KRÖNIKA. Fotbolls-VM är som en karta över barndomens dofter, över rösterna på gatan och över en kollektiv puls som slår i takt med en boll. Och när bollen går i mål och alla jublar, är jag äntligen hemma, skriver Eduardo Berezán.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Nu har Argentina gått till VM-final för andra gången i rad. England besegrades klart med 2-1 och Lionel Messi frälsade världen ännu en gång. Jag tittade på matchen två gånger och undrade vad det är som gör att jag blir så berörd när jag ser ”La Albiceleste” spela så här. För jag är inte särskillt nationalistisk av mig. Alla mina år i Sverige har gjort mig mer rationell, mindre passionerad, men ändå.
Jag blir rörd till tårarna när Enzo Fernandez skjuter bollen i mål. Skriker som en galning och studsar från soffan till TVn bara för att krama om den och vara en del av den mänskliga högen som spelarna bildar runt Fernandez och Messi. Det är ren extas och matchen är än så länge oavgjort. Men tiden är knapp och den bara rinner iväg. Nu är engelsmannen pressad i sitt eget målområde. Det händer plötsligt väldigt mycket. Ett skott tar i stolpen, och en till och nu tar Messi bollen och liksom målar den i huvudet på Lautaro Martinez och nätet skakas och det är mål och glädjen vet inga gränser, för nu går jag ut och skriker med all min kraft.
Vi vinner matchen och är med i VM-finalen igen.
Bortsett från det, kan jag inte sluta undra. Varför alla dessa glädjens tårar. Känslan av tillhörighet är djupt rotad. Inuti mig finns en karta som inte stämmer överens med den geografi jag lever i till vardags.
Det är en karta över barndomens dofter, över rösterna på gatan och över en kollektiv puls som slår i takt med en boll, oavsett om jag befinner mig i Buenos Aires eller i Stockholm. Den där tillhörigheten handlar inte om pass eller nationsgränser, utan om en sorts känslomässig DNA-kod som vaknar till liv så fort den där ljusblå och vita tröjan dyker upp på skärmen.
För jag minns det så tydligt. Det är som det skulle vara idag när jag gick med pappa till stadion för att se en match. Minns stämningen, läktarna fullproppade med folk, hejaramsorna. Jag kan fortfarande känna lukten från gräsmattan. Och jag ser mig själv sittande vid ytterdörren med min lilla radio “Spika” lyssnande på referatet över VM-matchen med just England 1966.
Och även om årtionden har passerat, och även om jag nu är rotad i en annan verklighet, så är jag fortfarande den där pojken. Fotbollen är inte bara idrott för mig – den är min egen tidsmaskin. Det gör att avståndet mellan då och nu, mellan Sverige och Argentina, försvinner för en stund. Och i den stunden, när bollen går i mål och alla jublar, är jag äntligen hemma.
Eduardo Berezán
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
