ANALYS. Just nu pågår en process för att ta fram nya strategier för Sveriges bistånd till Latinamerika. I detta arbete måste demokrati och rättigheter utgöra ett överordnade mål. Att hoppas på en hållbar positiv förändring i länder som inte respekterar demokratin är lönlöst, menar Erik Jennische och Maria Pia Alvira från Civil Rights Defenders.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarnas egna.
När Nicolas Maduro den tionde januari 2025 utropades sig till president i Venezuela för en tredje mandatperiod, utan att valkommissionen någonsin presenterat resultatet från presidentvalet i somras, satte han också fingret på den helt centrala frågan för utvecklingen i Latinamerika: Demokratins och de mänskliga rättigheternas framtid.
Under året kommer den svenska regeringen att anta så kallade landstrategier för de länder i regionen som tidigare haft biståndsstrategier för perioden 2021-2025 – Bolivia, Colombia, Guatemala och Kuba – samt en regional strategi. Landstrategierna ska enligt regeringens reformagenda för biståndet inkludera hela det svenska engagemanget; utrikes-, säkerhets- och handelspolitik med mera, samt biståndspolitiken gentemot ett visst land.
Sedan Hugo Chavez vann presidentvalet 1998 har han och hans efterträdare Nicolas Maduro genomfört en statskupp i slow-motion. Systematiskt har de avvecklat rättsstaten, maktdelningen, pressfriheten, oppositionen och nu även valsystemet. Under våren 2025 kommer Maduro att stänga ned civilsamhället och skriva en ny konstitution för landet.
Avvecklingen av demokratin och rättsstaten har gjort det möjligt för den venezolanska regeringen att förstöra ekonomin i grunden. För några decennier sedan hade Venezuela högst BNP per capita i regionen. Nu är en minimilön en handfull dollar i månaden. Fattigdomen och förtrycket har sedan 2014 tvingat åtta miljoner venezolaner, en fjärdedel av befolkningen, att lämna landet.
De valhänta internationella försöken att sätta stopp för utvecklingen har misslyckats, och därmed visat på en väg för hur andra ledare med auktoritära ambitioner kan behålla makten. Landstrategierna behöver därför en aktualiserad analys av utvecklingen. Sveriges och EU:s politik behöver bidra till att minimera risken för att detta sker igen.
Om demokratin och de medborgerliga och politiska rättigheterna går bakåt, kommer de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna också att göra det.
Måste kopplas till EU
För det första behöver de svenska landstrategierna gentemot regionen tydliggöra att såväl Sveriges som EU:s politik och bistånd ska ha demokrati och respekt för de medborgerliga och politiska rättigheterna som överordnade mål. Strategierna som antogs 2021 nämnde varken EU eller EU:s bistånd utan hanterade det svenska biståndet som om det skulle utformas i isolering.
Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina för snart tre år sedan har EU:s behov av allianser med demokratier utanför Europa ökat. EU:s nya politik gentemot regionen – som antogs 2023 – de nya regelbundna toppmötena mellan EU och CELAC (Gemenskapen för Latinamerikas och Karibiens stater) och de samarbets- och frihandelsavtal som EU har med enskilda länder och grupper av länder i regionen är därför positiva.
Ett genomgående tema i EU:s politik är att den ska främja mänskliga rättigheter och demokrati. Det som saknas i praktiken däremot är öppna och fungerande metoder för hur EU:s och Latinamerikas civilsamhällen ska delta i politikutvecklingen. Om civilsamhället och medierna upplever att de är utestängda från diskussionerna, vilket de ofta är, blir verksamheten sämre och politiken förlorar i legitimitet. Allt det som är positivt med samarbetet blir omöjligt att se för befolkningen.
För det andra behöver politiken ha ett övergripande regionalt fokus, och inte hantera de fyra nationella strategierna som isolerade projekt.
Sverige har sedan länge haft ett mycket tydligt fokus på mänskliga rättigheter i biståndet gentemot Latinamerika, som inkluderar fokus på kvinnor och flickors rättigheter, sexuella och reproduktiva rättigheter och ursprungsbefolkningars och de mest utsatta gruppernas rättigheter, samt människorättsförsvarare. Stödet har varit brett och flexibelt. Många organisationer upplever däremot att EU:s stöd är byråkratiskt och snävt, och illa anpassat till deras förutsättningar.
Mer flexibelt stöd behövs
Sveriges och EU:s bistånd behöver också inkludera mer flexibelt stöd till människorättsorganisationer i regionens stängda länder – Nicaragua, Kuba och Venezuela – som inte kan registrera sig, anställa personal eller anlita revisorer. EU behöver arbetsformer som gör det möjligt att kanalisera stöd till dem utanför de normala rutinerna. Bristen på flexibla rutiner är ett av skälen till att det europeiska stödet till människorättsorganisationer i Venezuela och Kuba de senaste decennierna varit så blygsamt, trots att behoven varit uppenbara för alla.
Allt fler människorättsorganisationer från dessa länder, men även från andra, har under de senaste åren tvingats i exil i exempelvis Costa Rica, Colombia, USA och Europa. Deras ambition är ofta att fortsätta arbetet, som tack vare teknikutvecklingen till stor del kan genomföras från exilen. Men ofta stöter de på patrull i fyrkantiga stödformer som säger att verksamheten måste genomföras i själva landet. Många vittnar dessutom om att de förföljs och hotas av säkerhetstjänsten från sina hemländer även i exil.
De stora miljö- och klimatutmaningarna i regionen, som är väl representerade i de rådande strategierna, behöver också ett nytt fokus. Sedan 2018 har 25 stater i Latinamerika och Karibien undertecknat det så kallade Escazú-avtalet, som ger människorättsförsvarare i Latinamerika och Karibien ett helt nytt legalt ramverk för att tillgå information om miljöfrågor, och delta i utformningen av politiken som påverkar deras miljö.
Det förvånar ingen att motståndet mot avtalet varit stort hos många regeringar. El Salvador, Honduras, Kuba och Venezuela har inte undertecknat det. Sverige och EU behöver ställa sig bakom och stödja civilsamhällesorganisationer som kräver att deras regeringar undertecknar avtalet eller som arbetar för att avtalet ska implementeras.
För det tredje, och utöver det som sägs ovan, behöver de fyra bilaterala strategierna förtydligas.
I Bolivia hålls såväl president- som kongressval i augusti i år, vilket skapar möjlighet att lösa den politiska krisen i landet som hållit i sig sedan valet hösten 2020. Den svenska landstrategin bör därför inte antas förrän efter valet, när man vet om valet genomförts korrekt och resultatet respekterats, och därmed vilka förutsättningarna är för att bidra till positiv utveckling.
Utvecklingen i Colombia beror av implementeringen av fredsavtalet och utvecklingen längs gränsen till Venezuela. De senaste veckornas våldsamma strider i Catatumbo, precis på gränsen, är ett tydligt exempel på hur transnationell problematiken är. Kommer en ny våg av migranter strömma över gränsen, kan de colombianska illegala väpnade grupperna fortsätta arbeta från baser i Venezuela, och kommer människorättsförsvarare fortsätta möta våld och hot i sin vardag? Sveriges och EU:s politik behöver utgå från att fred i regionen beror av många sammanflätade faktorer, såväl som den geopolitiska kontexten. Även den bilaterala landstrategin behöver därför ett starkare regionalt fokus.
I Guatemala var det en hårsmån från att presidentvalet 2023 helt fuskades bort, och att den folkvalde Bernardo Arévalo inte kunde installeras som president. Nästa val till kongressen och presidentposten hålls 2027, och är helt avgörande för landets framtid. Den svenska landstrategin bör därför ha ett tydligt fokus på att stärka förutsättningarna för att valet kan genomföras demokratiskt.
Det svenska biståndet till Kuba är begränsat ekonomiskt, och strategin säger sedan tidigare att inget budgetstöd får utgå till kubanska myndigheter. Det är rätt och bör även vara principen för EU:s bistånd till Kuba. De medel som finns tillgängliga ska användas till att stödja civilsamhällesorganisationer på och utanför Kuba som arbetar för demokratisering. Det finns inga förutsättningar att främja hållbar positiv utveckling för kubanerna utan att de får utse sina egna ledare i demokratiska val.
De rådande strategierna för det svenska biståndet till Latinamerika skrevs under helt andra förutsättningar och behöver därför omarbetas i såväl analys som inriktning. Det är lönlöst att hoppas på hållbar positiv förändring för fattiga människor i de länder vars regeringar inte respekterar demokratin.
Erik Jennische
Biträdande Global Chef, Civil Rights Defenders
Maria Pia Alvira
Latinamerikachef, Civil Rights Defenders
Här kan du läsa samtliga våra artiklar om Latinamerika
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
