Ugandas president Museveni krattar manegen för att göra sin son till näste president och i Kenya firar president Rutos sluga maktpolitik nya triumfer. Kaj Persson sammanfattar utvecklingen i regionen, som alltid, med en egen twist.

Museveni går på i ullstrumporna (förlåt, armékängorna)

Efter det att president Museveni, 81, vunnit ytterligare ett förfuskat val -denna gång med 72 procent av rösterna-har han genomfört ett antal åtgärder i syfte att ytterligare stärka sin egen ställning, och troligen ”kratta manegen” för sin son, arméchefen General Muhoozi Kainerugabas framtida övertagande av makten i Uganda. För de flesta bedömare är överens om att Museveni efter över 40 år som ledare och president av landet kommer träda tillbaka när hans ämbetsperiod avslutas 2031. De allra flesta ugandier har aldrig upplevt någon annan president än han.

Sonen Kainerugaba har sin bakgrund inom armén och har alltmer under de senaste åren använts av Museveni som nån specialfixare av politisk kniviga frågor. Själv beskriver han sig själv som chefsarkitekten bakom valsegern 15 januari. Han framstår som udda, mycket aktiv på sociala medier och ofta har hans utspel varit svåra att tolka, inte minst för den diplomatiska kåren i Kampala. Hur mycket av detta som framgick när han som liten bodde i Högsbo, Göteborg, vill jag låta vara osagt.

Museveni förefaller ha rensat ut inom regeringspartiet NRM (National Resistance Movement). Vid den senaste regeringsombildningen för nån vecka sedan fick ett antal veteraner och erfarna ministrar silkessnöret. Dessa har ersatts av många unga välutbildade, som anses stå presidentens son nära. Den kanske viktigaste förändringen var när man sparkade parlamentets talman/-kvinna Anita Among. Hon hade länge betraktats som en av Kainerugabas huvudkonkurrenter. 

Vidare har parlamentet i dagarna antagit en lag, som försvårar för biståndsgivare och diaspora att ge stöd till grupper/ media som står i opposition till regeringen Man har antagit en särskild ”Protection of Sovereignty bill”. (Kanske något förvånande då landet varit självständigt sedan 1986). Detta försvårar för Ugandas opposition. Dess ledare, Bobi Wine, såg sig tvungen att bara någon dag efter valet gå under jorden. Senare lyckades han fly ur landet och befinner sig numera i USA. Det blir än svårare nu att vara politiskt aktiv i Uganda. 

Mnanagagwa vet hur han ska styra Zimbabwe

Vi har tidigare här i Africa Update tagit upp det författningstillägg som nu debatteras i Zimbabwe. Förslaget har nyligen presenterats för befolkningen och särskilda möten har organiserats. Diskussionerna har ofta varit mycket intensiva och inte sällan har slagsmål förekommit. Militär och polis har inte sällan reagerat med övervåld.

 Tillägget har betydande politisk betydelse, då det direkt påverkar maktkampen inom ZANU-PF. Detta också i ett skede där partiet, enligt mitt förmenande, står starkare än någonsin tidigare under sitt långa maktmonopol i landet sedan självständigheten. Oppositionen är sedan flera år förlamad och splittrad och det tidigare så viktiga sociala samhället   har mer eller mindre tynat bort. Befolkningen verkar ha gett upp efter år av besvikelser.

Författningstillägget innehåller ett stort antal komponenter. Det som främst diskuterats är att de allmänna val som skulle hållas 2028 skjuts upp två år. De skall då bara avse val till parlamentet. Presidenten skall sedan väljas av befolkningen. Kritiker hävdar att förslagen kommer att leda till att väljarna får ett allt längre avstånd till beslutsfattarna, och då särskilt presidenten. Förslag till att frågan skall underställas väljarna genom en folkomröstning har tillbakavisats och tillägget förväntas läggas fram i parlamentet i juni.

Mnangagwa, 83, hävdar att han inte ligger bakom förslaget, utan att det kommer från ”folket” ” …och vill folket det så ställer jag upp”. Detta är ytterligare en del av den maktkamp som existerar mellan Mnangagwa och hans vice president Chiwenga, alltsedan de bägge i en oblodig statskupp störtade Mugabe.  Överenskommelsen dem emellan lär ha varit att Mnangagwa skulle styra de första åren medan Chivenga skull ta över därefter. Men så har det inte blivit.

Chiwenga har alltsedan de första ryktena började spridas kraftfullt motsatt sig författningstillägget. Chiwenga har, som general och tidigare arméchef, sin maktbas bland militären. Därför har Mnanagawa de senaste dagarna genomfört förändringar högt upp i den zimbabwiska militärtoppen och haft ett antal längre möten med ledande aktiva och pensionerade militärer.

Hur det kommer gå? Ett stalltips är att även denna maktkamp vinner krokodilen (Managawgas smeknamn). 

Ruto – en skicklig kenyansk president?

Ju längre jag sysslar med afrikansk politik desto mer fascineras jag av kontinentens ledares oerhört raffinerade och sluga maktpolitik. Hur snabbt de skiftar åsikter, löften, (uttalad) vänskap, allianser, pengar, positioner – som vi byter strumpor- allt i syfte att bli kvar vid makten.   Naturligtvis spelar en lojal säkerhetspolis och patronage-systemet (omger sig med grupp vars position är helt beroende av att ledaren kan sitta kvar) en stor roll för detta. De bägge ledarna ovan är typexempel på sådana smarta och beräknande presidenter.

Under de senaste åren har jag blivit alltmer imponerad av Kenyas president Ruto, 59. Få presidenter har en så grym anklagelseakt emot sig som Ruto. Han anklagades av Internationella brottmålsdomstolen för att (tillsammans med förre president Uhuru Kenyatta) ligga bakom oroligheterna i samband med valen 2007/8, som ledde till att över tusen person bragtes av livet.  Han frikändes 2016, då han blivit vicepresident, men misstankarna kvarstår.

Att han, mycket oväntat, lyckades vinna valet 2022 över Kenyas grand old men Uhuru Kenyatta och Raila Odinga var mästerligt. Sen har han manövrerat skickligt i den röriga och instabila kenyanska partipolitiken. När hans egen vicepresident blev obekväm kunde han smidigt sparka honom. Rutos värsta politiska kris kom för två sedan. Hans regering la då fram en mycket åtstramande budget (med stöd av Internationella valutafonden). Massprotester utbröt och när Ruto återkom från utlandet gjorde han ett kalenjinskt ”lappkast” och budgeten drogs undan. Protesterna fortsatte men han lyckades undkomma den gången.

Den 10 augusti 2027 ska kenyanerna återigen välja sin president och sina parlamentsledamöter. Man kan gott säga att valkampanjen kommit i gång. Parti – och personkonstellationerna kommer under året säkert att förändras. Rädslan finns att skrupelfria politiker än en gång kommer att utnyttja det ökända ungdomssekten Mungiki för att skapa oro och rädsla där det gagnar dem. Ruto beskriver sig fortfarande företräda ”hustlers” (de vanliga fattiga kenyanerna som, mer eller mindre hjälpligt, hankar sig fram). Han har intensifierat ett massivt bostadsbyggnadsprogram. Planen är att bygga 200 000 bostäder varje år och därmed skapa en miljon arbetstillfällen. För tillfället lär 273 000 bostäder byggas.

Vad jag särskilt ”beundrar” hos Ruto är hans diplomatiska skicklighet och intensitet. Under sina första 20 månader, innan oroligheterna, gjorde han 62 besök i 38 länder. Han lär också ha en stor förmåga att bli omtyckt hos sina samtalspartners. I mitten av maj ledde han tillsammans med Frankrikes Macron ett större investeringsevent, med deltagande av trettio regeringschefer. Men kronan på verket blir den 15-17 juni, då Kenya kommer att vara Afrikas representant i det prestigefyllda och viktiga G7-toppmötet i Frankrike.

Kaj Persson  

Läs också

Hur många röster kan ett vitt parti få i Sydafrika?

Uppläsning av artikel