något överraskande, lett till hans seger i presidentvalet 2022.

Med detta ebbade protesterna ut. Ruto hade fått sig en ordentlig minnesbeta och det politiska etablissemanget var skakat. Men kenyanska politiker är hårdhudade. I skymundan lyckades polis och säkerhetsmaskineriet finna några av de som man misstänkte låg bakom protesterna och likviderade dessa. Löftena om förändringar ”glömdes bort”. Vissa politiker bytes ut, som vice-president Gachagua, men maktfullkomligheten bestod.

Allt eftersom insåg de protesterade ungdomarna att mycket lite hade förändrats, ja att de hade blivit lurade av de gamla rävsluga politikerna. Då tog Generation Z åter till sociala medier och kallade till nya protester på årsdagen av de tidigare. Denna gång blev demonstrationerna än större och ägde rum på många platser i landet. Man gick också ut på gatorna några dagar senare. Även då med följden att – enligt uppgifter – hittills totalt över trettio dödats och hundra skadats. Politiker har, på sedvanligt kenyanska manér, betalt huliganer för att skapa än större förstörelse och även skada fredligare deltagare.

Nu väntar Kenya på fortsättning. Kommer vågen av missnöje att upprepas och hur kommer Ruto svara. Parlamentariskt sitter presidenten ganska tryggt. Han har skapat en ”borgfred” med sin motståndare från det senaste vid valet, ”Kenyas Grand Old Man” Odinga. Rutos sparkade vicepresident Gachagua lär dock försöka utnyttja det nya politiska läget. Även om Ruto med sina 58 år får betraktas som ung i det lastgamla kenyanska politiska landskapet ses han som inte som en duvunge, utan som mycket hårdför och manipulativ. Det var inte för inte Ruto anklagades vid Internationella brottmålsdomstolen, ICC, för att ligga bakom de dödliga oroligheterna i samband med valen 2007. Han är med andra ord säkert beredd att gå långt för att behålla makten.

Generation Z:s agerande är ett nytt politiskt fenomen. De är i samma åldersgrupp, ganska välutbildade, saknar någon klar ledare och­ – vilket är ovanligt i Kenya – för dem har etnisk bakgrund ingen betydelse. Deras vapen är mobiltelefonen, sammanhållningen och önskan att skapa ett rättvist samhälle. Man vill, som en bedömare uttryckte det, få de styrande att inse att deras uppgift är att förbättra livet för befolkningen – inte tvärtom!

Kaj Persson

Läs också