2004 skrev David Isaksson artikel som först publicerades i DN:s dåvarande söndagstidning och som sedan blev en av essäerna i antologin Walkabouts 2.0. Kanske kunde man ha förväntat sigatt fler skulle ha blivit upprörda – då – men så blev det inte. Sedan dess har mycket hänt i Sydkorea och sedan i januari 2024 är det förbjudet att slakta hundar för matändamål. Men med tanke på diskussionen i USA känns den onekligen återigen aktuell – så varsågoda!
Varför upprörs människor i väst mer av traditionen att äta hund, än av när afrikanska barn svälter ihjäl? Är upprördheten över hundkött bara ett sätt att skyla över sitt eget brutala förflutna som kolonialmakt och förtryckare?
Det sistnämnda hävdar åtminstone den sydkoreanske professorn i näringslära, Ahn Yong-keun, alias Dr Dogmeat. Nu manar han alla Sydkoreas hundköttsälskare att stå upp för sin tradition.
Mössa, overall och vantar. Upp alltför tidigt. Med barnet i barnvagnen stretandes upp för Frejgatan. Det är en vanlig vardagsmorgon i februari. Snön är borta. I gruset och gråheten ser vi det första vårtecknet – hundskiten som krupit fram ur sitt skyddande täcke. Skiten ligger som ett utlagt spår, längs Frejgatan, från korsningen med Roslagsgatan, uppför backen och över Tulegatan. Där tar det slut. Till rastgården, på andra sidan Frejagatan och upp i Vanadislunden, orkade inte hundägarna gå. Det är därför som vi, denna tisdagsmorgon liksom så många andra dagar, kryssar mellan hundskiten och önskar att vi kunde ta några av dessa hundägare på bar gärning. ”Då äter vi upp deras hundar!” säger vi och morrar dovt.
Första gången jag åt hund var i norra Vietnam. Under en tur på landsbygden ville tolken skoja – och kanske skrämmas lite. Lunchen kom in, mörkt kött i gryta, ris och grönsaker. ”Vet ni vad ni just åt?” frågade hon efteråt och såg illmarig ut. Vi blev inte skrämda, det smakade inte speciellt på något sätt och jag undrar om hon inte blev lite besviken. Hon hade ju träffat västerlänningar förr och visst hur vi ömmade för våra hundar.
Några år senare, uppe i bergen i norra Filippinerna, hade vi kommit fram till ett litet samhälle där vi skulle övernatta. Min kollega fotografen gick en tur runt byn medan jag satte mig för att skriva. Utanför ett av husen höll ett djur på att slaktas: ”Är det en gris?”,frågade han. ”Nej, en hund”, blev svaret.
Nästa morgon skulle vi iväg före gryningen. Ingen frukost alltså. Mest på skoj frågade jag hotellets värdinna om hon också kunde lägga med hundkött i vår matsäck. ”Javisst, självklart”, blev svaret. Så när vi åkte klockan fyra nästa morgon låg det kall hundköttsgryta i en av påsarna (snacka om doggy-bag!). ”Hemskt! Barbariskt!” tyckte vår chaufför och ville på inga villkor smaka. Han var själv en civiliserad man från låglandet och nu hade han återigen fått sina fördomar om den efterblivna bergsbefolkningen bekräftad.
Jag tänker på dessa och andra hundupplevelser alltmedan tåget rullar in mot Cheongju, en obestämd ingenting-stad mitt i en kolsvart natt. Sydkorea är ett land med människor, bilar och aktivitet precis överallt, men här är det tyst och öde som i Vingåker.
En taxi tar mig in till centrum och där bryts magin. Längs gågatorna rör sig tonåringar som överallt annars i världen. Det är bio, McDonald’s, caféer och klädaffärer – så som Sydkorea ser ut på ytan.
Under några dagar i slutet av 2001 fylldes världens tidningar av artiklar om en viss Dr. Dogmeat, en man som samlat 300 recept på hur man lagar till hund och som nu manade de koreanska hundköttsälskarna att inte tiga tyst, utan slå tillbaka. ”Det är en rättighet att äta hundkött också under fotbolls-VM” sa Dr Dogmeat och uppmanade landets hundköttsrestauranger att öppna serveringar i närheten av så många fotbollsarenor som möjligt, så att fansen skulle få chans att provsmaka.
Mot detta rasade hundrättsaktivisterna. ”Hundarna hängs upp, de misshandlas, slås sönder och samman medan de fortfarande lever, bränns till döds” skrev de på sina hemsidor och försökte genom påtryckningar mot det internationella fotbollsförbundet FIFA få fotbolls-VM flyttat från Sydkorea.
Finns Dr Dogmeat i verkligheten, eller är han lika mycket sanning som när Expressen skriver att sydkoreanerna kokar katter levande för att utvinna hälsobringade juicer?
Jag hittar en mailadress och skriver att jag med egna ögon vill se hur det går till när hundar föds upp och äts. Inom några timmar har jag svaret: ”If you come to Cheongju I can pick you up and guide you”.
Nu sitter jag där i galonsoffan på ett inrökt småstadshotell och väntar på Ahn Yong-keun, Fidos skräck, hundarnas Doktor Mengele. En liten stund senare kommer en medelålders, allvarlig, lite grå man, klädd i rutig slips och brun pullover in genom dörren. Man skulle kunna tänka sig honom som adjunkt på gymnasieskolan i en svensk småstad. I själva verket är han professor i näringslära vid universitetet i Cheongju och författare till en bok om konsten att tillaga och äta hund.
Ahn Yong-keun kan ingen engelska, men en av hans kollegor följer med för att tolka. Vi sätter oss i bilen och kör ut ur stan. Ingenting har ännu börjat växa och i det grå vårvintervädret är den koreanska landsbygden inte särskilt charmig. En lerig grusväg letar sig upp mellan brungrå fält, förbi några gårdar och in genom en öppen grind. Vi är väntade.
Länga rader med burar ligger framför oss. När jag var liten och var på landet födde killarna i granngården upp kaniner. Hundburarna ser likadana ut, bara större. Över allt anas en sötkvalmig äckeldoft. Lukten är densamma som på Frejgatan. Hundskit. Här tippas den från fullastade skottkärror.
Ägaren heter Won You-sun. Han är 48 år och tog över verksamheten från sin pappa som startade hunduppfödningen för fyrtio år sedan. Totalt har man 300 hundar på gården. Varje länga med burar är uppskattningsvis 25 meter lång och det är två hundar i varje bur. Efter ett år är de färdiga för slakt. Djuren börjar yla så snart jag visar mig. Det är långa, smala hundar, obestämda raser.
– Det här är edible dogs – ätbara hundar, förklarar Ahn Yong-keun. Ätbara hundar är utvalda därför att köttet är bra. Vi äter inte pet animals, utan enbart ätbara hundar.
Ljuspälsade hundar är godast, kött från hundar med mörk päls uppskattas ofta av kvinnor, förklarar han. Eftersom männen är i majoritet bland hundköttsätarna är det också flest hundar med ljus päls.
Av de ca 2,2 miljoner hundar som 1998 föddes upp i Sydkorea var drygt 1,3 miljoner ätbara, uppfödda på gårdar som denna. I en av bodarna ligger stora säckar med hundmat. ”Dogline” står det, och sedan något på koreanska som jag inte kan tyda. Varje säck väger 15 kilo, hundar äter mycket. Att föda upp hundar är ändå mer lönsamt än både kyckling och nötkreatur, berättar ägaren Won You-sun, även om viss diskretion krävs. Uppfödningen befinner sig i en gråzon, tolererad men inte formellt legaliserad.
Eftersom verksamheten egentligen inte finns så kan inte heller veterinären kontrollera att hundarna behandlas väl. Detta placerar hundrättsaktivisterna i en knepig sits. För samtidigt som de hävdar att slakten och hanteringen sker på ett brutalt sätt så vill de på inga villkor acceptera en legalisering som skulle göra att hundar föddes upp efter samma regler som för grisar eller kycklingar.
Ska man tycka synd om hundarna? Jag går ett varv till längs burarna, tittarna men känner faktiskt ingenting. Kanske är det för att jag undviker att titta djupt in i hundarnas fuktiga ögon, kanske vill jag inte bli påmind om att det är människans bästa vän som sitter i buren.
Varför är det självklart att äta ko eller gris, men inte hund? Räknat till antalet människor i världen är det förmodligen fler som tycker att det är förkastligt att äta gris eller ko än att äta hund. Ändå protesterar inte Asiens befolkning vilt när Corned Beef serveras i Birmingham.
Det är inte svansen eller pälsen, utan den lena nosen och de stora fuktiga ögonen som avgör vilka djur vi tycker att det är omänskligt att äta upp. Vem bryr sig om en hornsimpa – eller en gris? Grisögon är inget vi förknippar med tillgivenhet. Hundar, sälar och delfiner har däremot alla de attribut som krävs för att vi ska tycka synd om dem. Det insåg också Greenpeace som med sina kampanjer för drygt tio år sedan förstörde de grönländska säljägarnas möjlighet att försörja sig och tvingade dem än djupare in i bidragsberoende och förnedring.
För den sydkoreanska regeringen är historien om de ätbara hundarna besvärande. Traditionen rimmar illa med bilden av det moderna Sydkorea. Under OS i Sydkorea förbjöds all öppen servering av hundkött och nu skulle nog regeringen vilja göra samma sak. Men den här gången kommer restaurangfolket inte att ge sig lika lätt.
– 80 procent av alla sydkoreanska män äter hundkött, men regeringen är rädda för att driva vår sak, säger Ahn Yong-keun.
I parlamentet har flera ledamöter försökt få igenom lagar som ska göra hanteringen av hundkött helt laglig. Mot sig har de koreanska djurskyddsorganisationer som hävdar att hundätandet inte alls en är gammal tradition.
Men för såna spetsfundigheter har hunduppfödaren Won You-sun inte tid. Framtiden känner han ingen oro inför, någon minskad efterfrågan har han inte märkt.
Hur ofta äter du själv hundkött?
– Nej, inte så ofta. Hundkött är dyrt, det är bättre att föda upp och sälja än att äta upp köttet själv, säger han och ler.
Det lär finnas 6 000 restauranger i Sydkorea som serverar hundkött och Ahn Yong-keun har valt ut en som han anser vara särskilt bra. Utifrån ser den inte särskilt märkvärdig ut, ett anonymt grått betonghus i en korsning, en stor röd skylt med text som jag inte kan läsa.
Vi kryper upp vid de låga borden med benen vikta under oss. Någon sätter på golvvärmen, i Sydkorea värms de flesta golv underifrån. Förutom vårt sällskap sitter en äldre man i restaurangen.
– På vintern är gästerna ganska få så det går inte åt mer än en hund om dagen. Men på sommaren är det fullt. Då kan vi utan vidare servera trehundra personer under en dag, berättar Young Sun-song som driver restaurangen.
En yngre släkting levererar hundköttet till restaurangen varje morgon. Där får det sedan förkoka i två timmar med koreanska sojabönor, lök, risvin och andra kryddor. Nu tar hon benen och lossar försiktigt på köttet. Revben anses vara godast.
Så dukas maten upp. Gasolgrillar ställs fram på bordet. Skålar med kimchi, grönsaker, starka kryddblandningar, såser och tre olika rätter lagade på hundkött.
”Prata inte så mycket, utan ät nu”, säger min värd.
Det är ett mört kött, lent i smaken med mjuka fibrer. Det är lite som att äta en gammaldags oxgryta, eller god, hemlagad kalops. Ur hälsosynpunkt behöver jag dessutom inte vara orolig. Hundkött är rikt på protein och kolesterolvärdet är lågt. Dessutom är hundkött bra för matsmältningen, förklarar Ahn Yong-keun.
Det är mycket hokus-pokus kring det här med att äta hundkött i Sydkorea. Helst av allt ska hundkött ätas sommartid när det är riktigt varmt ute. Att svettas mycket när man äter hundkött är bra både för hjärtat, levern och njurarna. Och så är det det där med potensen. I Asien är allt som är lite konstigt att äta garanterat bra för potensen.
På sina hemsidor berättar hundrättsaktivisterna om hur de sydkoreanska hundarna plågas ihjäl på de mest bestialiska sätt. Men hur går slakten till i verkligheten? Långfärdsbussen till Incheon tar drygt två timmar. En välklädd man i femtioårsåldern möter. Han kan inte ett ord engelska. Vi lämnar bussterminalen, fastnar i eftermiddagsköerna och hamnar så småningom i stadens lite chabbigare utkanter. Området domineras av verkstäder, småindustrier och lagerlokaler. Vi stannar utanför ett anonymt hus. Jag kliver in, blir bjuden på kaffe i plastmugg från en termos. Lokalen liknar snarare ett garage än ett modernt slakteri. En dörr leder ut till ett förrum och därutanför, på en liten innergård, finns hundburarna. 15-20 hundar i varje bur. Två hundar lyfts ut, placeras i en liten bur och en man tar en lång käpp som i ena änden har en sladd. Han håller upp kontakten och visar, sätter sen den andra änden mot hundens hals. Så går avlivningen till.
I rummet bredvid ligger avlivade hundar staplade på varandra. Alla har sår på halsen, precis på det ställe där mannen visade att elchocken sattes in. Det ser inte trevligt ut, men att hundarna skulle ha misshandlas till döds ser jag inga tecken på. Det är dessutom svårt att förstå logiken bakom något sådant. Krossade benbitar skulle knappast göra köttet bättre.
Men en sak vet jag och det är att många svenskar skulle uppröras mer över bilder på de slaktade hundarna än om jag visat bilder på svarta barn som dödats i något avlägset, afrikanskt land. Och det är just detta som Ahn Yong-keun ser som ett tydligt tecken på västerländsk rasism: vi värnar om djuren samtidigt som vi förtrycker andra befolkningsgrupper.
– Den västerländska civilisationen bygger i hög grad på kolonisering och rasförtryck. Nu försöker människor i väst själva framstå som humana, naturälskande och mer civiliserade än andra genom att kritisera oss primitiva asiater som äter hundkött. Men vad det mest av att handlar om är att skyla över sitt eget brutala förflutna, säger han.
”Korea: Down with torture, sign our pettion” lyder texten på Brigitte Bardots hemsida. Hon är den som hårdast drivit kampanjen mot Sydkoreanernas vana att äta hund och i radiointervjuer kallat koreanerna för barbarer och lögnare. Det är ingen slump, menar Ahn Yong-keun att hon – djurens förkämpe framför andra – är gift med en av Jean Marie Le Pens närmaste män. Le Pen är, med Brigitte Bardots ord ”en underbar, intelligent man liksom jag upprörd över vissa saker som invandringen”. Själv har hon av fransk domstol dömts för att hon i rastiska ordalag anklagat muslimer för att plåga får i samband med slakten.
– Ni västerlänningar upprörs över att vi äter hundkött, men samtidigt låter ni avliva hundratusentals hundar varje år bara för att ni tröttnat på att ha dem som leksaker. Så vad är egentligen mest inhumant? Dessutom äter vi betydligt mindre kött än vad ni i väst gör. Vi tär mindre på världens resurser än vad ni gör.
Problemet är att koreanerna saknar självförtroende, menar Ahn Yong-keun. Likaväl som fransmännen vurmar för sin brieost och sin gåslever måste Korea vara stolta över sin matkultur. Därför borde Sydkorea utveckla ännu fler rätter med hundkött och få matintresserade från andra länder att komma hit och prova.
Vi pratar vidare om mat och jag berättar om surströmming och annat som vi svenskar äter. Gris går bra, tycker professorn. Ormkött, äter ni det, undrar han. Jag svarar att det gör vi inte, men att jag provat det på annat håll:
– Då är det du som är den primitive av oss två, säger professorn och nu äntligen skrattar han.
David Isaksson
Fotnot: Kynofagi är den vetenskapliga termen för bruket att förtära hundkött. Historiskt har man ätit hund i en mängd olika länder. Även vi nordbor har ätit hundkött, något som benfynd från bronsåldern utvisar. Och vad Brigitte Bardot än må tro så finns det faktiskt belagt att man även ätit hund i Frankrike, bland annat under det fransk-preussiska kriget 1870.
Tre små rätter
Bosintang (hundsoppa)
En mustig gryta som med fördel äts på sommaren. Rätten har många namn eftersom det under OS 1998 var förbjudet att servera den under sitt rätta namn.
Suyuk (kokat hundkött)
Det kokta köttet ser lite tråkigt ut, men när det lindas in i gröna blad och äts tillsammans med den kokta löken blir det bättre. Men smaken är för tam, det skulle kunna vara nästan vilket kokt kött som helst.
Jeongol (hundgryta)
Rätten påminner lite om japansk sukyiaki. På samma sätt som i sukiyakin kokar man själv maten på bordet och lägger i ingredienserna en efter en. Detta är min favorit. Kimchi passar bra till alla rätterna.
|
Uppläsning av artikel
|
