Golfdiplomatin hjälpte inte Sydafrika komma undan Trumps strafftullar, regeringspartiet i Tanzania ser ut att vinna igen, men i Malawi kan det kommande valet bli spännande. Kaj Persson sammanfattar utvecklingen i regionen.
Under Trumps första presidentperiod ägnades inte mycket tid åt Afrika. Hans syn på kontinenten och dess befolkningen återspeglades i hans uttryck om ”shithole countries”.
Denna gång verkar det, tyvärr, som att kontinenten inte kommer att undvikas att drabbas av hans världssyn. Afrika kan komma att bli den världsdel som värst påverkas.
Redan kan vi konstatera att Trump betraktar Sydafrika som ett särskilt hatobjekt. Säkerligen till en betydande del påverkad av Musk (uppvuxen i Sydafrika och präglad av apartheidtiden). Nytillträdd förkunnade Trump, överraskande och oprovocerad, att Sydafrikas regering är inblandad i ”hemska saker”, bland annat konfiskering av land, MR-brott och att ”vissa” samhällsgrupper behandlas mycket dåligt, så till den grad att dessa skulle tilldelas en ”fristad” i USA. Bakgrunden var kanske främst att en lagstiftning (expropriation act) då diskuterades i Sydafrika. Den skulle dock, enligt de allra flesta inte medför någon större förändring av jordägandet. Men Trump tyckte annorlunda varför han beslöt att straffa landet.
Sydafrikas ANC-ledda regering försökte mjuka upp relationerna och lyckades få till stånd ett toppmöte i USA i maj. Ett möte som kanske Trump hoppats skulle likna det som han då nyligen haft med Zelenskyj, som han förödmjukade. Den sydafrikanska delegationen, ledd av en charmig och lugn Ramaphosa och med deltagande av bland annat golfspelande vita affärsmän, några ”vänner” till Trump, lyckades dock få mötet att inte spåra ut.
Tyvärr måste vi nu några månader efter mötet konstatera att Trump inte låtit sig bevekas. Sydafrika blev ett av de länder i världen som drabbades kraftigast av USAs nya tullar. Trots ett sydafrikanskt erbjudande av förmånliga handelsavtal, sattes den amerikanska tullsatsen till 30 procent. Detta kommer att drabba Sydafrika mycket hårt och i en situation där landet sedan länge brottas med djupa ekonomiska problem. Tillväxten kommer att ytterligare bedarra, arbetslösheten (officiellt 33 procent) öka, inflationen spädas på och valutan förlora i värde. De som kommer drabbas hårdast är jordbruksproducenter (särskilt citrusodlare), vinodlarna, aluminium- och kopparindustrin samt biltillverkare. Redan nu har bland annat Ford och Mercedes avskedat närmare tusen arbetare och bilstaden Gqeberha (tidigare Port Elizabeth) kan komma att utvecklas till en spökstad.
Situationen för kontinenten riskera förvärras senare i september då AGOA-avtalet skall förlängas. Avtalet ger 35 afrikanska länder och över 1800 produkter tullfri tillgång till den amerikanska marknaden. Ett avslut av detta skulle medföra ett ytterligare svårt avbräck för länderna och dess befolkning.
Det är givetvis inte bara på handelssidan som Trumps onåd påverkar Sydafrika (och övriga Afrika). Han och Musk började ju tidigt med att avsluta biståndet (USA var ju världens nominellt största biståndsgivare). För Sydafrika har detta särskilt drabbat landets många hiv/aidssmittade (landet har störst antal drabbade i världen, 7,7 miljoner).
Trumps åtgärder mot Sydafrika och resten av kontinenten försvaras med en officiellt kraftig förändring av den nya amerikanska regeringens uppfattning om MR-läget i länderna. USA:s MR-rapporter har ansetts som vederhäftiga och används ofta som en referens när bland annat svenska ambassader skriver MR-rapporter, så inte längre. USAs MR-rapporter, åtminstone om Afrika, har totalt ändrat tonläge, inriktning och omfattning. Så beskrivs till exempel förtryckarstaten Eswatini (tidigare Swaziland) som ett tämligen fridfullt samhälle. (Kanske kan detta förstås bättre när man vet att USA nu fått tillåtelse av den enväldige kung Mswati III att sända amerikanska fångar och migranter till landet!). Rapporten om Sydafrika är också helt förändrad. Situationen i landet har enligt USA ”significantly worsened”. En beskrivning som få utanför Trump-administrationen kan skriva under på.
För att bättre förstå Trump-administrationens hudflängande av Sydafrika måste vi beakta ANC:s (och därmed i hög utsträckning regeringens) utrikespolitik vilken väsentliga delar går stick i stäv med Trumps. För ANC är den allt övervägande prioriteten BRICS-samarbetet (något som Trump starkt försöker motverka), närhet till Iran (nyligen var en av Sydafrikas högsta militärer på besök i landet samt starkt stöd för Palestina (Sydafrika stämde ju Israel till Internationella Domstolen).
Tanzanias regeringsparti vinner än en gång!
Tanzanias regeringsparti Chama Cha Mapunduzi (CCM) är det parti som styrt längst i hela Afrika. Ja, de har i realiteten innehaft makten sedan landets självständighet 1961 (första åren under beteckningen TANU). Sedan flerpartisystem inrättades 1995 har man vunnit samtliga sex val. Med stor sannolikt kommer CCM gå segrande ut ur det val som nu kommer att hållas den 29 oktober.
Men vid valet 2015 var det nära ögat. Partiet lyckades vinna 58 procent i ett val som, likt de flesta senaste, var behäftat med anklagelser om valfusk. Partiets bakslag fick dock landets dåvarande president Magufuli att ta itu med hårdhandskarna. Han slog ned på oliktänkande och styrde landet med auktoritära metoder. Valen 2020 ansågs av alla oberoende bedömare som ”riggat” och CCM under Magufuli ”tilldelades” 85 procent av rösterna.
Magufuli var en stark ”covid-förnekare” och förklarade att sjukdomen inte existerade i Tanzania. Under epidemin (mars 2021) dog han plötsligt, officiellt på grund av hjärtkomplikationer. Hans vicepresident Samia Suluhu Hassan tog över presidentämbetet.
Många betraktade nog henne som en tillfällig lösning, men väl vid makten tog hon den med säker hand. Hon avvek i flera hänseenden från sin företrädare och mjukade upp samhället. Oppositionen (och landets många biståndsgivare) välkomnade hennes politik. Men sen dess har reformpolitiken bedarrat och, nu inför valet, har hon anammat många av sin företrädares hårdföra grepp. Troligen är maktstriderna inom CCM så hårda och skoningslösa att hon måst vidta auktoritära metoder. CCM har utvecklats som många andra partier som suttit (alltför?) länge vid makten, dess ledare kan inte riskera förlora makten.
Som många andra regeringspartier utnyttjar CCM statsapparaten och landets skatteinkomster. Landets starkaste oppositionsparti CHADEMA kräver valreformer (som en oberoende valkommission). Sedan några månader driver man en kampanj med slogan ”No reforms, no elections”. Dess ledare Tundu Lissu har kastats i fängelse och partiet har förbjudits att delta i valet. Landets näststörsta oppositionsparti ACT-Wazalendos presidentkandidat Luhaga Mpina har nyligen nekats ställa upp i valet. Förutsättningarna för ett någorlunda rättvist val verkade än en gång saknas i Tanzania.
Malawi: Spännande val väntar
Malawi, med sina 24 milj. Invånare, är ett land som man sällan hör talas om. Men kanske minns några av er minns valet 2019. Ett val som blev historiskt. Inte så mycket för att det var omgärdat av massor av klara belägg av uppenbart valfusk. Nej, snarare för att malawierna blev så förargade över fusket att de tog till gatorna för att protestera, vilket ledde till att landets författningsdomstol förklarade valet ogiltigt och begärde att nytt val skulle arrangeras.
Så skedde året därpå. Klar segrare blev då oppositionspolitikern Lazarus Chakwera, 70 år, som representerar landets traditionella regeringsparti MCP (som under ledning av diktatorn Hastings Banda styrde partiet Malawi under närmare 30 år). Den sittande presidenten Peter Mutharikas, 85, försök till att rigga valet misslyckades och denne tvingades avgå. I detta kommande val, som äger rum den 16 september, förväntas återigen kampen stå mellan dessa män. Totalt har de drygt sju miljoner röstberättigade tjugo presidentkandidater att välja mellan. Vad som för framtiden är hoppingivande är att ett stort antal kvinnor ställer upp för platser i såväl parlamentet som lokala församlingar.
Förväntningarna på Chakwera var högt ställda när han kom till makten. Nu fyra år sedan måste man konstatera att han inte lyckats uppfylla dem. Fortfarande är Malawi ett av världens fattigaste länder, 70 procent lever på mindre än 20 kronor per dag, utlandsskulden har stegrats liksom inflationen.
Korruptionsskandaler har varit många likaså anklagelser om tribalism. Rykten och avslöjanden om hur Chakweras närmaste har skott sig, resor, lyxbilar, bidrag/löner etcetera, är otaliga. Många misstänker att Chakwera var involverade i den mystiska och olösta flygolyckan där den folklige och populäre vicepresidenten Saulos Chilima förolyckades.
Inte heller har Chakwera lyckats fullfölja löften om att förändra valreglerna. Många betraktar landets valkommission som pro-MCP och lojal mot Chakwera. Vi får hoppas att detta val inte blir lika förfuskat och stökigt som 2019. Spännande kommer det onekligen bli.
Kaj Persson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
