ANALYS. Daniel Ortegas besked att Nicaragua inte längre ska hålla val blottlägger FSLN övergång från auktoritärt styre med val som fasad till öppet enpartistyre, skriver forskaren Enrique Martínez.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
När president Daniel Ortega under firandet av sandinistrevolutionens 47-årsjubileum den 19 juli 2026 förklarade att Nicaragua ”aldrig mer kommer att hålla val” var det varken en lösryckt kommentar eller ett sådant retoriskt övertramp som brukar förekomma på partimöten. Han gjorde något betydligt mer politiskt avslöjande: han drog masken av en FSLN-diktatur som i åratal upprätthållit skenet av val, samtidigt som den steg för steg monterat ned det nicaraguanska folkets medborgerliga och politiska rättigheter.
Beskedet ska inte tolkas som en styrkedemonstration. Det är snarare ett erkännande av rädsla. Rädsla för fria val, för att medborgarna organiserar sig, för att människor i exil återvänder och för att det nicaraguanska samhället åter ska kunna bestämma över sin framtid utan övervakning, förbud eller statligt tvång. Varje regim som måste förbjuda politisk konkurrens erkänner därmed att den inte kan överleva under demokratiska spelregler.
I åratal har FSLN byggt upp ett avancerat politiskt skådespel. Först undanröjdes den verkliga konkurrensen. Sedan fylldes den politiska scenen med partier som samarbetade med regimen – i Nicaragua kallade partidos zancudos, ”myggpartier” – för att skapa en illusion av pluralism. Därefter fängslades, landsförvisades, tystades eller utestängdes alla som kunde utmana makten. Nu har regimen tagit det sista steget i sin plan: från valfars till enpartistyre. Den försöker inte längre manipulera folkviljan, utan undanröja själva möjligheten att den får ett politiskt uttryck.
Övergången från ett valsystem med regimtrogna stödpartier till enpartistyre är avgörande för att förstå dagens situation. Stödpartierna fungerade som diktaturens teaterkuliss: ett sätt att säga till omvärlden att det fortfarande fanns konkurrens, trots att alla visste att resultatet var förutbestämt. Enpartistyret är ett erkännande av att regimen inte längre anser sig behöva spela teater. FSLN-diktaturen har slutat låtsas vara en bristfällig demokrati och gör öppet anspråk på oinskränkt makt.
Ortegas retorik bekräftar utvecklingen. När han stämplar oliktänkande som ”förrädare”, ”somozister”, ”kuppmakare” eller ”utländska agenter” beskriver han inte den politiska verkligheten. Han skapar en kategori av människor att förfölja. Språket har ett tydligt syfte. Först fråntas motståndaren sin legitimitet, sedan görs denne till ett hot och slutligen rättfärdigas utestängningen. Diktaturen kriminaliserar med andra ord friheten för att kunna framställa förtrycket som ett försvar av nationen.
Nationen är mer än diktaturen
Men nationen är inte diktaturen. Nationen är inte FSLN. Nationen är inte en familj som klamrar sig fast vid makten eller en partiapparat underställd en övervakningsapparat. Nationen består av medborgare som har rätt att leva i sitt land, återvända från exil, organisera sig, uttrycka sig, rösta och ställa upp i val. När en regering bestämmer vem som får konkurrera om makten, vem som får tala, vem som får återvända och vem som får existera i lagens mening handlar det inte längre om ett traditionellt auktoritärt styre. Vi står inför ett system som vill göra medborgarskapet till ett privilegium som kan återkallas.
Avskaffandet av valen måste också förstås som en del av den auktoritära politiska kultur som präglar FSLN syn på makt. Revolutionen som utlovade befrielse byggde till slut en apparat för lydnad. Logiken har hela tiden varit densamma: partiet över samhället, saken över lagen, ledningen över institutionerna och motståndaren förvandlad till fiende. Det vi ser i dag är ingen ny avvikelse, utan det mest ohöljda uttrycket för en strävan som hela tiden funnits där och som aldrig på allvar accepterat demokratiska maktskiften.
Därför kan Nicaraguas kris inte längre behandlas som en rent inrikespolitisk fråga. Landet har blivit en angelägenhet för hela den amerikanska kontinenten. Det beror både på det interna förtrycket och på följderna för regionen: att stora grupper tvingas i exil, gränsöverskridande förföljelse, godtyckligt indragna medborgarskap, migrationskontroller som används för att bestraffa, ett civilsamhälle som tvingas till tystnad och instabilitet som sprids till grannländerna. Det som händer i Nicaragua stannar inte inom landets gränser. En diktatur som fördriver sin egen befolkning, förföljer kritiker utomlands och befäster enpartistyret får konsekvenser för hela Latinamerika.
FSLN militär- och partidiktatur liknar alltmer en centralamerikansk version av slutna system med total kontroll. Nicaragua har beskrivits som ”Amerikas Nordkorea”, och jämförelsen är mer än en metafor. Likheterna i systemen hjälper till att förklara den: makten koncentreras till en familj, institutionerna underordnas, samhället övervakas, pluralismen avskaffas, oliktänkande bestraffas, medborgarskapet används som ett politiskt verktyg och verkliga möjligheter till demokratiska maktskiften undanröjs. Nicaragua genomgår inte bara en demokratisk tillbakagång. Landet håller på att förvandlas till ett laboratorium för att stänga det politiska livet.
Även en diktaturs hårdaste utspel kan dock avslöja svaghet. Ortega tvingas allt oftare visa att han har kontroll – inför anhängare, motståndare och allierade. Hans försämrade hälsa, avsaknaden av en efterträdare med egen legitimitet och det växande beroendet av en korrupt, militariserad och partistyrd struktur har minskat hans handlingsutrymme. I det läget fyller den skärpta retoriken tre syften: att upprätthålla den interna disciplinen, skrämma oppositionen och fånga omvärldens uppmärksamhet – särskilt USA – inför framtida förhandlingar.
Det vore inte första gången en diktatur använder aggressivitet som överlevnadsstrategi. När en regim vet att den är isolerad skärper den retoriken. När den fruktar interna sprickor överdriver den enigheten. När den behöver förhandla höjer den insatserna för att stärka sin förhandlingsposition. Därför får det internationella samfundet inte förväxla högljudda utspel med styrka. Ortegas besked avslöjar en diktatur som blivit mer sluten, men också mer rädd för varje demokratisk öppning.
Omvärldens svar måste gå längre än till bekväma formuleringar om oro. Det räcker inte att beklaga civilsamhällets krympande utrymme eller göra fördömande uttalanden. Priset för enpartistyret måste höjas. Det innebär riktade sanktioner mot dem som ansvarar för förtrycket, samordnade diplomatiska påtryckningar, en översyn av samarbeten som kan gynna statsapparaten, ett effektivt skydd för människor i exil och en tydlig strategi för att dokumentera människorättsbrott så att ansvar kan utkrävas rättsligt.
Det kräver också tydliga politiska krav som omvärlden står fast vid: återupprättade medborgerliga och politiska rättigheter, frigivning av politiska fångar, ett slut på den gränsöverskridande förföljelsen, ett tryggt återvändande för människor i exil, återställt medborgarskap för dem som godtyckligt berövats det och kontrollerbara garantier för fria och öppna val med verklig konkurrens. Demokrati kan inte reduceras till ett valdatum. Den börjar med medborgarnas rätt att delta i det politiska livet utan rädsla.
Valteatern är över
Att försvara rätten att rösta och ställa upp i val är inte utländsk inblandning. Det är ett försvar av en universell princip. Ingen regering kan åberopa suveräniteten för att rättfärdiga att det egna folket raderas ut politiskt. Suveräniteten ligger inte hos den starke ledaren eller det styrande partiet, utan hos medborgarna. När dessa medborgare förtrycks, fördrivs, berövas sitt medborgarskap eller hindras från att delta har den demokratiska gemenskapen både rätt och en moralisk och politisk skyldighet att agera.
Straffrihet i Nicaragua skulle sända ett förödande budskap över hela kontinenten: att en diktatur kan stänga medier, fördriva medborgare, fängsla oppositionella, förfölja kyrkor, kuva sina stödpartier och avskaffa val – och ändå behålla tillräckligt diplomatiskt handlingsutrymme för att överleva utan konsekvenser. Latinamerika kan inte acceptera att enpartistyre normaliseras som ännu ett alternativ bland regionens auktoritära styrelseformer.
Ortega tror att han kan sätta punkt för historien genom att stänga valurnorna. Han har fel. Diktaturer kan skjuta friheten på framtiden, men de kan inte för all framtid beröva en nation dess värdighet. De kan skapa rädsla, men inte legitimitet. De kan tvinga fram tystnad, men inte samtycke. De kan stänga partier, medier och gränser, men de kan inte för alltid släcka medvetandet hos ett folk som redan vet vad det innebär att leva utan frihet.
Nicaragua står inför ett historiskt erkännande från FSLN-diktaturen. Det finns inte längre någon valteater, inga stödpartier som kan upprätthålla illusionen och ingen demokratisk mask att bära. Kvar finns det ohöljda projektet att införa enpartistyre. Svaret måste vara lika tydligt: Nicaragua tillhör varken en familj, ett parti eller en revolution som förvandlats till en maktapparat för förtryck. Nicaragua tillhör sina medborgare.
Enrique Martínez/ Latinoamérica21
Ordförande för organisationen Ipades (Costa Rica). Forskare och strateg inom demokratiskt styre och mänskliga rättigheter, med internationell erfarenhet och erfarenhet av ungdomsledarskap inom påverkansarbete och stärkande av regionala institutioner.
Översättning och bearbetning: David Isaksson. Läs originalartikeln här.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
