I Egypten har det politiska samtalet tystnat

I december är det presidentval i Egypten. Trots ekonomiskt kaos talar allt för att sittande president Abdel Fattah el-Sisi kommer sitta kvar även efter valet. Det politiska förtrycket är stenhårt och få vågar prata politik, skriver Kajsa Sörman i en krönika från Kairo.

Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.

Snart är det val i Egypten men ingen pratar om politik. Det är som att väggarna har öron. Det räcker med att jag nämner president Abdel Fattah el-Sisi för att den som jag talar med ska börja se sig över axeln.

De lägger huvudet på sned och ler urskuldande innan de byter ämne. Det är inte sig likt, men det är så det är nu i Egypten. Det är så det har blivit.

Ofta byter de ämne till ekonomi och speciellt till den personliga ekonomin som alltid är urusel. Allt i Kairo kostar pengar. För att promenera på den nya strandpromenaden, Kornischen, som byggts längs med Nilen måste du betala. För att besöka någon av stadens parker för att äta picknick med din familj måste du betala. Det kostar 20 egyptiska pund per person att promenera längs floden, det är bara sju svenska kronor men för en familj med flera barn i ett land där en bra månadslön ligger på runt 2 000 kronor är det dyrt. 

Det är billigare att vara hemma och det är framförallt svalare att vara hemma när hettan dallrar över mångmiljonstaden. Allt går ju ändå att beställa take away i Kairo. Det kostar dock på andra sätt. Egypten är det landet i världen där flest lider av fetma, en tredjedel av den vuxna befolkningen är överviktig.

Egypten har en hög skuldsättning och stigande inflation. Landet som varit beroende av spannmål från Ukraina har drabbats hårt av Rysslands invasion. Kriget i Sudan har också lett till att fler sudaneser kommit till Kairo och konkurrensen på bostadsmarknaden har hårdnat. De flesta har flera olika jobb för att få det att gå ihop. 

Presidenten försökte ingjuta hopp i folket. I ett tal i slutet av september slog han fast att om priset för en nations utveckling och framgång är hunger och törst, “låt oss då sluta äta och dricka”.

I samma tal kom presidenten med det märkliga förslaget att ge personer i “svåra situationer” tramadol. Det är oklart vad han egentligen menade, men talet har lett till en del kritik i sociala medier. 

En av de som kritiserat talet är Ahmed Tantawi, den enda egentliga utmanaren i det stundande valet. Hans kampanj har blivit saboterad på flera sätt. Innan han ens kan ställa upp måste han samla 25 000 nomineringar, men även de jag pratar med som vill se en förändring tvekar inför att göra sig besväret. Anmälan måste göras på specifika platser där tekniken ofta är lägligt nog är trasig just när nomineringen ska ske. Bekanta vittnar om män som hänger utanför lokalerna och förföljer personer när de går därifrån. Det hela är mycket obehagligt. Många frågar sig om det är värt det. Ingen tror att Ahmed Tantawi – om han ens får ställa upp i valet – har någon chans att vinna.

Nej, kollektivets och massans kraft är just nu svag. Det gäller att vara pragmatisk och säkerheten går först, även för dem som krävde demokrati 2011. Eller kanske speciellt för dem.

En bekant berättar om hur hon var på Tahrirtorget dag och natt 2011. Hon säger att alla var där. Hon var övertygad om att och framtiden var deras. Nu är hon äldre ochjobbar som ekonom för regeringen. Hon känner förtrycket, men har ett jobb, hon trivs där hon bor. Hon är pragmatisk. Hon sparar varje krona för att hon ska kunna sätta sin dotter i en bra skola.

Att bli gravid, säger hon, är det bästa och det värsta som har hänt henne. Paniken över att hon skulle få ett barn, kanske en dotter, som skulle växa upp i ett land utan nödutgångar paralyserade henne. Oron över att hon inte skulle kunna skydda dottern var överväldigande. 

Utan att berätta för någon sökte hon turistvisum till USA. Två veckor innan hon skulle föda åkte hon dit. Ensam. Hennes mamma fick nästan en hjärtinfarkt. Men hon hade bestämt sig. Om hon skulle sätta ett barn till världen skulle hon också ge barnet frihet. Friheten att kunna resa.

Hon säger att hon hoppas att hennes dotter vill stanna i Kairo. Hon hoppas att allt blir bättre och att livet blir enklare. Men oavsett vad som händer nu så har hon gett sin dotter en väg ut. En väg ut som hon aldrig fick.

Kajsa Sörman

Läs mer: