ANALYS. Ratko Mladić dog som dömd krigsförbrytare men när hans kropp fördes till Belgrad skedde det med regeringsplan, flaggtäckt kista och militära vakter. Begravningen visar hur dagens Serbien fortfarande inte gjort upp med 1990-talets krig. Och nu inleds valrörelsen i landet.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
”Bosniens slaktare” Ratko Mladić avled den 27 augusti 2026 i Haag. Där avtjänade den tidigare befälhavaren för bosnienserbernas armé sitt livstidsstraff efter att ha dömts för folkmord, brott mot mänskligheten och andra krigsbrott. Han blev framför allt känd för folkmordet i Srebrenica, där omkring 8 000 bosniakiska män och pojkar mördades i juli 1995.
Mladić dömdes också för terrorn mot civilbefolkningen under belägringen av Sarajevo vilket också juridiskt bevisade att Serbien under 1990-talet deltog i kriget mot Bosnien. Sett utifrån Serbiens formella ambition att bli medlem i EU borde frågan om hans begravning ha varit enkel. En man som dömts för några av de grövsta brotten i Europa efter andra världskriget bör inte behandlas som nationell hjälte.
Men i Serbien blev Mladićs död snabbt något annat. Den blev en politisk manifestation. När hans kropp flögs till Belgrad den 3 september skedde det med ett regeringsplan. Ombord fanns bland andra hans son Darko Mladić och Serbiens justitieminister Nenad Vujić. På flygplatsen möttes kistan av tjänstemän, fordon och militär hedersvakt. Kistan var täckt av den serbiska flaggan och fördes vidare till den militärmedicinska akademin i Belgrad. Det var med andra ord i praktiken en statsbegravning.
Val redan 2026
Bara några dagar efter Mladićs död meddelade Vučićs att Serbien kommer att hålla val den 25 oktober 2026. I Serbien har studentrörelsen och de stora protesterna efter tragedin vid järnvägsstationen i Novi Sad skakat regimen och president Aleksandar Vučićs maktställning.
I ett sådant politiskt läge blir Mladić inte bara en avliden krigsförbrytare. Han blir en symbol som politiker kan använda för att mobilisera väljare, särskilt mer eller mindre nationalistiska grupper. Det är också därför många politiker i Serbien och Republika Srpska entiteten i Bosnien undviker att fördöma och ta avstånd.
Även politiker som privat skulle kunna se Mladić som en belastning vet att ett öppet avståndstagande kan kosta röster. På det sättet omvandlas Mladićs brott från ansvar till identitet. Domen från Haag blir inte en påminnelse om offren, utan ses som ännu ett bevis i mytologin om att serber är utsatta för internationell konspiration och orättvisa.
Vučićs regering försöker därför balansera. Utåt kan den säga att Serbien respekterar internationella institutioner och vill närma sig EU. Inåt kan den samtidigt tillåta och främja hyllningar av personer som dömts för krigsbrott. Det är en dubbel kommunikation som kännetecknat mycket av Serbiens politik under Vučić.
När lagen inte följs
Serbiens justitieminister Nenad Vujić sade direkt efter Mladićs död att standardprotokoll för generaler skulle respekteras, alltså genom en militär hedersbegravning. Uttalandet väckte omedelbart kritik från flera håll. Det finns en avgörande skillnad mellan en privat begravning, en statlig begravning och en militär begravning med hedersbetygelser.
Flera jurister och advokater i Serbien har pekat på att personer som dömts för brott mot mänskligheten och andra grova brott enligt lagen inte ska begravas med militära hedersbetygelser. Mladić var dessutom inte vilken militär som helst. Han var befälhavare för den bosnienserbiska armén som var direkt skapad och stödd av regimen i Belgrad under kriget. När dagens Serbien använder statliga resurser och militär symbolik kring hans kropp visar staten, eller bättre sagt regimen, att den behandlar honom som en del av sitt eget nationella minne.
Vučić deltog inte själv vid begravningen men hans frånvaro betyder inte att staten höll sig borta. Begravningen samlade enligt olika rapporter över tio tusen människor i Belgrad och genomfördes med militära inslag, medan soldater bar den flaggtäckta kistan. På det sättet kunde Vučić den äldre hålla sig formellt borta och samtidigt låta staten vara närvarande. Han valde att försöka både undvika stor internationell kritik och fördömande, men samtidigt ändå skicka en tydlig signal till nationalistiska väljare hos vilka Mladić fortfarande betraktas som hjälte.
Ett delat Serbien
Reaktionerna och beteendena i samband med Mladićs död visar ett djupt splittrat Serbien. På ena sidan finns de som betraktar Mladić som hjälte, serbernas beskyddare eller offer för Haagtribunalen. På andra sidan finns människorättsorganisationer, delar av oppositionen och medborgargrupper som påminner om hans brott, offren och att han dog som dömd krigsförbrytare.
Samtidigt har regimnära medier drivit en annan berättelse. Där beskrivs Mladić ofta som ”en stor serbisk general” och offer för Haag, medan de brott han dömts för tonas ned eller ignoreras. Det är en välkänd auktoritär metod som går ut på att omvandla ansvar till offerroll. I stället för att tala om Srebrenica talas det om Haag. I stället för att tala om Sarajevo talas det om internationell orättvisa. I stället för att tala om offren talas det om Mladić som nationell hjälte.
Studenternas svåra val
Studentrörelsen har blivit den viktigaste demokratiska kraften i Serbien under de senaste två åren. Rörelsen består av många delar, lokala grupper och medborgerliga nätverk. Den försöker hålla ihop människor med olika ideologiska bakgrunder kring krav på ansvar, rättsstat och andra viktiga punkter.
En tydlig kollektiv markering mot Mladić hade varit moraliskt självklar, eftersom proteströrelsen kämpar för demokratiska värderingar. Flera bedömare menar dock att sådana uttalanden hade kunnat användas av regimen för att splittra rörelsen och beskriva studenterna som ”anti-serbiska”, ”väststyrda” eller fientliga mot nationen. Regimnära medier har redan försökt angripa studenter och andra protestaktörer rörande Mladić.
Studentrörelsens försiktighet visar både styrkan och svagheten i Serbiens nya oppositionella landskap. Styrkan är att rörelsen försöker samla brett. Svagheten är att vissa frågor, särskilt 1990-talets krig och folkmordet i Srebrenica, fortfarande är så laddade att även demokratiska krafter ibland tvekar inför att tala gemensamt och tydligt.
EU kritiserar
EU-kommissionen har direkt kritiserat glorifieringen av krigsförbrytare och markerat att sådan politik strider mot unionens grundläggande värderingar. Den här gången blev reaktionen mer konkret än ett vanligt diplomatiskt uttalande. EU:s utvidgningskommissionär Marta Kos ställde in sitt planerade besök i Serbien efter den offentliga glorifieringen kring Mladić.
Serbien är fortfarande ett kandidatland till EU. Samtidigt fortsätter Serbien att balansera mellan Bryssel, Moskva, Peking och Washington. På hemmaplan använder regimen nationalistisk symbolpolitik, medan den utåt talar om europeisk integration.
Det är just denna dubbelhet som EU länge haft svårt att hantera. Frågan är därför inte bara vad EU säger om Mladić. Frågan är om EU är berett att dra tydligare politiska slutsatser av Serbiens agerande?
Mladić är död men frågan kvarstår: vill Serbien begrava 1990-talets krigspolitik – eller fortsätta att upprepa den?
Vladan Lausevic
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
