Hur ska vi kunna skapa ett effektivt bistånd och förstå dagens migrationsströmmar, när kunskap om Afrika ses som onödig och i stället ersatts av våra egna etnocentriska föreställningar?
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Det finns närmast oändliga exempel på det som kallas onödig kunskap, fakta. Den djupaste platsen på jorden är Marianergraven i Stilla havet och ligger drygt 11 000 meter under havsytan. Världen längsta flod heter Nilen och är 6 670 kilometer lång. Den ligger i Afrika och korsar elva länder. Visste du att det är omöjligt att andas och svälja samtidigt?
På liknande sätt är det med kunskaperna om Afrika, idag i Sverige. Att kunna något om Afrika är inget att stoltsera med eller emellanåt ens önskvärt. Intresset dyker upp när yttringar förs fram då flyktiga insikter berättas, eller när rena fördomar vädras om många av Sveriges integrationsproblem, eller om någon rest till kontinenten. Wagner-gruppens härjningar i de mest sårbara länderna i Afrika är förstås nyhetsstoff, men då handlar det mest om Rysslands storvulna och skrämmande äventyr i världens utkanter. När Abulrazak Gurnah fick Nobelpriset i litteratur för några år sedan vaknade åtminstone kultureliten ett tag, men intresset var kortvarigt. Bidragen för utvecklingsforskning, som i hög grad berör våra relationer med Afrika dras ned, eller försvinner helt och hållet.
Kort sagt, kunskap om Afrika är onödigt.
Biståndsminister Johan Forsell har för Tidöpartiernas räkning givit Sida bakläxa på Sidas skrivelse om migrationen om hur biståndet ska kunna användas för att vara en ”utrikespolitisk hävstång” och för att förbättra samarbetet om migrationen med mottagarländer och ha en ”fördjupad dialog med berörda regeringar”. Många av de länder som avses ligger i Afrika. Utan kunskaper blir dialogen torftig och ytlig.
Förutom att ansatsen andas yrvakenhet om varför människor migrerar och eftergifter för krafter som ser våra internationella relationer stå i motsats till ”satsningar hemma”, så riskerar Sverige hamna i konflikt med internationellt överenskomna regler för vad som får definieras som bistånd (aid). Att det dessutom sker i en tid där fattigdomen ökar, efter några decennier av ökat relativt välstånd och utveckling och när konflikterna blir fler, bland annat i Afrika, vittnar om historielöshet och illusterar var Sverige nu hamnat – i en inåtblickande, snäv bur av självgott egenintresse. Ordet internationell solidaritet är borta.
Under framför allt 70-till 90-talet upplevde Sverige en internationalisering och vi var många som på olika sätt levde och arbetade i Afrika. 1976 var Sverige världens rikaste land, påstods det. Det var säkert en anledning till intresse och engagemang, till vilket ska läggas den uppvaknande insikten om orättvisorna i världen.
Vissa anser att vi överskattade Sveriges inflytande och även gjorde misstag i både de stöd vi var del av och de insikter, kunskaper vi fick, men det var på många sätt ett privilegium och en ynnest att få var med i detta skede av engagemang för Afrika. Det går dock inte att komma ifrån att engagemanget – trots brister och misstag – innebar ökade kunskaper, som hade avgörande betydelse för Sveriges inflytande i Afrika. Vårt inflytande då var större än den plats i världen vi utgjorde – ekonomiskt, politiskt så väl som kulturellt. Den eran är över, men kunskaperna om politiken, historien, religionen, kulturen och om livet i Afrika bortom den vanliga Afrikabilden, togs inte tillvara och har idag försvunnit lika snabbt som invandringen från Afrika tilltog. Sida idag har mist sin lyster som en kunskapskälla för den som vill förstå Afrika, åtminstone att döma av Sidas frånvaro från den offentliga debatten. Ibland undrar jag varför inte denna kunskap togs tillvara bättre, när vi idag ser de utmaningar både Afrika och Sverige brottas med. Kunskaper om Afrika är onödig kunskap. Det räcker med våra egna etnocentriska föreställningar.
Hur ska Sida förtydliga kompetenser och metoder som behöver finnas på plats på hos myndigheten och i Sverige för att säkerställa effektiv verksamhet med goda resultat, enligt regeringens direktiv? De verkligt djupa kunskaperna saknas ju idag och intresset för Afrika är i botten. Sveriges roll i världen blir ännu mindre.
Anders Östman
Mångårig biståndsarbetare med ett förflutet som bland annat biståndsråd i Uganda, Mali och Liberia.
Läs också
