DEBATT. Medan världens uppmärksamhet riktas mot krig och konflikter i Ukraina, Gaza och andra delar av världen pågår ett av vår tids mest systematiska angrepp på kvinnors frihet i Afghanistan. Nu måste Sverige höja sin röst, skriver en grupp svensk-afghanska kvinnor för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
De senaste rapporterna från staden Herat där talibanernas moralpolis gripit ett stort antal kvinnor som ansågs bryta mot regimens klädregler visar ännu en gång hur talibanregimen fortsätter att inskränka kvinnors rättigheter genom gripanden, våld och repressalier mot kvinnor som anklagas för att bryta mot regimens klädregler.
Det som har hänt i Herat i juni 2026 visar också att motståndet mot talibanernas förtryck lever vidare. Enligt rapportering från internationella medier som The New York Times och United Nations greps minst 30 kvinnor av talibanernas moralpolis den 6–7 juni efter anklagelser om att de inte följt de strikta klädreglerna. Gripandena utlöste ovanliga offentliga protester där både kvinnor och män samlades under slagord som ”Utbildning, arbete och frihet” och ”Kvinnor, arbete och frihet”. Enligt FN dödades två personer, däribland en pojke, och ett tjugotal skadades när protesterna möttes av våld. FN har uttryckt djup oro över de godtyckliga gripandena och varnat för de allvarliga konsekvenserna för de kvinnor som utsätts. Att människor trots hot om arrestering, våld och repressalier fortsätter att protestera visar både modet hos Afghanistans befolkning och allvaret i den situation som kvinnor lever under i dag.
När människor samlades för att protestera möttes de enligt vittnesmål av våld och arresteringar. Även om detaljerna fortfarande granskas råder det ingen tvekan om den större bilden: afghanska kvinnor lever under ett institutionaliserat förtryck som saknar motstycke i dagens värld.
För oss som har rötter i Afghanistan är detta inte en avlägsen nyhetshändelse. Det handlar om våra systrar, mödrar, döttrar och vänner. Om människor vars rättigheter steg för steg har avskaffats inför världens ögon.
Sedan talibanernas maktövertagande 2021 har kvinnor utestängts från utbildning, arbetsliv och samhällsdeltagande. Flickor nekas skolgång efter sjätte klass. Universitetens dörrar har stängts för kvinnor. Deras rörelsefrihet har begränsats och deras möjligheter att påverka samhället har i praktiken utraderats.
Internationella människorättsorganisationer och rättsexperter beskriver utvecklingen som ett av de grövsta angreppen på kvinnors rättigheter i modern tid. Allt fler använder begreppet könsapartheid för att beskriva det system som talibanerna byggt upp. Trots detta har frågan successivt försvunnit från den internationella dagordningen. Det borde oroa oss.
Sverige har länge velat vara en internationell röst för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Oavsett politisk färg har svenska regeringar framhållit dessa värden som centrala delar av vår utrikespolitik. Men värderingar prövas inte när de är enkla att försvara, de prövas när världens intresse svalnar och andra kriser tar över rubrikerna.
Därför behöver både regering och opposition tydligare markera mot talibanernas förtryck. Sverige bör fortsätta driva frågan om afghanska kvinnors rättigheter inom EU, FN och andra internationella forum. Biståndsinsatser som når kvinnor och flickor måste värnas. Sveriges diplomatiska röst får inte tystna när afghanska kvinnor ber om omvärldens stöd.
Det handlar inte om partipolitik. Det handlar om konsekvens.
Om Sverige menar allvar med att försvara kvinnors rättigheter globalt kan vi inte acceptera att miljontals kvinnor berövas sina mest grundläggande friheter utan att reagera. Vi kan inte tala om jämställdhet som en universell princip och samtidigt vara tysta när kvinnor systematiskt utestängs från utbildning, arbete och samhällsliv.
Afghanska kvinnor har inte gett upp. Trots hot, våld och arresteringar fortsätter de att protestera och organisera sig. De gör det utan skydd, utan fria medier och med sina liv som insats.
Det minsta vi kan göra är att se dem. Att lyssna på dem. Att tala om deras situation.
Herat är inte bara en stad i västra Afghanistan. Herat är en påminnelse om vad som händer när extremism tillåts ersätta frihet och när kvinnors rättigheter blir förhandlingsbara.
Sverige får inte vänja sig vid detta. Sverige får inte vara tyst.
Och världen får inte lämna afghanska kvinnor ensamma i deras kamp för frihet, värdighet och mänskliga rättigheter.
Svensk-afghanska kvinnor för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter
Nasiba Daytabar, politiker
Asma Sadat, reporter
Nasima Alizada, undersköterska
Nazanin Shafaei, egen företagare
Najwa Alemi, jurnalist
Adila Naseri, undersköterska
Narges Akhlaqi, psykolog
Fatemeh Khavari, barnmorska
Sughra Jafari, kokerska
Benafsha Islam Zadeh, frisör
Saliha Mohammadi, frisör
Nazanin Khawari, sjuksköterska
Sabera Yasa, försäljare
Maryam Heydari, parkeringsvakt
Mina Rezaei, sjuksköterska
Maya Noori, truck driver
Sareh Hosseini, frisör
Fateme Rezaei, masterstudent innovation och design
Zahra Noori, masterstudent inom managment
Zakia Hakimi, socionom
Fahimeh Naderzada, skönhetslärare
Sara Yaqoubi, Makeup artist, konstnär
Nasrin Mukhtar, digital kreatör
Faiza Fayzi, samhällsaktivist
Masoumeh Amiri, makup artist
Najiba Ansari, projektkoordinator
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
