Kan Generation Z förändra Kenya från grunden?

KRÖNIKA. Det som sker nu i Kenya – mitt andra hemland – är ett avgörande ögonblick. För Generation Z har visat att de inte längre accepterar det som sker. De vill betala skatt, men de accepterar inte att pengarna förvinner i korruption och elitens extravaganta livsstil, skriver Anders Östman.

Detta är en en krönika, de åsikter som framförs är författarens egna.

Kenya är mitt andra hemland och det som sker nu kan mycket väl avgöra om det fortsätter vara det. Det är ett avgörande ögonblick i Kenyas historia, men det finns hopp-de unga.

En nära vän till mig och framgångsrik advokat uttryckte det på följande vis den 25 juni 2024:

Generation Z utgör huvuddelen av de protesterande och de är inte längre villiga att acceptera korruption och misskötsel. De är heller inte villiga att betala högre skatter som missbrukas. De upplever även att min generation (medelålders. Min anm.) och mina föräldrars generation (de som var med vid självständigheten. Min anm.) har svikit dem genom att låta de här missförhållandena fortgå. Deras protester har varit fredliga och med undantag för idag har det inte förekommit våldsamheter. De har inga framtidsutsikter och som de uttrycker det, har de inget att förlora. Deras reaktion idag är lika viktig som regeringens.

Protesterna i Kenya visar på något nytt och hoppfullt, trots omfattande demonstrationer, ett trettiotal dödsoffer och många fler skadade, skadegörelse av offentliga byggnader i centrala delar av Nairobi och plundringar. Tidigare demonstrationer har initierats och letts av Kenyas politiska klass, med klar etnisk prägel. Nu är det Generation Z som stigit fram, varav många inte röstade i valet 2022. Något liknande har inte Kenya upplevt tidigare. De unga – 80 procent av befolkningen är under 35 år – vägrar att leva under tystnad, något tidigare generationer gjorde genom anpassning till ett auktoritärt och korrupt ledarskap. 

Samlas över klassgränser

Det handlar inte heller om den förenklade berättelsen världen utanför oftast anlägger om afrikansk politik och samhällsliv. Kenyas unga har samlats över klassgränser, religion och etnicitet och har kommit samman med hjälp av sociala medier och utan distinkt utsedda ledare, men är ändå välorganiserade.

Protesterna utlöstes på grund av ett allmänt uppror och avvisande av en ny statsbudget, the Finance Bill, tillkommen med rådgivning av bland annat IMF. Den är bara en del av flera kriser i landet, skapad bland annat av oansvarig upplåning under den förra regeringens – där den nuvarande presidenten Ruto ingick – grandiosa infrastrukturprojekt, ofta finansierade med lån från Kina.

Statsskulden har fördubblats på bara ett decennium och uppgår till nästan 70 procent av BNP. Regeringen var tvungen att höja skatterna för att kunna återbetala på skulden och samtidigt kunna finansiera övriga utgifter. Det är just vad som ryms i övriga utgifter Generation Z ifrågasätter. Regeringens ”Finance Bill” handlar något förenklat om åtstramning genom höjda skatter på matvaror och andra vardagsvaror, vilka tidigare varit subventionerade eller befriade från moms, något som också gällt telefontjänster. I Kenya har runt 80 procent av befolkningen en mobiltelefon. 

Många kenyaner uppfattar IMF:s stödpaket, med åtföljande strikta villkor, som att IMF i första hand är intresserad av att Kenya kan hantera sin skuldtjänst och mindre av människornas svåra levnadsförhållanden till följd av flera kriser efter pandemin. Kenya har en välutbildad befolkning och har den högsta andelen afrikanska studenter på amerikanska och brittiska universitet i förhållande till totala andelen afrikanska studenter. De unga, högt utbildade lever ett annat liv, har en annan livsstil än sina föräldrar och far-och morföräldrar, men kanske något förvånande vill många fortsätta vara en del av den samhällsgemenskap de vuxit upp i. De bryr sig.

Protesterna fortsätter

The Finance Bill drogs tillbaka efter bara några dagar av protester, men de unga låter sig inte nöjas. Protesterna fortsätter. Många kenyaner såg sig hårt drabbade och särskilt de unga tycker att politiken handlar om att ta från de fattiga för att underhålla de rikas livsstil, varav många är valda politiker, ministrar och deras familjer. På TikTok visar de rika gärna upp sina exklusiva bilar och hem och hur de ger obscent generösa gåvor till religiösa samfund och välgörenhet. Kenyas parlamentariker är de näst högst betalda i världen i förhållande till landets BNP och skulle inte drabbas av skattehöjningarna, eftersom de delvis är skattebefriade på grund av sin status. Den nya regeringen under president Ruto tillskapade dessutom redan 2023, under fanfarer – förutom en omotiverad utökning av Regeringskansliet – särskilda ämbeten med egen budget, egna kontor och anställda för presidentfrun, vice presidentens fru och frun till den högste statssekreteraren.

Dessa vill de unga avskaffa. De är villiga att betala skatt, men de vill inte att pengarna förvinner i korruption och elitens extravaganta livsstil, utan att de går till bättre sjukvård, skolor, bostäder och jobb. De låter som på många håll i vår del av världen, men Kenya är fortfarande ett land med en hög andel människor i djup fattigdom. Närmare åtta miljoner av landets invånare är fattiga samtidigt som fattigdomsbekämpning endast handlat om retorik.

Fler måste bli formella

En stor utmaning för Kenya är att cirka tvåtredjedelar av landets arbetsföra befolkning verkar inom den informella sektorn. Därmed betalar de ingen, eller en bråkdel av de skatter Kenya behöver för att kunna bli ett land med höga eller högre skatteintäkter och liten korruption. Så länge skatterna var låga kunde elitens korruption fortgå utan att människorna protesterade, men med högre skatter kommer krav på ökad insyn och rättvisa. Det har Generation Z förstått, gått ut på gatorna för och kämpar för. Att få in en större andel i den formella sektorn är också nödvändigt. På så sätt kan skattebasen breddas och skatteuttaget ökas, utan att landet behöver höja skatterna för de som redan betalar skatt.

Regeringen tycks försvagad och har försökt olika eftergifter och ursäkter för att bemöta protesterna, men något fundamentalt har brustit och måste repareras för att Kenya ska kunna gå vidare. Kraven är många: Till att börja med måste tilliten mellan medborgarna och deras regering återupprättas, vilket är en lång resa. Regeringen måste skicka tillbaka militären till barackerna, släppa de som arresteras, upphöra med utomrättsliga anhållanden, låta fredliga protester tillåtas, be de familjer som drabbats om ursäkt och lagstiftarna måste se till att valkommissionen är förberedd ordentligt inför nästa val. 

Ska Generation Z få gehör och framgång med sina berättigade krav på en framtid, krävs att den ganska snart organiserar sig för att påbörja en dialog med regeringen. Det tycks den åtminstone för närvarande villig att ge sig in i. Kenya har varit och är ett stabilt land i en konfliktfylld region, men även en demokrati med dess brister och motsägelser värd att respektera och uppskatta. Att Kenyas unga äntligen visat att de är beredda att kämpa för en ljusare framtid är hoppfullt.

Anders Östman

Mångårig biståndsarbetare med ett förflutet som bland annat biståndsråd i Uganda, Mali och Liberia. Bor delar av året i Kenya.

Läs också