KRÖNIKA. Medan världen fylls av berättelser om de omkomna dykarna i Maldiverna förblir offren för ebola anonyma. Varför är det så, frågar sig David Isaksson som själv dykt i över 40 år.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs ör författarens egna.
Eftersom jag själv haft min dykarlicens sedan jag var 16 år och vid det här laget dykt under drygt 40 år i över 50 länder – allt från magiska grottor på Island till nattliga äventyr i Brasilien – så fäster jag till en början ingen större uppmärksamhet vid de döda dykarna i Maldiverna (där jag själv dök för några år sedan). Visst, det är sorgligt, men det är tydligt att någon (eller några) av de omkomna dykarna i Maldiverna inte följt de riktlinjer som varje kunnig amatördykare faktiskt känner till (sätt linor när du ska in tunnlar eller okända vrak, ha alltid rätt gasblandning, dyk alltid med säkerhetsmarginaler – och så vidare).
Farligare att rida
Faktum är att dykning är betydligt säkrare – statistiskt – än till exempel ridning. Det är sannolikt även farligare att ta selfies (även om siffrorna där är mer osäkra) än att dyka. Det är ungefär som attacker av vilda djur: Hajar tycks extremt farliga medan få förstår hur många som dör på grund av malariamyggor – eller flodhästar!
Nu får de döda dykarna i grottan i Maldiverna en hel värld att reagera. Brittiska tabloider publicerar omfattande tårdrypande reportage, vi får veta allt om de omkomna (varav flera hade ett stort miljö- och klimatengagemang). Det är förstås sorgligt och samtidigt lätt att förstå fascinationen – och skräcken: många av oss har varit i en grotta och tyckt att det kändes obehagligt. Hur ska det då inte vara att befinna sig i en grotta, djupt under havsytan och med en begränsad mängd luft till sitt förfogande? Kanske minns en del en annan grotta i Thailand där en grupp fotbollskillar blev fast år 2021, en historia som slutade lyckligt (för de allra flesta).
Grottor är alltså skrämmande, grottor fascinerar. Vi kan på många plan föreställa oss hur det är att bli instängd i en grotta. Därför hyllas också räddningsdykarna (både 2021 och nu) stort i internationella medier.
200 döda i Ebola
Ungefär samtidigt når oss nyheten om den nya ebola-epidemin i framför allt Kongo (DRK) och som Global Bar Magazine redan hunnit publicera flera artiklar om, en epidemi där närmare 200 personer redan avlidit.
Vilka är de avlidna, vad var det som hände? På sin hemsida berättar internationella Röda Kors-federationen om tre av de som nu gått bort. Platsen där det hände är för de flesta av oss bara en serie namn: ”Mongbwalu branch, Djugu Territory, Ituri Province”. När jag söker vidare hittar jag en plats 1 800 kilometer från huvudstaden Kinshasa, inte långt från gränsen till Uganda. På googl -är allt bara grönt, bara en enda grön massa. Ituri är sannolikt en plats som varken du eller jag (eller någon som vi känner) besökt eller drömmer om att besöka. Till skillnad från Maldiverna.
På sin hemsida skriver Internationella Röda Kors-federationen (IFRC) om tre av de avlidna:
De frivilliga – Alikana Udumusi Augustin, Sezabo Katanabo och Ajiko Chandiru Viviane – tros ha smittats av ebolaviruset i tjänsten, när de den 27 mars utförde uppgifter i samband med hantering av avlidna personer som en del av ett humanitärt uppdrag som inte hade något samband med ebola. Vid tidpunkten för insatsen var samhället inte medvetet om utbrottet av ebolaviruset, och utbrottet hade ännu inte identifierats. De är bland de första kända offren för utbrottet.
Jag söker efter bilder på Alikana Udumusi Augustin och de andra, men hittar ingenting. Till skillnad från dykarna förblir de döda Röda Kors-volontärerna anonyma, hur skrämmande vi än tycker att ebola är.
Varför är det så?
Själv längtar jag till nästa dykresa. Men till Ituri i Kongo, dit vill jag nog inte åka den närmaste tiden. Där är min rädsla betydligt större.
David Isaksson
P. S. Den här artikeln är öppen också för dig som inte prenumererar, men om du tycker det vi skriver är viktigt – prenumera du också. Klicka här!
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
