DEBATT. Sveriges biståndspolitik står inför ett trovärdighetstest. Hepaticaaffären visar att principen om lika behandling riskerar att urholkas just när den sägs vara som viktigast. Det skriver Behrang Kianzad, VD för Magasinet Konkret.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Under flera år har Sverigedemokraterna krävt hårdare kontroll av biståndet: utbetalningar ska frysas vid misstanke om brister, ineffektiva organisationer ska stoppas och varje skattekrona granskas. Det är en legitim linje. Problemet uppstår när samma krav inte tycks gälla den egna sfären.
Hepatica, en partianknuten stiftelse med nära koppling till SD, har enligt tillgängliga uppgifter haft återkommande brister i styrning, kontroll och redovisning. Externa granskningar pekar på betydande risker, och uppgifter i medier och riksdag visar att myndigheten samtidigt fortsatt att betala ut stöd – i vissa fall trots otillräckligt underlag.
Detta är inte en teknisk detalj i biståndssystemet. Det är en principiell fråga: gäller samma regler för alla aktörer?
När principer blir selektiva
Den svenska biståndsmodellen bygger på några enkla grundsatser: saklighet, opartiskhet och likabehandling. När dessa urholkas påverkas inte bara enskilda beslut – utan hela systemets legitimitet.
I Hepaticafallet framträder ett mönster som väcker frågor:
- Dokumenterade kvalitetsbrister har inte lett till stopp, trots att sådana åtgärder länge efterfrågats politiskt.
- Uppgifter finns om politiska kontakter i anslutning till beslut.
- Samtidigt fortsätter retoriken om nolltolerans mot ineffektivitet och korruption.
Denna kombination riskerar att skapa en farlig signal: att regler kan tolkas olika beroende på relation till makten.
Ett större problem än en enskild organisation
Det centrala är inte Hepatica som organisation. Det centrala är vad affären säger om styrningen av biståndet.
Om myndigheter uppfattas som påverkbara i enskilda ärenden, eller om undantag görs utan tydlig och transparent motivering, försvagas tilliten. Och tillit är en förutsättning för att bistånd över huvud taget ska fungera – både i Sverige och internationellt.
Dessutom riskerar dubbla måttstockar att slå tillbaka mot hela civilsamhället. Organisationer som följer regelverket kan då uppleva att konkurrens sker på ojämlika villkor. Det undergräver systemets legitimitet och effektivitet.
Regeringens ansvar
Regeringen har i riksdagsdebatten betonat att systemet ska vara “lika för alla”. Det är en nödvändig princip. Men den måste också kunna iakttas i praktiken – särskilt i fall där riskerna är väl dokumenterade.
Det räcker inte att hänvisa till myndigheters självständighet. När uppgifter om politisk påverkan och regelomtolkningar cirkulerar krävs ökad transparens och tydliga svar.
Vad bör göras?
För att återupprätta förtroendet krävs tre saker:
- Full transparens kring hur beslut om Hepatica har fattats och vilka överväganden som gjorts.
- Konsekvent tillämpning av regelverk, oavsett organisationens politiska koppling.
- Stärkt oberoende för granskande funktioner, så att professionella bedömningar inte kan misstänkas påverkas av politiska hänsyn.
En fråga om trovärdighet
Biståndspolitik handlar ytterst om ansvar – gentemot skattebetalare, mottagare och internationella partners. Om principerna om kontroll och likabehandling ska tas på allvar måste de gälla även när det är politiskt obekvämt.
Hepaticaaffären är därför inte bara en fråga om en organisation. Den är ett test på om Sverige upprätthåller en biståndsförvaltning där regler gäller lika för alla – eller om undantag riskerar att bli norm.
Regeringen bör nu säkerställa att det inte råder någon tvekan om svaret.
I magasinet Konkret kan du läsa en längre granskning av SD:s biståndsorganisation.
Behrang Kianzad
VD Magasinet Konkret
läs också
|
Uppläsning av artikel
|
