KRÖNIKA. Tio år efter att terrorsekten IS invaderade staden Mosul saknas fortfarande 2 700 flickor och kvinnor som fördes bort. Varför är det ingen som bryr sig idag? Frågar sig Ramsen Shamon, debattredaktör på Newsweek.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Mina släktingar flydde från Mosul för att rädda sina liv innan IS invaderade och tog makten sommaren 2014. Invasionen av Iraks näst största stad innebar inte bara att mina släktingar, assyrier från ursprungsbefolkningen, rycktes upp med rötterna, utan ledde också till folkmord på assyrier/kaldéer/syrianer (kristna), shiamuslimer och yezidier. Tio år har gått sedan radikala islamister invaderade staden Mosul, känd som det bibliska Ninve, en gång huvudstad i det gamla assyriska imperiet. Terroristerna förstörde allt som kom i deras väg och dödade alla som inte underkastade sig deras förvirrade version av islam. Har situationen förbättrats för Iraks ursprungsbefolkning assyrierna/kaldéerna/syrianerna efter IS nederlag?
År 2014 studerade jag journalistik i Chicago, samtidigt som jag med stor oro föjde nyheterna från en annan del av världen – där mina släktingar, som jag aldrig hade träffat, utsattes för religiös förföljelse.
Jag berättade för mina klasskamrater att invasionen av Mosul skulle leda till omfattande förstörelse i regionen och folkmord på dem som inte underkastade sig IS brutala makt. Jag möttes av skratt och axelryckningar. Mina kursare kunde inte bry sig mindre. De trodde inte att IS skulle förvandlas till det som det så beryktat blev – en brutal dödsmaskin, en terrororganisation som ansåg sig vara en stat.
IS hade som mål att kontrollera så stora landområden som möjligt, gärna på bekostnad av ursprungsbefolkningar. De förstörde assyriska och babyloniska artefakter och sålde andra historiska föremål på svarta marknaden. De ville förstöra urbefolkningars alla historiska och religiösa byggnader, för att radera ut vetskapen om att de ens har funnits.
Reaktionen från mina kollegor borde inte ha förvånat mig, eftersom ursprungsbefolkningars svåra situation ofta förbises, gång på gång, världen över. I takt med att grymma rapporter kom gjorde mina klasskamrater en helomvändning och gjorde senare egna reportage om hur Chicagobor med rötter i Irak och Syrien påverkades av händelserna i Mellanöstern.
Utöver förstörelsen av tusentals år gamla platser och kulturföremål så led många oerhört svårt under IS styre. Vissa familjer lider fortfarande. Kvinnor och flickor är fortfarande försvunna. Många yezidier och en del assyrier togs som sexslavar av IS. De fördes bort med våld från sina familjer och uppmanades att konvertera och underkasta sig – eller dö. Uppskattningsvis 2 700 flickor och kvinnor saknas idag.
Världen bryr sig inte
Världen låtsas inte om de försvunna flickorna och kvinnornas situation, inte heller verkar man bry sig om hur de andra som överlevde folkmordet har det. Med nyhetsrubriker som uppdateras var 24:e timme är det lite eller inget utrymme som erbjuds de som levde under IS vrede – uppmärksamhet som var minimal när händelserna inträffade i realtid och som nu åter är obefintlig.
Assyrierna/kaldéerna/syrianerna, liksom deras landsmän i Irak, kompenserades efter IS fall inte för att deras hem, kyrkor och andra religiösa och historiska byggnader förstördes av terroristerna. De fick inte heller hjälp med att börja om sina liv, vare sig i Irak eller utanför landet dit de flesta har flytt. Trots att det finns nya irakiska lagar som ska garantera kompensation för umbäranden och respektera olika gruppers rättigheter i landet. Korruption och rättslöshet verkar dessutom alltmer prägla den irakiska statsapparaten. Så – vilken rättvisa kan ges till överlevande när rättvisa inte existerar i Irak?
En stor del av återuppbyggnaden av förstörda byggnader vilar på assyrier/kaldéeer/syrianer i diasporan. De samlar in pengar för att återuppbygga kyrkor, stödja lokala entreprenörer och försöka skydda den lilla del av ursprungsbefolkningen som finns kvar. Organisationer som Assyrian Aid Society, ADFA (A Demand For Action), Shlama Foundation, Iraqi Christian Relief Council, Nineveh Rising och Yazda arbetar outtröttligt för att hjälpa de behövande. De finansierar till exempel viktiga återuppbyggnadsprojekt i Irak, i områden som praktiskt taget nonchaleras av den irakiska regeringen.
Vad är det för mening med att bygga upp och renovera kyrkor om det inte finns några församlingsmedlemmar kvar som kan be i dem?
Före 2003 uppgick antalet kristna i Irak till 1,5 miljoner. Nu uppskattas antalet vara mellan 100 000-200 000. Iraks ursprungsbefolkning har flytt och fortsätter att fly krig och förföljelse. Bristen på stöd från både det internationella samfundet i stort och Iraks federala regering är en starkt bidragande orsak till detta. Påven Franciskus resa till Irak 2021 möttes av mycket fanfarer, men väldigt lite förändrades till det bättre för Iraks kristna efter det historiska besöket.
Ideella organisationer och FN har bidragit till återuppbyggnaden av förstörda kyrkor och andra byggnader. Nyligen hjälpte UNESCO till att återuppbygga en kyrka i Mosul, tio år efter att den förstörts. Men: vad är det för mening med att bygga upp och renovera kyrkor om det inte finns några församlingsmedlemmar kvar som kan be i dem?
I Mosul bor idag långt ifrån lika många kristna som det gjorde innan invasionen av Irak 2003 och definitivt långt många färre än innan staden togs över av IS i juni 2014, detta trots att terrorsekten besegrades 2017. Det är svårt att tro att de någonsin kommer att återvända. Mina släktingar har inte återvänt till sitt hem i Mosul utan har i stället sökt skydd i en irakisk grannstad. Andra som levde under IS har helt lämnat Irak.
Visst, IS våld och makt har relativt sett upphört och stör inte livet för assyrier/kaldéer/syrianer i Irak. Men striderna har inte upphört. Turkiets gradvisa inmarsch i norra Irak och krigföring mot medlemmar av Kurdistans arbetarparti (PKK), som USA klassar som terrorister, är pågående. Assyrierna och deras förfäders landområden, särskilt i Nahla-dalen, är återigen i korselden och en sådan verklighet verkar svår att förändra med praktiskt taget inget stöd från samhället utanför. Assyriers och yezidiers fortsatta existens i det som varit deras hemland i tusentals år är i bästa fall fortsatt osäker.
Ramsen Shamon
Biträdande opinionsredaktör på Newsweek. Följ honom på Twitter/X
Texten har ursprungligen publiceras i Newsweek. Läs originalversionen här.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
