Den 28:e november är det val i Honduras, ett av Latinamerikas mest korrupta länder där den sittande presidenten anklagas för att vara involverad i narkotikahandeln. Även om landet på pappret jobbar för ett fritt och säkert val är det utbredda våldet, landets skakiga historia och inte minst den starka systematiska korruptionen orosmoln över den demokratiska processen. Det finns en väldigt stor risk för att korruptionen kommer avgöra valet i Honduras, skriver Samuel Rivera i denna analys.
Den 28:e november går honduranerna och röstar fram republikens nästa regering och president i det allmänna valet. Trots ett reformerat valsystem och att det finns tre kandidater till presidentposten som har åtminstone teoretisk möjlighet att ta över makten är det få som tror på en verklig förändring.
Efter oroligheterna i samband med valet 2017 röstade det honduranska parlamentet igenom en ny vallag 2018. Den sittande presidenten Juan Orlando Hernandez (JOH) anklagades för att ha snott valet och för valfusk av oppositionen vilket ledde till stora protester, en position som oppositionen har än idag. Vallagen som trädde i kraft förra året är menad att minska valfusk bland annat genom att göra det svårare för små partier att sälja sina röster till högstbjudande. Lagen har dock anklagats för att vara för lite och inte tackla några av de större viktigare frågorna som hämmar den demokratiska processen i landet. Den största förändringen, menar Expediente Publico, är att tre partier nu ska brottas om makten istället för de historiska två.
Interna val inom partierna har nominerat tre kandidater till presidentposten. Nasry “Tito” Asfura tillhör det nuvarande regeringspartiet Partido Nacional och är Tegucigalpas borgmästare. Yani Rosenthal från det etablerade oppositionspartiet Partido Liberal är en etablerad bankman och före detta minister. Utmanaren Xiomara Castro kommer från oppositionella paraplypartiet Partido Libertad y Refundación (LIBRE) och är gift med den före detta presidenten Manuel Zelaya som avsattes i en statskupp 2009. Asfura och Yani har båda blivit korruptionsanklagade. Yani Rosenthal har suttit tre år i amerikanskt fängelse för penningtvätt, och Nasry Asfura har blivit anklagad för förskingring.
Xiomara Castro har enat oppositionen och är därmed den största oppositionskandidaten och utgör därmed ett seriöst hot mot Nacional’s tolvåriga styre. En valundersökning från september visar att Castro har 18 procent av väljarstödet, tätt bakom Nasry Asfura som bara ligger tre procentenheter framför. Sedan undersökningen gjordes har Salvador Nasralla, även han en oppositionens kandidat med 18procent av väljarstödet, lagt ner sin kampanj till stöd för Castro i oktober.
Trots att hon inte har samma korruptionsanklagelser hängande över sig är Castro inte heller helt okontroversiell. Som “vänsterpresidenten” Zelayas fru finns en rädsla för att hon kommer återuppta hans vänsterpopulistiska reformer. Det finns också en rädsla för att hon ska försöka att ge igen för kuppen 2009 då militären avsatte den dåvarande folkvalda presidenten Manuel Zelaya efter att han försökte få igenom en förändring i grundlagen som skulle ge honom möjligheten att kandidera till en andra mandatperiod. Zelaya hade under sin mandatperiod försökt minska den ekonomiska ojämlikheten och gick till exempel med i den vänsterinriktade internationella organisationen ALBA. Den nationella kongressen, Högsta domstolen och militären var alla var starkt emot lagförslaget. Statskuppen fördömdes av det internationella samfundet, speciellt av OAS och FN som båda menade att Zelaya var den rättmätige presidenten. Efter ett ifrågasatt val med USA:s och Kanadas stöd, ett val som oppositionen bojkottade, kom det nationella partiet till makten.
Trots det är de få analytiker som tror det finns någon stor risk för att historien återupprepas om hon vinner då det geopolitiska läget är annorlunda än från 2009 och att hennes parti har en mindre radikal hållning, menar Americas Quarterly.
Xiomara Castro har lovat att hon ska skapa diplomatiska förbindelser med det kinesiska fastlandet, och med Kinas hjälp reducera den nationella skulden. Honduras är i nuläget en av få länder som fortfarande endast erkänner Taiwan som det legitima Kina, vilket gör att Castros eventuella nya hållning upprör och oroar både Taipei och Washington.
Hon har också lovat att införa ett FN-lett antikorruptionsorgan mycket likt landets tidigare internationella antikorruptionsorgan MACCIH som avslutades förra året. Det internationella antikorruptionsorganet Misión de Apoyo Contra la Corrupción y la Impunidad en Honduras (MACCIH) skapades 2016 som ett samarbete mellan Organization of American States (OAS) och Honduras efter kraftiga protester mot att en del av de över 330 miljoner dollar som förskingrats av högt uppsatta statstjänstemän från landets försäkringskassa gått till presidentens valkampanj. Projektet var en utomstatlig hybridorganisation, som utgick från nationella lagar och institutioner, som en vanlig domstol, men med internationella domare och stöd, likt en internationell tribunal.
Lite pengar till sjukvården
Men att vinna är kanske det lätta jobbet, för nästa regering kommer behöva tackla många utmaningar till följd av det tuffa året 2020. Bland annat har Covid-19 lagt extra press på landets redan utsatta sjukvård. Honduras har ett av världens svagaste sjukvårdssystem och var därför illa förberett för pandemin. Landet spenderade innan corona bara ca 8,5 procent av landets BNP på sjukvården att jämföra med ca 14 procent som är medelvärdet i Amerika som kontinent. Mer tydligt spenderar landet bara ca 101 dollar per person på sjukvården, vilket är avsevärt lägre än både det latinamerikanska medelvärdet (392 dollar) och det globala medelvärdet (628 dollar). Sjukvården är underfinansierad och bortprioriterad menar analytiker till Al Jazeera.
Korruption förvärrar problemen
Allt detta skulle vara utmanande även för en välfungerande stat, men för Honduras har det varit katastrofalt. Korruption är mycket vanligt förekommande i landet och 2018 gick 12,5 procent av hela landets totala BNP förlorad till korruption. Investeringar har förskingrats bort och hamnat i politikers fickor, och resultatet är att vanligt folk hamnar i kläm.
Utöver den globala pandemin har Honduras drabbats ovanligt hårt av naturkatastrofer. Eta och Iota, bägge klass fyra orkaner, drabbade landet den 3 respektive den 17 november 2020. Även om orkanerna drabbat hela Centralamerika blev Honduras en av de länder som drabbades hårdast då när viktig infrastruktur förstördes, byar ödelades och hundratusentals honduraner blev hemlösa. Presidenten har meddelat om en investering på fyra gånger den årliga budgeten i sociala program och i restaurering av infrastruktur för att hjälpa drabbade.
En av de senaste exemplen på detta var när en stor investering för att köpa mobila sjukhus visade sig vara ett bedrägeri av högt uppsatta korrupta statliga tjänstemän. Kontraktet på 48 miljoner dollar slöts i mars 2020 för leverans senast i juni samma år, men sjukhusen kom flera månader för sent samt visade sig vara i dåligt skick och övervärderade.
Det finns också en reell rädsla för att alla försök till förbättring ska förvrängas och utnyttjas av korrupta aktörer för att än en gång undergräva systemet. I början av 2019 ägde omfattande veckolånga protester rum i huvudstaden Tegucigalpa över förslag att privatisera utbildningen och sjukvården. Även om förslaget senare drogs tillbaka finns rädslan för privatiseringen kvar hos många.
Skandaler de senaste åren har visat att korruptionen når hela vägen upp till toppen då landets nuvarande president Juan Orlando Hernandez (JOH) bror, Tony Hernandez, är häktad i USA för att vara involverad i droghandeln. Han har även avslöjat att en ökänd mexikansk drogbaron har bidragit med dryga en miljon dollar till broderns presidentkampanj.
Det är dock inte bara korruptionens förmåga att förstärka katastrofer som kan komma att spegla sig i valet. Korruptionen i Honduras är ett intrikat nätverk mellan flera olika faktorer som samspelar och stärker varandra. Den politiska klassen är beroende av den rika eliten för att kunna bli valda och driva sin politik. Politiken står i sin tur i skuld till sina finansiärer, en skuld som de återbetalar genom att sälja ut statsapparaten till samma finansiärer. Detta utbyte leder till att det juridiska systemet aktivt motarbetas och försvagas av folkvalda politiker. Detta leder i sin tur till ett skyddsnät av straffrihet för eliten där den politiska och juridiska kostnaden för att öppet begå korruption så låg att detta inte blir ett hinder.
Oligarki och organiserad brottslighet
Enligt den hondurasbaserade människorättsaktivisten Karen Spring som driver podcasten Honduras Now är Honduras på många sätt en oligarki och landet styrs av olika former av koncentrerade eliter. Eliten från industri- och jordbrukssektorn är inte lika inflytelserika i Honduras som i grannländerna El Salvador, Guatemala och Nicaragua. Detta beror både till stor del på att utländska och transnationella företag historiskt styrt och ägt dessa sektorer. Istället finns eliten framför allt inom finans- och servicesektorn, till exempel de som äger telekommunikationen, vilket gör att den honduranska eliten är mer beroende av affärsrelationer för att bibehålla sin makt än sin motpart i andra delar av regionen.
I samband med den stora förekomsten av korruption i den honduranska byråkratin har det uppkommit en tredje form av ekonomisk-politisk elit. Det är en byråkratisk elit som utnyttjat sin position inom diverse institutioner för att anskaffa makt och kapital via mutor.
Den organiserade brottsligheten är utbredd. Honduras spelar en avgörande roll i den illegala smugglingen av droger från Sydamerika till USA, då landet fungerar som en viktig mellanlandningsstation för transporter av colombianskt kokain till USA. Det finns även bevis för att landet nyligen har börjat bli en producent av drogen, enligt en rapport från InSight crime. Denna roll i den kriminella handelsvägen har gett upphov till extrema mängder våld, vilket gjort Honduras till en av världens farligaste länder och givit Honduras största stad San Pedro Sula titeln ”Murder Capital of the World”. Det har även varit väldigt lukrativt för drogkartellerna och den organiserade brottsligheten som har blivit väldigt rika.
Det finns ett tydligt samspel mellan kriminalitet och statliga aktörer. Dessa statliga aktörer verkar i en korrupt gråzon, då de blandar lagliga och illegala institutioner, får mutor via kampanjdonationer, samt använder sina kontakter inom rättsväsende och militär för att dölja sin makt.
Den honduranska ekonomin är, och har länge varit, mycket beroende av internationellt kapital för att stimulera tillväxt. En diversifiering av ekonomin på senare år, på uppmaning av internationella aktörer, har fokuserat på att underlätta rörelsen av utländskt kapital i stället för att förstärka landets egen förmåga att generera kapital lokalt.
Det är inom och på grund av detta ekonomiska ramverk som den organiserade brottsligheten fungerar i landet. Den organiserade brottsligheten får politiskt skydd, politiskt och ekonomiskt kapital, samt en möjlighet att tvätta pengar genom investeringar i gruvprojekt, som de får tillgång till via sina politiska kopplingar. Den enorma ekonomiska avkastning som den organiserade brottsligheten ger upphov till återinvesteras sedan i olika politiska, ekonomiska och sociala system inom landet som på olika sätt gynnar eliten. Denna illegala ekonomi finansierar dock inte bara fester för de rika och ny infrastruktur, utan verkar även vara helt basal för att få hela det politiska maskineriet att snurra.
Det honduranska politiska etablissemanget är inte bara ointresserat av att bekämpa korruptionen, utan kämpar aktivt för att motarbeta antikorruptionsförsök. Förutom att ha avskaffat MACCIH har även den nationella kongressen ändrat lagen så det blir lättare för politiker att komma undan med korruptionsbrott. Alla försök att förändra systemet möts av en enad elit som använder de maktmedel de har för att motverka detta, eller någon annan form av reell förändring. Sex år efter kuppen, 2015, genomförde den nationella kongressen den grundlagsförändring som fick Manuel Zelaya avsatt och gav JOH möjligheten att kandidera till en andra mandatperiod. Efter ett mycket ifrågasatt val av både nationella och internationella observatörer fortsatte JOH som Honduras president.
Straffrihet för korrupta politiker
Honduras har efter kuppen 2009 blivit Latinamerikas mest ojämlika land, och är enligt de senaste mätningarna de mest ojämlika landet i Centralamerika. Endast ca tolv procent av den honduranska befolkningen tillhörde medelklassen 2018 enligt Inter-American Development Bank.
Den hondurasbaserade aktivisten Karen Spring menar att en av de största anledningarna till den höga korruptionen är den straffrihet som existerar i landet för de rika och eliten. Hon är inte den enda som menar detta. Experter från InSight crime menar att det existerar ett straffrihetsnätverk för eliten.
En undersökning av antikorruptions organet MACCIH:s eftermäle ser en koppling mellan civilsamhällets engagemang och MACCIH. Till skillnad mot många tidigare protester gick medelklassen ihop med landets fattiga, en rörelse som kallade sig själv för los indignados (de upprörda), för att protestera mot socialförsäkringssystemskandalen. De krävde bland flera saker att Honduras skulle införskaffa ett liknande antikorruptionsorgan som det som fanns i Guatemala. Efter månader av protester tvingades regeringen till slut att ge med sig och tillsammans med OAS skapa MACCIH.
En av projektets stora brister är hur projektet misslyckats med att involvera och engagera civilsamhället. Även om folket var mer medvetet om MACCIH, vad de gör och hur de gör det än tidigare antikorruptionsprojekt, var det en relation som hade mycket förbättringspotential. Enligt GBC tror 78 procent av honduraner att vanliga människor kan göra skillnad i kampen mot korruption.
Den höga nivån av korruption och våld i landet är viktiga faktorer bakom den markanta ökningen av emigration från Honduras till framför allt USA som skett de senaste åren. I takt med att dessa migranter jobbar i sitt nya hemland skickar de månadsvis en bit av sin lön till familjen i Honduras. Denna familjelön har under de senaste åren ökat betydande i proportion till landets BNP och reella ekonomi, vilket gjort dessa familjer mindre ekonomisk beroende av sina vanliga jobb.
USA:s historiska roll
Honduras har officiellt varit en demokrati sedan 1981, då en demokratisk regering valdes efter nära två decennier av militärt styre. Det är dock tveksamt om det går att säga att landet har varit en demokrati sedan 1980-talet. 1986 vann liberala partiet valet trots att de hade betydligt färre röster än sin motståndare.
Karen Spring menar att landet på många sätt fortfarande fungerar som en bananrepublik då utländska företag har enormt inflytande över nationen, och deras intressen dominerar politiken. Det har skapat en ond spiral menar Spring: företag från USA (bland andra länder) kan muta honduranska staten att ge straffrihet till dessa företag. I gengäld lobbar dessa för att den amerikanska staten ska ge ett fortsatt stöd till den honduranska staten. Detta skapar ett nätverk som är väldigt svårt att bryta.
Det finns också tecken på att det var amerikanska lobbygrupper som fick USA att ändra sina åsikter om statskuppen 2009, från att tillsammans med det internationella samfundet fördöma kuppen till att stötta kuppmakarna.
På 1980-talet fungerade Honduras som en plattform och utgångspunkt för amerikanska militära intressen och projekt i Centralamerika. Mest känt är USA:s stöttande av den paramilitära rebellgruppen Contras i Nicaragua, som finansierades ekonomiskt och militärt via nätverk i Honduras. Militariseringen av landet, och hur en ökning i militär finansiering lett till att militären fått ett större inflytande i landet, har starkt präglat Honduras karaktär. Den har lett till bland annat en våg av politiska mord, censur och förföljelse av vänsterrörelser och kultur av straffrihet för militären. USA tog hjälp av den honduranska narkotikasmugglaren Juan Matta-Ballesteros flygnätverk för att ge förnödenheter till Contras, vilket har bidragit till att göra landet till en viktig mellanlandningsplats för droghandeln.
En viktig bricka i underhållet av korruptionen är stödet från externa aktörer, speciellt landets historiskt allierade USA. Det finns belägg för att amerikanska företag är delaktiga i korruptionen för att få straffrihet, som de kan använda för att inte bry sig om arbetsskydd och miljölagstiftning. Dessa företag och dess lobbygrupper får sedan den amerikanska staten att ignorera uppenbara problem som en statskupp och en korrupt president, och fortsätta ge sitt stöd till den honduranska regeringen. Status quo fortgår och landet samt dess president har nu de facto USA:s välsignelse att vara korrupt.
Den tidigare nämnda undersökningen om MACCIH menar även att USA har spelat en viktig roll för både projektets uppkomst och fall. USA var den största finansiären av projektet, och i kontrast med dess motsvarighet i Guatemala, uttalade Trump sig aldrig skeptiskt till MACCIH. Dock har USA:s ändrade utrikespolitiska fokus och prioritering av migrationsfrågan och endast migrationsfrågan varit en stor anledning till att projektet avlutats. I med att intresset för amerikanskt finansierade antikorruptionsuppdrag i regionen minskat har JOH och hans kollegor kunnat avsluta projektet till en väldigt låg internationell politisk kostnad.
USA:s utrikesdepartement har skickat diplomaten Brian A Nicols till Honduras dagarna före valet för att understryka att USA vill att det val som hålls blir fritt och rättvist.
Men kommer USA och Biden att agera om så inte blir fallet? Eller kommer Honduras återigen att bli en bortglömd bananrepublik?
Samuel Rivera
Student med bakgrund i Honduras.
|
Uppläsning av artikel
|
