DEBATT. Global hälsa har länge finansierats genom ett system där givarländerna satt prioriteringarna och mottagarländerna följt efter. Nu finns en sällsynt möjlighet att börja förändra hur världen finansierar hälsa, skriver bland annat Norges tidigare statsminister Erna Solberg och Sidas tidigare ordförande Gunilla Carlsson.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Global hälsa har länge finansierats genom ett system som har byggt på goda intentioner men bristfälliga incitament. Givarländerna satte prioriteringarna och mottagarländerna lärde sig att följa dem. Detta arrangemang höll i årtionden, men håller nu på att falla sönder.
År 2026 erbjuder en sällsynt möjlighet att börja förändra hur världen finansierar hälsa – nationellt, regionalt, och globalt. Ett växande antal länder formulerar en ny vision: hälsofinansiering som bygger på inhemska resurser, svarar upp mot nationella prioriteringar och är ansvarig inför sina egna medborgare. I denna vision går hälsa från att vara en kostnad till en investering som driver tillväxt och bygger motståndskraft. Det kräver ett internationellt system som bygger på partnerskap och stöder nationella ambitioner. I ett sådant system samarbetar suveräna länder där intressena möts, med insikten att starkare nationella kapaciteter stärker kollektiv beredskap och global stabilitet.
Slutet på en era
Global hälsofinansiering har lett till verkliga framsteg. Internationellt bistånd för hälsa ökade från $15 till $50 miljarder mellan 2000 och 2019. Med det följde upphandlingssystem, finansieringsmekanismer och samarbetsinfrastruktur som visade vad globalt hälsosamarbete kan åstadkomma. Det räddade liv, förbättrade hälsa och bidrog till viktiga utvecklingsresultat.
Men samma system cementerade beroende och koncentrerade makt, samtidigt som det konsekvent belönade kortsiktiga resultat över långsiktig kapacitet. Ansvar gick uppåt mot givarna, inte nedåt mot medborgarna.
Störningarna under 2025 – i biståndsflöden, i multilaterala organisationer och i de antaganden som bar upp hela den globala hälsoarkitekturen – var inte en avvikelse; de var en sedan länge nödvändig uppgörelse med verkligheten.
Frågan nu är hur vi tar nästa steg mot något bättre. Vi föreslår tre distinkta men ömsesidigt förstärkande delar som ett nytt paket för framtidens globala hälsofinansiering.
Inhemsk finansiering är grunden
Inhemsk finansiering måste driva nästa generations hälsoframsteg. Vägen mot ökad inhemsk finansiering ser mycket olika ut beroende på ett lands utgångsläge, men alla länder måste röra sig mot större självförsörjning. Detta kräver skattereformer, budgetprioriteringar, och god styrning. Att bygga förtroende hos allmänheten är avgörande; medborgarna måste se att offentliga medel som satsas på hälsa verkligen ger resultat.
Inget av detta kommer att uppnås isolerat. Utmaningens omfattning, från att skapa finansiellt handlingsutrymme till att återuppbygga system som urholkats av årtionden av biståndsberoende, kräver bredare ekonomisk tillväxt. Att frigöra privata investeringar och använda innovativa metoder, som blandfinansiering eller skuldsanering mot hälsoinvesteringar blir avgörande för en ansvarsfull övergång till offentlig finansiering av hälsa.
Använd biståndet rätt
Sammansättningen av den samlade utvecklingsfinansieringen har förändrats dramatiskt. Mellan 2010–14 och 2020–24 minskade bilaterala flöden med 6 procent och flöden från privata kreditgivare kollapsade med 94 procent. Under samma period ökade den multilaterala finansieringen med 124 procent.
Även om ODA fortfarande är en integrerad del av bilden är den under stark press. Uppskattad till $150 miljarder i 2026, ligger den på en nivå jämförbar med 2015. Viktigare än nedskärningarna är dock hur de återstående resurserna används. Extern finansiering bör endast täcka sådant som ännu inte kan finansieras nationellt, och bör koncentreras till områden där den är oersättlig, särskilt i sårbara miljöer och de fattigaste länderna. Globala resurser och förmågan att snabbt mobilisera insatser vid humanitära kriser kommer fortsätta att vara nödvändiga.
Trots detta bör merparten av offentligt utvecklingsbistånd vara strategiskt, ha en multiplikatoreffekt och vara tidsbegränsat – för att accelerera övergången till nationell självförsörjning. För många institutioner och suveräna finansiärer innebär detta radikalt förändrade arbetssätt och att genuint överlämna makt och inflytande till regioner och länder. Regionala institutioner, såsom regionala utvecklingsbanker, center för sjukdomskontroll och regionala gemensamma finansieringsmekanismer, kan katalysera självförsörjning, där deras strategiska betydelse sannolikt kommer att öka i en hälsoarkitektur som vägleds av subsidiaritetsprincipen.
Hur skapar vi nytta för alla?
När subsidiaritet och suveränitet står i centrum följer en avgörande fråga: hur ska centrala globala funktioner som skapar nytta för alla, och som endast kan levereras genom gemensamma insatser, finansieras?
Offentligt utvecklingsbistånd var aldrig utformat för denna roll. Det är politiskt beroende, finanspolitiskt opålitligt och illa lämpat för att finansiera funktioner vars värde är universellt. Samtidigt har låg- och medelinkomstländers förmåga att bidra till det globala systemet ökat avsevärt.
Alternativ finns, såsom modeller för globala offentliga investeringar, uttaxerade bidrag, direkta budgetposter utanför offentligt utvecklingsbistånd och solidaritetsbaserade avgifter. Mest lovande är en modell där bidragen fördelas efter betalningsförmåga, samtidigt som man beslutsamt lämnar styrmodeller där förmågan att betala ger makt att bestämma. Detta är en långsiktig ambition, men som hälso- och finansledare måste arbeta mot redan nu.
Finansieringsarkitekturen för global hälsa håller på att omformas. Det som återstår att avgöra är om detta sker genom avsiktlig design eller lämnas vind för våg.
Det behövs en omstart – med inhemska resurser i centrum; utvecklingsbiståndet i en strategisk, tidsbegränsad och genuint övergångsinriktad roll; och globala funktioner finansierade genom mekanismer som bygger på gemensamma intressen och nyttor.
Att förverkliga detta kräver kompletterande åtgärder på både nationell och internationell nivå. På landsnivå måste finans- och hälsoministrar göra det politiska valet att prioritera investeringar i hälsa som en grund för långsiktig utveckling, motståndskraft och självständighet. Samtidigt bör det internationella samfundet, inklusive suveräna partnerländer samt regionala och globala institutioner, gå bortom den snäva biståndsbaserade synen på internationellt hälsosamarbete. Politisk uppmärksamhet, och därmed även resurser utanför bistånd, bör omdirigeras mot gemensamma prioriteringar och ömsesidigt gynnsamma resultat. Först då kommer den globala hälsofinansieringen verkligen att spegla den värld vi har, inte den vi hade.
HE Muhammad Ali Pate
Minister för hälsa och social välfärd i Nigeria; Professor i folkhälsoledarskap vid Institutionen för global hälsa och befolkning, Harvard University.
HE Budy Gunadi Sadikin
Hälsominister i Indonesien; Medordförande i högnivåpanelen för Accra Reset.
Dr Donald Kaberuka
Afrikanska unionens höga representant för finansiering av unionen; Tidigare President för Afrikanska utvecklingsbanken.
Erna Solberg
Tidigare Statsminister i Norge.
Prof Mauricio Cárdenas
Tidigare Finans- och offentlig kreditminister i Colombia; Professor i professionellt globalt ledarskap, Columbia University.
Gunilla Carlsson
Medordförande, The Partnership for International Politics and Diplomacy for Health, tidigare Minister för internationellt utvecklingssamarbete i Sverige.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
