KRÖNIKA. Isbitarna under Kians kropp, pappan som reciterar Koranen vid sin avrättade dotters grav, anhörigas grävande efter sina barns döda kroppar – allt detta är motståndshandlingar i dagens Iran, skriver författaren Rana Soleimani.
Dett är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Det är tidig kväll 16 november 2022. Invånarna i den lilla provinsstaden Ize i södra Iran har tagit ut sig på gatorna för delta i den enorma protestvåg som sköljt över landet efter Mahsa Jina Aminis död i regimens arrest.
Nioåriga Kian Pirfalak är på väg hem tillsammans med sin bror i föräldrarnas bil. Mitt i oroligheterna utsätts familjens bil, enligt vittnesmål från föräldrarna, för ett kulregn från regimens säkerhetsstyrkor. Kians pappa blir svårt skadad. Kian dör av skottskadorna.
Det finns otaliga vittnesmål om hemliga begravningar, försvunna kroppar och massgravar i Iran. Och inte bara under senaste tidens feministiska revolution, utan i princip från den dag den islamska republiken bildades. Mamman i familjen – som är medveten om detta – bestämmer sig att för att på natten ta med sin pojkes livlösa kropp hem för att själv kunna begrava honom dagen efter. Den natten samlar grannarna isbitar och håller Kians kropp sval och säker i vardagsrummet för att hans kropp inte ska falla i händerna på säkerhetsstyrkorna och försvinna.
Varför tvingas de till detta? Varför släpper regimen inte taget om sina medborgare ens efter deras död? Svaret är att totalitarismen hos den islamska republiken Iran saknar gränser. Totalitära stater livnär sig på – och är besatt av – att kontrollera allt som andas mänskligt liv. Allt, Inklusive livets slutskede, medborgarens död.
Den natten sov Kian lugnt på en isbädd inför sin mammas ögon, och de där isbitarna växte till ett motstånd. Ett motstånd mot allt som den totalitära regeringen ville ta från familjen; rätten till sitt eget liv. Och till sin egen död.
I detta historiska ögonblick, när årsdagen av Kian Pir Falak död närmar sig, äger motståndet också rum i Teherans utkanter på en hemlig begravningsplats, Khavaran, en gravplats för avrättade politiska fångar från 80-talet.
Redan dagen efter revolutionens seger organiserade den islamiska republiken avrättningar och mord. Kulmen var den massaker som ägde rum 1988. Inom loppet av tre månader, på order av den dåvarande så kallade andliga ledaren Ayatollah Khomeini, avrättades enligt vissa källor över 4 000 människor i 85 städer runt om i Iran.
En av dem som organiserade massavrättningarna, Hamid Nouri, sitter just nu i fängelse i Sverige. Många av de avrättade människorna begravdes i massgravar i olika städer i Iran. Andra, som betraktades som gudlösa, oftast vänsteraktivister, begravdes på en hemlig begravningsplats som heter Khavaran nära Teheran.
Där, på den hemliga begravningsplatsen med de anonyma gravarna snubblade en kvinna på ett klädesplagg som stack upp ur marken. Den natten grävde hon och andra släktingar till bödlarnas offer med sina bara händer och upptäckte flera kroppar begravda bara några centimeter under marken.
En kall höstkväll satt en pappa vid sin dotters namnlösa grav i Khavaran och läste ur Koranen när han greps av säkerhetspolisen. När de tog honom visste han inte ens vilken som var hans 20-åriga dotters grav.
I många år, fram till sin död, gick den gamle mannen till vänsterdissidenternas begravningsplats varje fredagskväll och sörjde, utan att veta exakt var hans dotter vilade.
Under de senaste åren har Irans regering förstört dessa massgravar och i vissa städer har de byggt promenadparker eller kontorsbyggnader för att dölja spåren. I Khavran vill regeringen utplåna alla spår av massgravarna genom att erbjuda bahà’ierna en gravplats på massgravarna. Men bahà-i-familjerna vägrar.
Khavaran med sina massgravar, fyllda med politiska oliktänkande och dissidenter, är en viktig del av vårt historiska minne, något vi måste behålla intakt. För vårt kollektiva minne, vår historia tillhör inte bara det bortgångna. Det påverkar vår nutid: utan att förstå historien är en förändring i nuet inte möjlig.
Isbitarna över Kians kropp, pappan som reciterande Koranen vid sin avrättade dotters grav, anhörigas grävandet efter sina barns döda kroppar – allt detta är motståndshandlingar. Motstånd mot en regim som i guds namn dödar våra barn, motstånd mot en regim som berövat oss rätten till våra liv. Och till vår egen död.
Rana Soleimani
Författare och skribent. Mottagare av Sollentuna kommuns kulturpris 2023.
Läs också
