Kriminella gäng på Gazaremsan har beväpnats av Israel. Syftet är att sprida kaos, göra Gaza ostyrbart och fortsätta svälta befolkningen. Författaren och poeten Nour ElAssy berättar om en ”vardag” där ingen länge går att lita på.
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
Den 5 juni bekräftade premiärminister Benjamin Netanyahu offentligt att Israel beväpnar dessa kriminella fraktioner och klaner och erkände därmed något som vi i Gaza redan visste var sant. Målet med beväpningen? Att minska antalet dödsoffer bland de israeliska soldaterna – och att ytterligare splittra det palestinska samhället inifrån.
Resultatet har varit katastrofalt. Närvaron av dessa gäng, av vilka många medlemmar fängslades före detta krig för brott mot sitt eget folk, har lagt ett nytt och skrämmande lager till vårt lidande. Vi är inte längre bara rädda för himlen – utan också för våra grannar, för de människor som går bland oss. Vi fruktar inte bara hunger eller bomber längre. Vi är rädda för svek.
Mycket uppmärksamhet har riktats mot Yasser Abu Shabab och hans män, som Israel har beväpnat för att kontrollera territoriet i Rafah i södra Gaza. Men det finns beväpnade gäng överallt nu, som kontrollerar tillgången till bistånd, till och med inne i Gaza City.
Närvaron av dessa brottslingar bland oss har gjort oss rädda för varandra. Min far gett mig rådet att behandla alla omkring mig som om de skulle försöka stjäla från mig, eller närma sig för att skada mig. Mina föräldrar lever i rädsla när jag går ut för att rapportera – inte bara på grund av israeliska bomber och kulor – utan nu också på grund av dessa gäng. När plundringen har eskalerat, särskilt vid utdelningsplatser för bistånd, sa mina föräldrar åt mig att sluta gå ut helt och hållet. Och jag tror att de har rätt.
Allt detta är så smärtsamt att bevittna, för det här är inte de människor som vi är. Det här är inte Gaza. Vi har levt under ockupation och belägring– långt innan detta krig – och vår regering hade många brister. Men våra samhällen var säkra. Vi brukade gå ut och shoppa för Eid på kvällen under Ramadan och återvända till våra hem efter midnatt. Det kändes aldrig skrämmande. Nu, till och med mitt på dagen, känner vi oss livrädda för att lämna de sönderslagna hemmen och tälten där vi bor, fördrivna.
Gängen plundrar lastbilar
En del av de personer som Israel beväpnar och ger makt, som Yasser Abu Shabab, har tidigare suttit i fängelse för mord, narkotikahandel och andra allvarliga brott – till och med för att ha spionerat för Israel. De släpptes ur fängelset i början av detta krig eftersom det skulle ha varit grymt att hålla dem fängslade medan Israel har svält och jämnat Gaza med marken.
Andra gäng kanske inte stöds direkt av Israel, men de spelar in i Israels strategi att sprida kaos, splittra våra samhällen och göra Gaza ostyrbart.
Gängen varierar i storlek från stora och mycket farliga, till små grupper av opportunister. De finns framför allt i områden där bistånd kommer in eller distribueras. De plundrar FN:s lastbilar och säljer maten till överpriser, ibland försvinner maten helt och hållet. De stjäl också mat direkt från människor som riskerar sina liv för att få hjälp från Gaza Humanitarian Foundations dödliga distributionscenter.
Hjälpen har blivit en handelsvara för de grymma. Det som borde vara gratis – bröd, ris, olja –dyker nu upp på svarta marknader och säljs till priser som ingen har råd med, inte ens de som är lyckligt lottade nog att fortfarande ha tillgång till pengar.
Även människor som inte ingår i dessa gäng har börjat omringa de få biståndslastbilar som tillåts komma in. De tar vad de kan ta – inte för att de är kriminella, utan för att de svälter och det inte finns något annat sätt att få tag på mat.
Jag talade med en ung man i Gaza City som på nätterna går till al-Rashid Street, Gazas kustväg och den huvudartär som hjälpen färdas längs. Som de flesta män här väntar han på att lastbilar med mat ska komma in för att pröva lyckan:
– Jag såg dem – gänget med gevären, säger han. De stoppade en lastbil och drog ut föraren. Slog honom. Sedan tog de allt. Senare på kvällen såldes det mjöl de stulit på marknaden för 850 shekel (cirka 240 dollar) per säck.
Avskurna och dödade i tystnad
För att göra saken ännu värre avskärmas Gazaremsan nu från omvärlden och försvinner ur sikte. I mitten av juni kollapsade internetuppkopplingen, mobiltelefontjänsterna och till och med de fasta telefonerna i Gaza under fem dagar på grund av israeliska attacker mot telekommunikationsinfrastruktur. I många områden har den inte kommit tillbaka.
Även när vi har uppkoppling verkar omvärlden inte vara medveten om de brott som Israel begår. När vi är avskurna känner vi ytterligare ett lager av övergivenhet, som om vi dödas i total tystnad.
Det finns dagar då ingen kan nå varandra. Ambulanser kan inte hitta patienter. Familjer kan inte varna varandra för krypskyttar. Journalister – de av oss som fortfarande lever – blir avbrutna mitt i en intervju, mitt i en mening.
Medan kommentatorer debatterar geopolitik brinner familjer upp i sina tält. Men världen har tittat bort. Och när världen tittar bort dödar Israel snabbare och mer våldsamt.
Detta kommunikationsavbrott är inte ett misstag. Den är strategisk. Det är radering av dokumentation, av vittnesmål, av sanning. Medan världen bläddrar igenom rubriker och Instagram-bilder fortsätter Gaza att blöda – utanför skärmen.
Mörkläggningen sammanföll också med att Israel inledde ett nytt krig mot Iran. Medan missilerna flög mot Isfahan och uppmärksamheten flyttades till Tel Aviv, vem uppmärksammade då fortfarande de krigsförbrytelser som regnade över varje centimeter av Gaza?
Medan kommentatorer nu debatterar geopolitik bränns familjer här upp i sina tält. Men världen har tittat bort, och när världen tittar bort dödar Israel snabbare och mer våldsamt. Detta krig mot oss, svälten och kaoset, har inte tagit paus. Det har bara blivit mindre synligt. Tystnaden om Gaza är inte fred eller ens ett kort eldupphör. Det är blod som torkar utan att fotograferas.
Detta är ingen tillfällighet.
Under tiden, här i Gaza, dör barn inte bara av kulor, utan även till följd av hungern, av infektioner, uttorkning och undernäring. FN säger att vi håller på att hamna i en hungersnöd. Men om detta inte redan är hungersnöd, vad är det då?
En mamma från Jabalia berättade att hon matar sina barn en gång varannan dag. När hon inte har något ger hon dem bara vatten och salt. Vattnet är naturligtvis förorenat, eftersom det är allt vi har. Hennes barn ”sover och vaknar hungriga”, säger hon. Vid de sällsynta tillfällen då hon har råd med ett kilo mjöl för att baka bröd kan hennes barn inte låta bli att äta upp allt på en och samma dag – eller till och med på en timme. De är för hungriga för att ransonera.
De så kallade hjälpcentrumen i Gaza Humanitarian Foundation, som ska ge oss mat, är dödsfällor. Mer än 400 människor har dödats och 1 000 har skadats sedan de öppnade den 27 maj när de försökt få hjälp. De mest desperata civila – fördrivna från sina hem, boende i tält, svältande – riskerar sina liv genom att gå i timmar för att nå dem. När de kommer fram möts de ofta av krypskyttar, beväpnade plundrare eller massakrer som utlösts av kaos och rädsla.
Detta är inte olyckor. De är avsiktliga mord. I Rafah och andra områden på remsan har dussintals människor – obeväpnade civila, pappor, tonåringar, barn – skjutits i ryggen, huvudet eller bröstet när de försökt få tag i en mjölsäck. Deras kroppar lämnas ofta på gatan i timmar, oåtkomliga, eftersom de som försöker hjälpa till riskerar att också bli skjutna.
Det som händer är inte ett humanitärt misslyckande. Det är humanitär teater, iscensatt för den internationella pressen, vars uppmärksamhet nu har avletts, medan verkligheten är död – sanktionerad, subventionerad och systematisk.
Hur kommer det sig att en far 2025 kan avrättas för att han försöker ta med sig bröd hem till sin familj? Hur kan vi leva i en värld där de rikaste nationerna skickar ”hjälp” som dödar – och sedan tvår sina händer rena från ansvar? Hur kan du sova när du vet att dina skatter betalar för de kulor som dödar mina grannar när de väntar i kön för att få ris? Och vad kallar vi detta – om inte folkmord?
För oss i Gaza är detta inte bara ett krig. Det är förintelse.
Nour ElAssy
Poet och författare, fortfarande vid liv – i Gaza.
Redigerad av Eric Reidy.
Översättning: David Isaksson
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
