DEBATT. När världen vacklar behövs ledarskap. Att återta målet om 1 procent av BNI till bistånd skulle vara ett tydligt besked: om att Sverige tar ansvar – också när det kostar. Inte minst för kvinnors och flickors rättigheter som pressas tillbaka på många håll, skriver Gabriella Fredriksson, generalsekreterare, för Individuell Människohjälp (IM).
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Inför valet i september står svensk biståndspolitik vid ett vägskäl. På kort tid har inriktningen lagts om. I Almedalen (22-26/6) ställs partiernas olika vägval mot varandra. Tillsammans med CONCORD samlar vi på IM, Individuell Människohjälp, politiker till samtalet Så vill partierna förändra svensk biståndspolitik.
Vad vill de egentligen? Och vilken roll ska Sverige spela i en alltmer osäker värld?
När världen vacklar behövs ledarskap. Det är egentligen inte mer komplicerat än så. Att återta målet om 1 procent av BNI till bistånd skulle vara ett tydligt besked: Sverige tar ansvar, också när det kostar. Inte minst för kvinnors och flickors rättigheter som pressas tillbaka på många håll.
I Guatemala möter vi unga kvinnor från ursprungsbefolkningar som nekas rätten till sin egen kropp. Genom utbildning i sexuell och reproduktiv hälsa får de kunskap om sina rättigheter och en chans att forma sina liv. I ett land där alldeles för många flickor blir mödrar redan i tonåren är det avgörande.
I Ukraina arbetar vi tillsammans med lokala organisationer som möter kvinnor på flykt undan kriget. De erbjuder skydd, juridiskt stöd och hjälp till dem som utsatts för våld. Behovet har vuxit snabbt i krigets spår.
Och i Gaza, där samhällsstrukturer slagits sönder, samarbetar vi med kvinnorättsorganisationer som ger juridiskt stöd och skydd. För många kvinnor finns det inte någon annan att vända sig till.
Det är så bistånd ser ut i praktiken. Konkret. Nära. Och långsiktigt.
Men samtidigt sker ett skifte här hemma.
På kort tid har biståndet allt oftare kopplats till andra politiska mål, inte minst migration. Där det tidigare handlat om behov och rättigheter väger nu nationella intressen tyngre. Det förskjuter fokus. Från fattigdomsbekämpning till inrikespolitik.
Den utvecklingen sker i ett läge där behoven ökar kraftigt. Krig, klimatförändringar och demokratisk tillbakagång driver fler människor in i utsatthet. Samtidigt minskar det globala biståndet. Klyftorna växer.
Frågan är därför inte om biståndet spelar roll för Sverige. Frågan är hur. Ett bistånd som bidrar till starkare demokratier, jämställdhet och minskad fattigdom bygger också stabilare samhällen. Det är i grunden en investering, inte en kostnad. Globalt och i förlängningen också här hemma.
I samtal vi nyligen haft med Alf Svensson, Bengt Westerberg och Lars Ohly finns något som känns ovanligt i dag. En bredare förståelse. De kommer från olika politiska traditioner, men återkommer till samma sak: Sveriges roll i världen kan inte reduceras till det som ger snabb effekt i inrikespolitiken.
Samtidigt möter vi ungdomspolitiker från flera partier i Almedalen, för att höra hur de ser på framtidens bistånd.
Det är svårt att inte undra vad de kommer att säga.
Har dagens politiska generation tappat något på vägen? Förmågan att tala om solidaritet som mer än en budgetpost?
Och om det är så, är det då till de yngre vi måste sätta vårt hopp? De som nu formulerar sina svar, sina prioriteringar och snart kommer att ta över.
Inför valet i september behöver väljarna få tydliga svar. Det handlar inte om detaljer. Det handlar om riktning.
Vi ser tre prioriteringar:
För det första: återupprätta målet om 1 procent av BNI till bistånd. I en tid när andra länder drar ned behöver Sverige visa att internationellt ansvar inte är förhandlingsbart.
För det andra: säkra resurser för kvinnors och barns rättigheter. Arbetet med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter måste skyddas och inte urholkas.
För det tredje: flytta makten. En större del av biståndet bör gå direkt till lokala kvinnorättsorganisationer. De som finns där. De som vet vad som behövs. De som kan skapa verklig förändring.
Det är de här vägvalen som kommer att diskuteras i Almedalen. Men de sträcker sig längre än så. De handlar om vilket Sverige vi vill vara i en värld som blivit mer osäker och mer brutal.
Under decennier byggde Sverige ett inflytande internationellt. Inte genom maktpolitik, utan genom konsekvens. Solidaritet. Rättigheter. Långsiktighet.
Den riktningen är inte självklar längre.
I en tid när världen vacklar måste Sverige välja.
Att stå kvar. Eller att dra sig undan.
Gabriella Fredriksson
Generalsekreterare, IM, Individuell Människohjälp.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
