Under många år var Sverige den viktigaste givaren till oberoende medier i Myanmar. Nu har det svenska stödet avslutats och många röster riskerar att tystas, samtidigt som Kina och Ryssland flyttar fram sina positioner. Petra Quiding arbetade under flera år för Medieinstitutet Fojo med att stödja journalistkollegor från Myanmar. Nu är hon tillbaka och träffar flera av dem som hon tidigare utbildade.
”Jag trodde inte dom skulle fängsla mig, men när militären använde vapen mot demonstranterna kändes inget säkert längre. Men då, vid kuppen 2021, var vikten av att rapportera starkare än min egen säkerhet.”
Jag är i norra Thailand, Chiang Mai, för att träffa forna kollegor och studenter från mina år i Yangon. Jag har haft tät kontakt genom åren med många av dem som tvingades fly, ibland genom svår terräng, med hjälp av motståndsrörelsen och bybor längs vägen. En av dem är Ma Htet Htet som greps av juntan, anklagad för terrorism, ett vanligt ”brott” bland militärjuntans fängslade journalister. När hon släpptes efter nära fyra år i fängelse kom hon hit till Thailand, som så många andra som flytt militärens brutalitet.
Nu är hon en av flera hundra journalister i exil som drabbas sedan Sveriges beslut att avbryta allt stöd till Myanmars demokratiarbete, ett stöd som upphörde de sista juni 2026.
Kuppen i Myanmar i februari 2021 var början på svåra attacker mot landets journalister och media och som pågår med full kraft ännu. Över 220 journalister från över 100 olika mediahus har registrerats som fängslade av politiska skäl, enligt organisationen International Center for Not-for-Profit Law (ICLN).
Militärregimen skapar ständigt nya lagar och regler för att försvåra fri press och Myanmar ligger på plats 169 av 180 länder i Reportrar Utan Gränsers pressfrihetsindex. Enligt flera källor ska tretton journalister ha dödats under de fem år som gått, tre av dem av motståndsstyrkor, resten av sitt eget lands militär. Webshop ej prenumeranterEn av de dödade var en videojournalist från delstaten Chin, som jag en gång haft som elev.
Ma Htet Htet har också varit en av mina elever. Den ettåriga fördjupande kursen i journalistik som hon gick på för tio år sedan, och där bland andra jag var lärare, var till stor del finansierad av Sverige, genom Sida. Myanmar Journalism Institute, MJI, drevs av erfarna burmesiska publicister och hade gott anseende. När jag senast träffade Ma Htet Htet 2017 hade hon tagit sin examen från MJI, engagerat sig i en förening för kvinnliga journalister och jobbade som reporter för olika media i Yangon. Framtiden såg försiktigt hoppfull ut för henne och hennes studiekamrater i det historiskt konfliktstyrda landet.
”Skrik på nätterna”
Nu när vi ses har hennes spontana skratt, de pigga ögonen och energiska kroppsspråket tonats ned och hon berättar länge och noggrant för mig om åren i fängelse. Om skriken på nätterna, om den stora salen med kvinnor där alla sov på golvet och var tvungna laga de två toaletterna själva när de gick sönder. Om den dåliga maten. Om oron för sin familj och om försöken att få information om vad som skedde i landet utanför murarna.
En del journalister finns kvar i inne landet och är de som kanske löper störst risk idag; CJ:s, Citizen Journalists, rapporterar inifrån Myanmar, såväl från befriade som statskontrollerade områden. Det finns en rad olika slags CJ:s men många av dem är utbildade, erfarna och professionella journalister som ibland jobbar i ett annat yrke utåt, eller ibland är inbäddade i befriade områden styrda av olika regioners revolutionära arméer. Gemensamt är att de dagligen löper risk att råka ut för våldet som kriget medför, särskilt kvinnliga journalister är utsatta i de hårda militära miljöerna.
Jag talar med en av dem på telefon, som med fara för sin egen säkerhet levererar nyheter dagligen – och vill fortsätta göra det. Av säkerhetsskäl kan vi inte nämna hennes namn eller publicera hennes bild.
– Tillgång till internet och min och min familjs säkerhet är det svåraste för mig, berättar hon. Jag är alltid rädd när jag hör höga röster utanför vårt hus.
Vad får dig att fortsätta jobba när det är så farligt?
– Jag älskar att vara journalist, även om jag ständigt är rädd att bli arresterad.
Ökad övervakning
Juntan gör allt de kan för att stoppa henne och den oberoende journalistiken som publiceras i exil. Den har också skärpt övervakningen med indragna utgivartillstånd och tvång att registrera sin mobil. Och i den statskontrollerade media som finns inne i Myanmar matas befolkningen med regimens storhet och framsteg i landet.
– Innan USA och Sverige kapade sitt stöd hade vi många CJ:s inne I landet. Vi kunde följa utvecklingen inne I landet, hade egna kameramän på plats och jag jobbade mycket med säkerhetsutbildningar för dem som jobbade i riskfyllda miljöer. Det fanns mycket att göra och mycket jobb, berättar Su Myat, journalist, redaktör och medlem av IPCM, Independent Press Council Myanmar.
När Sverige nu avbryter stödet till Myanmar är det dessa journalister som drabbas. Många, särskilt unga journalister, tvingas lämna yrket. En redan hårt ansträngd arbetsmarknad krymper – men framför allt krymper tillgången till pålitlig information för ett krigshärjat folk. Den svenska regeringens beslut i september 2025 om att avveckla det långsiktiga utvecklingsbiståndet till Myanmar och att fasa ut det som redan fanns på plats senast den sista juni i år, innebar ett slut på svenskt stöd till oberoende journalistik och för att säkra yttrandefrihet i landet.
Stödet från Sverige viktigt
– Det är förödande, säger Elisabeth Tydeman, idag senior programchef på Svenska Burmakommittén men med en lång bakgrund inom civilt arbete och demokratiutveckling i Myanmar.
– Sidas stöd har varit helt avgörande. När andra finansiärer över åren kommit in med enskilda projekt och stödinsatser för att sedan lämna, har Sverige och Sida varit konstant. Sverige har aldrig varit rädda för att ge grundläggande verksamhetsstöd till oberoende media och har varit noga med att stöda journalistisk och demokrati i hela landet. Sida är en gigant historiskt sett och har otroligt hög trovärdighet inom civilsamhället. Deras stöd har nått dit andra inte når, fortsätter hon.
Ett problem för media i exil, i alla konflikter, är att organisationer och personer inte har samma juridiska status som i sitt hemland. Möjligheten till självförsörjning är starkt begränsad när man inte kan öppna konton i egna namn, skriva på kontrakt eller exempelvis köpa ett fordon eller hyra lokal. Det går inte att starta ett kafé, hyra ut kontorsutrymme, sälja egen programvara, hyra ut tolkar eller annat som skulle skapa en extra inkomst. I stället är man ofta utelämnad till inkomster från publiceringar på sociala media. Facebook och Youtube är de enskilt största plattformarna och kan ge en mindre inkomst per click. Knappast någon jag talar med klarar sig utan den inkomsten idag, även om flera förstås hellre hade fördjupat sin journalistik än jaga clicks.
– Vi litar en hel del på intäktsgenereringen från sociala media men håller också en del events för inkomst, berättar Sein Win, min tidigare kollega och min chef på MJI, men som idag är chefredaktör på det stora mediehuset Mizzima.
– När stödet från USA upphörde började vi med att skära ned på antalet arbetsledare, och chefers löner, men när Sidas stöd upphörde var alla tvungna kapa sina löner och vi var tvungna skära ner på antalet anställda reportrar, vilket är det sista vi vill göra.
Nu är AI ett av de områden redaktionen utvecklar för att spara pengar, inte minst när det gäller översättningar, men de har också tränat den till att göra en del faktagranskning och stötta arbetsledarna i praktiska frågor.
– Det viktiga att behålla är ju kunskapen bland journalisterna säger Sein Win, även om det blir svårare och svårare och många är utmattade.
Kina tar över
Men det handlar inte bara om överlevnad av en enstaka tidning eller ens jobb för enskilda journalister. En försvagad oberoende mediesektor skapar större utrymme för desinformation, hatpropaganda och konfliktorienterad information. Myanmars befolkning – och resten av världen – riskerar ett informationsvakuum fyllt av desinformation och militär propaganda. Oberoende medias rapportering är inte bara viktig ur journalistisk synpunkt, utan fungerar också som ett tidsdokument från ett stängt land. Därför är det indragna svenska stödet extra förödande just nu när det demokratiska behovet av tillförlitlig information är som störst och säkerhetsläget för exilmedia är som värst.
Under tiden gör Myanmars kuppregim framsteg på en mer tvivelaktig, internationella arenan. Kina, Ryssland och nu senast Indien ser möjligheter till investeringar och politiska samarbeten och står i princip varje vecka och knackar på dörren till Myanmar som har viktiga mineraler, distributionsled genom landet, och billig arbetskraft att erbjuda. Den kinesiska staten sänder nyheter på burmesiska, och den ryska armén har nyligen utbildat soldater i den burmesiska armén. Globalt påverkar de totalitära staternas inflytande över länder som Myanmar inte minst säkerheten i cyberrymden världen över.
Länder som Norge och Nederländerna står emot den globala utvecklingen och fortsätter stötta Myanmars demokratiutveckling. De organisationer från exempelvis Tyskland och Danmark som ändå finns kvar fortsätter också att bidra till ökad motståndskraft och hållbarhet hos exilmedia. Med valet i Sverige i september har de svenska riksdagspartierna – avsett regering – en möjlighet att åter göra Sverige till en trovärdig, långsiktig partner för journalistik i länder som Myanmar.
Ger inte upp
Men trots nedskärningarna så levererar Myanmars exilmedia nyheter varje dag, många journalister med fara för sin egen säkerhet och med ständigt minskande resurser. Den erfarna och burmesiska diasporan är garanter för ett fortsatt professionellt medielandskap i exil, om än kraftigt krympt.
Krisen har också lett till nya samarbeten mellan tidigare konkurrenter: man delar på logistik, kompetensutveckling och lobbar tillsammans för pressfrihet och stöd till oberoende journalistik. Jag träffar journalister i flera gränsstäder som dagligen uppfinner nya sätt att kommunicera med de reportrar som rapporterar inifrån landet. Men stressen till följd av indragna löner, osäkra villkor, direkt farliga arbetsförhållanden och avsaknad av sjukförsäkringar riskerar att stänga ned flera av de mediehus som finns idag.
Ma Htet Htet hör till de som vill inte vill ge upp. Hon skriver krönikor, gör videonyheter och är fortsatt aktiv när det gäller kvinnors situation inom media, även om hon tjänar minimalt med pengar på sitt jobb. I fängelset lärde hon sig grundläggande kinesiska, hon skapade bokcirklar med andra fångar, förbättrade sin engelska, stöttade andra kvinnliga fångar och lärde sig hur systemet i fängelset fungerade. Nu vill hon försörja sig som journalist igen.
– Jag har mycket att berätta och ska skriva ned allting en dag. Men nu är det viktigast för vår familj att överleva och för mig att fortsätta bevaka det som sker nu.
Petra Quiding (text och samtliga bilder där annat inte anges)
Frilansjournalist och producent inom Public Service samt utbildare i journalistik
Petra Quiding jobbade för Fojo Media Institut i Myanmar 2014 till 2017. Våren 2026 tillbringade hon två månader i Thailands gränsområden till Myanmar för att intervjua gamla studenter och kollegor som flytt efter kuppen, på ett stipendium från Hiertanämnden.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
