ANALYS. Vietnam är idag mer beroende av Kina än någonsin tidigare, samtidigt som landet alltmer framstår som en polisstat. Den nuvarande ledningen har lyckats kombinera kommunistisk diktatur med kapitalistisk ekonomi – men frågan här hur länge människor kommer att nöja sig, skriver Vietnamkännare Eva Lindskog som bott närmare 20 år i landet.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
Det kommunistiska styret i Vietnam hävdar att det har rätt till sitt maktinnehav när det påstår att endast det kommunistiska partiet har lyckats genomföra Ho Chi Minhs devis: ’Ingenting är mer värdefullt än oberoende och frihet’. Dock, Vietnam idag har aldrig varit med beroende av Kina, politiskt, ekonomiskt och kulturellt än nu och friheten för de enskilda medborgarna är nästintill obefintlig.
Den starke mannen i Vietnam idag, To Lam som gjort karriär inom säkerhetspolisen är sedan början av 2026 både president och partiordförande. Hans centralisering av makten bygger på allianser med de enda han litar på: vänner från hemprovinsen och kolleger inom säkerhetspolisen. En slags feodal ordning som bygger på total kontroll uppifrån, en polisstat. Likt en vietnamesisk Trump har han gått hårt åt den statliga byråkratin, minskat antalet provinser till nästan hälften där provinscheferna inte längre väljs underifrån utan tillsätts av centralmakten. Tusentals distrikt och städer är utraderade som administrativ nivå och har därmed förlorat den lilla möjlighet till demokrati underifrån som en gång fanns.
Under To Lams ledning med devisen ’a great new era’ ska Vietnam fram till 2045 bli en modern välfärdsstat byggd med hjälp av kapitalismens diskriminerande villkor. Det nya slagordet till medborgarna är: ’I socialistisk tävlan kämpa för att bli rik’. (Phan dau thi dua lam giau).
Befrielse är inte frihet
Ett av misstagen som det välvilliga väst, med dåligt samvete för den gamla kolonialismen, gjorde från mitten av 1960-talet, var att likställa ’befrielse’ med ’frihet’. Det var nu dags att ’låta’ den så kallade tredje världens länder få bestämma själva över sin framtid. Nationellt självbestämmande kunde väl ingen vara emot? Problemet var dock att länderna i Latinamerika, Afrika och Asien hade gott om hjältar och krigsledare som gärna tog makten i sina länder när luckan från kolonialmakterna blev synlig. Det fanns dock sällan någon lokal tradition och framför allt inga institutioner som byggde på någon slags makt underifrån. Så de nya makthavarna kunde bygga upp sina egna hierarkier utan större hänsyn till någon slags folkvilja. De var helt enkelt inte demokratiskt valda.
Vietnam är ett av dessa länder som blivit hyllat för sin vilja till motstånd och offer i form av miljontals döda inte minst under det USA-ledda kriget (1954 – 1975). Den politiska grupp i Vietnam som var mest välorganiserad och som systematiskt gjorde sig av med alla sina motståndare hade starka influenser och stöd från dåtidens kommunistiska partier i Frankrike och Sovjetunionen från 1920-talet och 1940-talets Kina. När den franska kolonialmakten tvingades ge upp Vietnam 1954 (Dien Bien Phu) kunde det vietnamesiska kommunistpartiet ta över norra delen av landet, dock inte utan grundläggande hjälp från hundratusentals kinesiska soldater. Och utan stödet från det kommunistiska Sovjetunionen och dagens Kina hade Vietnams kommunistiska parti aldrig kunnat ta över hela Vietnam 1975/76.
Med det kommunistiska partiets monopol på historieskrivningen så har det gått från klarhet till klarhet och framför allt har det aldrig funnits några alternativ. En närmare granskning av Vietnams historia (se bland annat min bok Vietnam – en subjektiv betraktelse ) visar dock att nationella rörelser fanns långt innan kommunistpartiets bildande 1930. Bland de ledande tänkare som gjort mest avtryck fanns Phan Boi Chau (1867-1940) och Phan Chu Trinh (1872-1926). Både ville en frigörelse från Frankrike men med olika metoder. Den förra med revolutionära metoder och den andra med demokrati och mänskliga rättigheter. Trinh betraktas idag fortfarande som en viktig föregångare till ett modernt Vietnam utan kommunism. Dock, dagens symposier som hålls till minne av hans död tar bara upp de delar av Trinhs världsbild som ideologiskt passar kommunistpartiet.
Bland världens västländer hade Sverige en betydande roll i sina protester mot den amerikanska lösningen på södra Vietnams framtid. I anti-kommunismens namn ville USA sätta stopp för det hot som ansågs komma från norr: en kommunistledd ockupation av södra Vietnam. Med brutala metoder som terrorbombningar, giftspridning, strategiska byar (sammanfösning av bönder för bättre kontroll), massmord på civila skulle Sydvietnam (1954-1975) vinnas över till den ’fria världen’. Men den kommunist-ledda rörelsen i söder hade tagit lärdom av striderna mot fransmännen och bildade en organisation (1960) som i Sverige kom att kallas FNL (Front National de Liberation) under ledning av den kommunistiska regimen i norr.
Med början på 1965-talet växte det svenska stödet till FNL och Nordvietnam långsamt fram. FNL-grupperna blev de mest kända då de syntes på gator, och torg och inte minst med alla demonstrationer som protesterade mot USA:s krig. De etablerade partierna (främst socialdemokraterna) skapade snart sin egen organisation (Svenska Kommittén för Vietnam) med stöd av flera andra riksdagspartier. När USA terrorbombade Hanoi och Haiphong julen 1972 blev detta kulmen på den svenska reaktionen: 2,7 miljoner namnunderskrifter samlades in med krav på ett bombstopp och fortsatta fredsförhandlingar.
Sveriges bistånd viktigt
När USA till slut drog sig undan (1973) fortsatte kriget i Sydvietnam och blev nu ett regelrätt inbördeskrig. När freden väl etablerats och kommunistpartiet tagit makten i hela landet hade Sverige åtagit sig att stödja det återförenade Vietnam med ett generöst bistånd. De mest kända projekten (pappersbruket i Bai Bang och sjukhusen i Hanoi och Uong Bi) blev till slut framgångsrika mycket tack vare att den vietnamesiska ledningen övergett den kommunistiska idén om planekonomi till förmån för en mer öppen marknad. Hälso-och sjukvården gynnades av dess till synes opolitiska karaktär där utbildning och forskning ofta ägde rum i Sverige.
Det svenska stödet (som avslutades 2013) kom till slut att omfatta praktiskt alla områden i ett fungerande samhälle. Allt från ambitiösa utvecklingsprogram på landsbygden inkluderande lokalt beslutsfattande, till utbildning av fristående jurister och självständigt fungerande journalister. Sverige stödde också ett framväxande civilsamhälle där organisationer arbetade lokalt med miljö-och kulturfrågor.
En fråga som många ställer sig är vad som idag finns kvar av det svenska biståndet. Bai Bang-fabriken producerar idag dubbelt så mycket papper som den var designad för och blev navet till ekonomisk utveckling av en hel region. Hälso-sjukvården i Vietnam har definitivt förbättrats av det svenska stödet. De flesta andra insatser som syftade till ett mer demokratiskt och fritt samhälle har inte gått att genomföra med dagens centraliserade och kontrollerande styre.
Det ambitiösa journalistprojektet (1992-2007) som förtjänstfullt analyserats av Andreas Mattsson (2025) ledde i stort sett till tekniska förbättringar, medan den sverige-baserade tanken på en friare journalistik aldrig fick fotfäste. De hundratals vietnamesiska journalister som utbildades säger idag att de har munkavle (personlig kommunikation). De vet hur de skulle kunna använda sig sin förvärvade kunskap, men är förhindrade av de totalitära styret. Om de inte vill sitta i fängelse förstås.
I ett land som lyckas öka sin BNP med åtta procent i snitt varje år behöver naturligtvis inte längre bistånd av det traditionella slaget. Idag är det inte oväntat handel som dominerar relationen mellan Sverige och Vietnam. Nyligen (2025) ingicks ett så kallat strategiskt partnerskap inom vetenskap, teknologi och innovation. Exempel på ämnen är ’grön tillväxt’, digitalisering, utbildning inom ’human resources’.
I den vietnamesiska versionen av samarbetet med Sverige betonas uttrycket ’people to people’, vilket till synes låter oskyldigt. Det kan väl ingen vara emot? Jo, det borde vi vara. Det är ett begrepp som det kinesiska kommunistpartiet etablerade vid sin tillkomst 1949. Syftet är att försöka undvika bildandet av lokala civila organisationer för internationellt samarbete. I begreppet ’people-to-people’ ingår kontroll uppifrån av det enda möjliga politiska partiet i Kina och respektive Vietnam.
Bland världens länder ligger Vietnam idag på botten (174 av 180) i sällskap med länder som Iran, Kina, Saudiarabien och Eritrea, när det gäller journalisters rättigheter att undersöka och publicera sig i frågor som rör viktiga samhällsområden (Reportrar utan gränser). En framstående journalist Pham Doan Trang som bland annat skrivit en handbok (Politics for Common People, 2019) i demokrati sitter sedan 2020 fängslad utan rättegång, dömd till nio års fängelse för ’anti-state-propaganda’. Hon fick det svenska Tucholsky-priset av Svenska Pen 2025.
En annan framstående journalist och författare är Truong Huy San (Huy Duc) som gjort sig mest känd för sin bok i två delar The Winning Side (2013). Boken avslöjar ett antal sanningar som kommunistpartiet försökt dölja genom åren. Bland annat att Ho Chi Minh och den legendariske generalen Vo Nguyen Giap diskret föstes undan av krigsivrarna Le Duan och Le Duc Tho. Le Duan ansåg t ex att Sydvietnam endast kunde ’vinnas’ genom krig, något som Ho Chi Minh och Giap helst ville undvika. Detta eftersom de visste att hundratusentals liv skulle behöva offras. Författaren Huy Duc arresterades 2024 och dömdes till 30 månaders fängelse för ’missbruk av sina demokratiska rättigheter’.
Fram till 2006-2007 var det fortfarande möjligt att demonstrera mot orättfärdigheter, inte minst vad gäller statens expropriering av mark och miljökatastrofer. Den största kända miljöförstöringen hittills (2016) var den som ägde rum i Ha Tinh där en taiwanesisk-ägd stålfabrik tilläts släppa ut farliga ämnen som förgiftade stora mängder fisk. Men kompensationen gick till den vietnamesiska regeringen och inte till de drabbade och ett fyrtiotal aktivister sattes i fängelse utan rättegång. Sedan dess har ett antal miljökämpande organisationer lagt ner eller förblivit passiva.
Rädda för repressalier
Idag tycks alla slags meningsyttringar som misshagar den politiska ledningen inte ens komma upp på dagordningen av rädsla för repressalier från regimen. Ett aktuell test blir omvandlingen av delar av Hanoi vid Röda floden till en modern stad under namnet ’Red River Landscape Boulevard´. Närmare 200 000 människor berörs och måste flytta. Till saken hör att flera byar och samhällen i området är flera hundra år gamla och att lokal kultur och traditioner kommer att försvinna. De bosatta i området har ifrågasatt hela projektet och beslutsprocessen. Bland annat anklagar man de 16 medlemmar i nationalförsamlingen (som är deras representanter) för att de visar en total tystnad i ärendet.
Frågan blir hur länge den nuvarande ledningen i Vietnam kan behålla sitt grepp när den nu till synes håller på att lyckas med att kombinera kommunistisk diktatur med kapitalistisk ekonomi. Järngreppet överlever så länge regimen kan leverera ekonomiska förbättringar. Men allteftersom välståndet växer, kommer befolkningen att kräva både verkligt oberoende och frihet. Dock så länge den vietnamesiska ledningen sitter i Kinas rävsax så blir det svårt.
Som jag skriver i min bok Vietnam – en subjektiv betraktelse är Vietnams öde att landet fötts ur Kina och därför hänger ländernas historia och politik intimt ihop. Demokratiska förändringar kan därför bara ske samtidigt i de båda länderna.
Om det sker kan Vietnam bli både oberoende och fritt på det sätt som Ho Chi Minh menade.
Eva Lindskog
Utredningssociolog och vietnamkännare (språk, kultur, historia) med cirka 20 år på plats i landet.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
