Regimen ökar trycket inför valet i Tanzania, Zimbabwe flörtar med Trump och vad är egentligen eSwatini? Kaj Persson sammanfattar utvecklingen i regionen.
Ökat förtryck inför tanzaniska valet
Tanzania är troligen det afrikanska land som stått Sverige närmast. Under lång tid var landet vårt största biståndsmottagande land. Många av oss har deltagit i landets utvecklingsansträngningar och knutit varma relationer med tanzanier. Idag är det i stället många svenskar som besöker underbara Zanzibar och landets fantastiska djurparker.
Men vad som händer i landet har det varit tyst om sedan länge. Senare i år (oktober) kommer president- och parlamentsval att genomföras. Detta präglar helt det politiska livet i landet. Trots det till synes självklara resultatet är tecknen oroande.
Den tidigare kraftfulle och auktoritäre ledaren John Magufuli avled plötsligt 2021. Han ersattes av sin vicepresident Samma Suluhu Hassan, 65 år. Många betraktade henne som en svag, tillfällig lösning. Men väl vid makten visade hon sig stark. Ganska snart framkom en strävan att något mjuka upp samhällsklimatet. Tanzania genomgick en period av ökade öppenhet och färre restriktioner. Kontakt togs med oppositionen och samtal började föras, inte minst om reformeringen av valsystemet.
Samtidigt tog hon ett allt kraftigare grepp över partiet. CCM har suttit vid makten alltsedan landets självständighet för 64 år sedan. Det har givetvis format dess ledare och ett samhälle där befolkningen naturligt agerar i enlighet med vad CCM önskar. Partiets makthavare känner sig självklara som landets oinskränkta ledare. Det är och kommer bli svårt att bryta denna inställning av maktfullkomlighet.
Sedan drygt ett halvår har Hassan intagit en mer kraftfull attityd. Relationen till oppositionen har blivit mycket ansträngd. Hon har alltmer lutat sig mot de mer traditionella och hårdföra delarna av partiet, samtidigt som hon också varit noga med att stå på god fot med landets säkerhetsetablissemang. Och dessa verkar nu få allt friare tyglar.
Den tanzaniska oppositionen har länge varit splittrad och svag. Ja, mycket på grund av att CCM infiltrerat och motverkat dess möjligheter att växa. Det största oppositionspartiet CHADEMA har sin tyngd i landets urbana delar. Vid valet 2015 lyckades man få 40 procent av rösterna. Risken att förlora makten ledde till att regeringspartiet och dess nästintill diktatoriska ledare Magufuli tog i med hårdhandskarna. Oppositionens möjligheter att verka stryptes och repressionen blev stenhård. Valet 2020 förfuskades och CCM kunde sitta kvar.
Många av de odemokratiska reglerna finns fortfarande kvar. CHADEMA och den övriga oppositionen har krävt förändring. Man vill ha en oberoende valkommission och vägrar underteckna den av regeringen utarbetade särskilda valkoden. CHADEMA har nu bytt ledare från den försynte och samarbetsvillige Mbowe till den mer eldfängige och vågade Tundu Lissu, 57 år. Lissu var också partiets presidentkandidat 2020. Redan 2017 var han utsatt för mordförsök och flydde till London, där han bodde under många år.
Under hans ledning har CHADEMA inlett en kampanj med mottot ”No reforms, no election”. Partiet har blivit diskvalificerat från att delta i valen. Lissu har flera gånger arresterats. Sedan början av april sitter han i arresten igen och genomför för närvarande en hungerkampanj. När partiets anhängare genomförde protester den 24 april slog polisen återigen till och fjorton personer uppges ha skadats.
Har då CCM fog för sin rädsla att efter alla dessa år förlora makten? Njae, man har ju statens alla maktbefogenheter och verkar inte främmande från att nyttja dessa. Men även om ekonomin växer förvärras arbetslösheten liksom ojämlikheten. Många av landets ungdomar är alltmer upprörda över bristen på utveckling och framsteg. Så det kommande halvåret riskerar vi att uppleva allt fler oroligheter i Tanzania.
Zimbabwes flört med Trump
Afrika är nog den kontinent som mest har att förlora på USA:s nya utrikes- och handelspolitik. USA var ju världens största biståndsgivare och en stor del av stödet gick till Afrika. Länderna på kontinenten drabbas förstås också av de höjda handelstarifferna. Afrikanska ledare har reagerat med bestörtning över Trumps agerande, men hållit tillbaka offentliga uttalanden.
Ett land som har agerat annorlunda är Zimbabwe. Bara några dagar efter Trumps utspel den 2 april förkunnade Zimbabwes president Mnangagwa att landet skulle ta bort alla tullar på amerikanska varor (tidigare var tullsatsen 15 procent). Förra året uppgick Zimbabwes export till USA till 67,8 miljoner USD medan importen uppgick till 43,8 miljoner USD. Inhemska ekonomer har reagerat negativt på beslutet och pekat på att amerikanska produkter i betydande utsträckning kommer konkurrera ut inhemska producerade produkter samt risken för att landets andra större handelspartners (Kina, EU, Sydafrika och UAE) skulle kräva lättnader i tullregimerna.
Relationerna mellan USA och Zimbabwe har länge varit väldigt spända. USA (liksom EU) har sedan årtionden sanktioner mot Zimbabwe. Mnangagwa har skylt landets djupa ekonomiska problem på dessa sanktioner. Han hoppas nu att hans agerande kan leda till att USA häver sanktionerna. I den andan har han också lovat att kompensera de vita farmare som drabbades av den tidigare presidenten Mugabes landreform i början av 2000-talet. Regeringen stod då bakom attackerna på landets fyratusen vita jordägare, som ägde närmare hälften av jorden. Med våld jagades de bort från sina egendomar. Jorden delades dock inte ut till de fattiga lantbrukarna, utan till de som stod Mugabe och hans ledarskikt nära. Resultatet blev att jordbruksproduktionen rasade. Zimbabwe förvandlades på kort tid från att vara en kornbod för regionen, till ett land som inte längre kan försörja sin befolkning. Fler än var tredje zimbabwier uppges idag leva under gränsen för extrem fattigdom.
Samtidigt fortsätter Mnangagwa att inrikespolitiskt stärka sin position. Han försöker manövrera ut sin egentligen ende konkurrent – vicepresident Chiwenga – vilken som tidigare arméchef har en stark maktbas inom försvarsstyrkorna. Men nu har den till Mnangagwa närstående affärsmannen Tagwirei, 56 år, trätt in på den politiska scenen genom att väljas in i regeringspartiet ZANU-PFs centralkommitté.
Tagwirei har på 20 år vuxit fram som landets mäktigaste och rikaste affärsmagnat. Detta genom att tillskansa sig många lukrativa statliga kontrakt och tilldelats utländsk valuta. Han har givit stora bidrag till ZANU-PF och har nära kommersiellt samarbete med Mnangagwas son. Planen är nog att det är han som kommer att ta över makten i partiet och landet, den dag Mnangagwa, 82 år, drar sig tillbaka. Men dessförinnan vill nog Mnangagwa gärna komma i historieböckerna som den som förbättrade relationerna till och undanröjde sanktionerna från omvärlden och då särskilt USA. Personligen tror jag dock inte att Trump intresserar sig för Zimbabwe, som ju i dennes språkbruk är ”one of those shithole countries”
eSwatini – den glömda förtryckarstaten
Få har hör talas om eSwatini. Landet ligger på gränsen mellan Mocambique och Sydafrika och hette tills för några år sedan Swaziland. Inte heller var nyheter om detta Afrikas enda monarki särskilt flitigt förekommande. Möjligen då om de årliga ceremonierna när den, nu just 57 år fyllda, kungen Mswati lll väljer ytterligare en hustru bland deltagarna. Senast valde han den 21-åriga Namcebo Zuma, dotter till Sydafrikas genomkorrupte tidigare president Jacob Zuma. Detta stärkte ytterligare Mswati lll:s maktbas bland zulu-befolkningen i södra Afrika.
Mswati lll kom till makten 1986 när hans far kung Sobhuza ll avlidit. Vissa hoppades att förändringen skulle leda till viss modernisering av det väldigt traditionella samhället och statsformen. Mswati lll studerade nämligen under många år i London. Men flera vittnade om att han hellre ägnade sig åt squash och barbesök än att tillbringa sin tid på föreläsningar på universitetet. Så han lät bibehålla landets traditionella samhällssystem. Kungen har förblivit den allsmäktige härskaren. Samtidigt har fattigdomen förstärkts och förtrycket förvärrats.
Av eSwatinis runt 1,2 miljoner invånare beräknas sex av tio leva under fattigdomsgränsen. Mswati lll uppges enligt Forbes vara god för 200 miljoner USD. Mer än var tredje swazier har inget lönat arbete och särskilt illa är det för ungdomar.
Kritik av kungadömet tillåts inte. Val till parlament genomförs, nu senast 2023, men inga politiska partier får verka. Parlamentets uppgift är, enligt författningen, att ge råd till kungen. Repressionen är stenhård, fackföreningsrörelsen och studenterna genomför protestaktioner som snabbt slås tillbaka, inte sällan med dödsfall som följd. Regionen, som Sydafrika, tillåter detta förtryck att fortleva så länge som det tryggar stabiliteten.
Kaj Persson
läs också
|
Uppläsning av artikel
|
