Civilsamhället är en viktig kraft i biståndet. Därför behöver dess organisationer granskas lika mycket som politiska beslutsfattare och andra aktörer. Ytterst är det en förtroendefråga, skriver Global Bar Magazines chefredaktör med anledning av rapporteringen kring organisationen AMREF Nordic.
Nyligen kunde vi publicera nya uppgifter som visade hur Sveriges kommuner och regioner (SKR) genom sitt konsultbolag byggt upp ett stort kapital genom att överfakturerat Sida. Vi har också genom åren granskat personalpolitik och etikfrågor inom många biståndsorganisationer.
Den senaste veckan har Global Bar Magazine i flera artiklar granskat AMREF Nordic som är en förhållandevis liten organisation (de samlade in ca 23 miljoner kronor 2025).
Är det då rimligt att vi granskar civilsamhället lika hårt som andra aktörer?
I min nya bok Biståndsmassakern – hur Trump och Tidöpartierna ritade om biståndskartan skildrar jag de stora förändringar som biståndet genomgått sedan valet 2022 och hur biståndet i världen påverkats sedan Trump på nytt blev president.
Ett av bokens kapitel handlar om civilsamhället och de konflikter som de senaste åren varit mellan civilsamhället och den politiska makten, men också mellan organisationer i civilsamhället och Sida, inte minst efter Sidas minst sagt godtyckliga beslut att stoppa stödet till Islamic Relief.
Men vad är egentligen ett civilsamhälle? En gång i tiden kunde enbart medlemsbaserade organisationer få stöd genom Sidas så kallade civilsamhällesprogram. Efter stor tvekan (vilket bör ha varit i början av 2000-talet) släppte Sida även in stiftelsebaserade organisationer, vilka i de flesta fall utgjorde filialer till internationella organisationer. En en av dessa organisationer är AMREF (som dock inte har pengar från Sida). AMREF Nordic har inga medlemmar, ingen valberedning och möjligheternas till uppföljning och granskning kan enbart ske genom paraplyorganisationen Giva, Länsstyrelsen, de egna revisorerna – och personer inifrån som slår larm.
AMREF är inte ensamma. Faktum är att stiftelserna utgör en mycket stor del av de organisationer som genomför bistånd på skattebetalarnas uppdrag. Dit hör till exempel Plan Sverige, WaterAid, Kvinna till Kvinna och Världsnaturfonden. Dessa organisationer gör utan tvekan ett bra jobb internationellt, men kan de verkligen sägas utgöra en del av civilsamhället?
Jag har inget enkelt svar på den frågan, utom att jag tycker att den behöver diskuteras. För ytterst handlar det om förtroendet för alla organisationer och för biståndet i stort.
Det är därför vi fortsätter att granska – oavsett vilken aktör det handlar om – och även om det kan leda till att de som ifrågasätter biståndet får vatten på sin kvarn. Här tänker jag på mina ukrainska journalistkollegor som utan att tveka grävt fram och avslöjat oegentligheter i den egna Försvarsmakten, trots att det potentiellt kan stärka Ryssland och minska förtroendet för Ukrainas politiska ledning. Om de vågar så kan även vi!
I min intervju med Louise Lindfors, AMREF:s generalsekreterare som fick sparken sedan hon påtalat jävssituationer som skulle kunna drabba organisationen, svarade hon så här på frågan om inte avslöjanden som de vi gjort kan ge nytt bränsle till dem som tycker att bistånd är slöseri med pengar och att det göder korruption:
– Tvärtom, mitt vittnesmål är just det att det är tecken på hur viktig det är att det finns finnas regleringar som styr organisationer, Om strukturerna hade fungerat och om alla nivåer inom etik och riktlinjer hade varit intakta så hade en sådan sak inte kunnat hända.
Journalistikens roll är inte att hålla någon bakom ryggen. Inte ens de som vill rädda världen.
Vad vi däremot behöver är ditt stöd för att kunna fortsätta rapportera och granska. Så bli prenumerant om du inte redan är det så stödjer du ansvarsutkrävande och trovärdighet, även i sammanhang där det kan kännas jobbigt.
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
