KRÖNIKA. Det som i dag sker i Iran kan inte längre beskrivas som enbart ett brutalt svar på folkliga protester. Det som pågår är ett organiserat och systematiskt våld som både till omfattning och metod uppfyller kriterierna för brott mot mänskligheten, skriver författaren Rana Soleimani.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Civilbefolkningen – däribland barn och ungdomar – befinner sig i praktiken i ett isolerat tillstånd utan något rättsligt skydd, medan landet medvetet har kopplats bort från omvärlden.
Detta är inte ett krig i juridisk mening. Krig innebär att en extern makt angriper ett annat lands territorium. Situationen i Iran är fundamentalt annorlunda: det är den egna staten som dödar sin befolkning. Tusentals och åter tusentals människor runt om i landet har förlorat sina liv – människor som inte kräver mer än rätten till frihet, liv och mänsklig värdighet.
Internet och kommunikationsvägar har blockerats. Kontakten mellan människor har brutits. I detta påtvingade mörker når endast begränsade bilder och vittnesmål omvärlden. Ändå är det som syns djupt chockerande: gator som förvandlats till dödszoner och obeväpnade människor som besvaras med militär ammunition för att de kräver frihet, värdighet och grundläggande rättigheter.
Den islamiska republiken stängde under tre dygn helt av internet. Under denna period – utan oberoende medier, utan internationell insyn och utan möjlighet för familjer att nå varandra – genomfördes ett blodigt tillslag. Hundratals människor, och enligt vissa källor möjligen tusentals, dödades. De var obeväpnade. De eftersträvade inte våld. De krävde endast rätten till ett liv i rättvisa och mänsklig värdighet – rättigheter som regimen systematiskt har förvägrat dem i årtionden.
Det mest oroande i denna utveckling är dock regimens behandling av barn och minderåriga. Irans riksåklagare har offentligt bekräftat att barn och ungdomar har gripits och utsatts för säkerhetsåtgärder. Än mer alarmerande är att myndigheterna öppet har talat om tillämpning av ”strängaste straff” – ett uttryck som i Irans rättssystem tydligt innefattar dödsstraff.
Under protesterna i januari 2026 rapporteras tusentals barn och ungdomar under 18 år ha frihetsberövats. Många hålls i okända förvaringsplatser, utan rättslig prövning, utan tillgång till advokat och helt avskurna från sina familjer.
Samtidigt har statliga iranska medier publicerat bilder där minderåriga utpekas som ”ledare för protesterna”.
Därutöver visar rapporter och bildmaterial att skolor, sjukhus och offentliga miljöer har förvandlats till platser för gripanden – ett tydligt tecken på sammanbrottet för såväl rättsstaten som grundläggande humanitära principer.
Det som nu sker i Iran är inte en intern angelägenhet. Det är en humanitär katastrof med internationella konsekvenser. När ett land systematiskt isoleras för att möjliggöra omfattande våld mot sin egen befolkning – inklusive barn – är tystnad från omvärlden inte neutralitet. Den är medskyldighet.
Rana Soleimani
Författare och skribent
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
