Det har gått 30 år sedan folkmordet i Rwanda 1994 och i maj 2024 avvecklar den internationella folkmordsdomstolen (ICTR) sitt arbete. Den tidigare Sida-medarbetaren Anders Östman såg utvecklingen fram till folkmordet på nära håll och arbetade därefter på plats i Rwanda. Läs hans personliga berättelse från åren som kom att prägla honom.
Folkmord är systematisk förstörelse, förintelse av hela eller en betydande del av ett folk. Om ett folkmord under senare tid passar in på den betydelsen är det folkmordet i Rwanda 1994. Det var ett planerat, systematiskt och avsiktligt folkmord och inte endast massakrer på folkgruppen tutsier eller uppgörelser mellan de två folkgrupperna hutu och tutsi, som det ofta framställdes till en början. Det var en slakt. Jag kom att beröras av det under åratal efteråt men även av Rwandas fortsatta öde.
Under 1988 till 1991 befann jag mig på ambassaden i Nairobi, som programhandläggare för bland annat ett vatten- och sanitetsprogram. Dagligen kunde jag se rwandiska tutsier hänga på gatan nedanför International Life House där ambassaden då låg och runt Hilton hotell, till synes försöka få tiden att gå som flyktingar. Emellanåt utbröt tumult när de spontana diskussionerna urartade. På ambassaden fick jag ofta höra reseberättelser från kollegan som ofta besökte Rwanda för ambassadens räkning. De var fascinerande, skrämmande och förvirrande. Jag hade svårt att förstå vad som pågick i landet, något jag senare skulle få en djupare förståelse för.
Öppnade kontoret i Uganda
Från 1991 och fram till 1995 arbetade jag på Sida i Stockholm som landoperatör med i huvudsak ansvar för koordineringen av vårt stöd till Kenya, men framförallt med det framväxande stödet till Uganda, dit jag i juni 1995 flyttade och upprättade det första kontoret för biståndet till landet. Jag hade även blivit tilldelad bevakning av Burundi och Rwanda som sidouppgift. Vi hade inget bilateralt stöd då, men 1993 hade Sida kommit fram till att vi skulle undersöka om vi skulle kunna ge ett stöd till de förestående valen i Burundi. Då var optimismen stor om den västerländska demokratins välsignelse. Vid en tjänsteresa till Uganda flög jag till Bujumbura och träffade några representanter för de partier som skulle delta i valet. Det var under samtalen svårt att urskilja om någon hade en egentlig politik för landet, utan det utslungades nästan enbart hätska tillmälen om motståndarna så att bland annat representanten för ett hutu-parti, hade fradga runt munnen. Jag hade fått en försmak om motsättningarna mellan hutu och tutsi och reste tillbaka till Sverige med minnesbilder jag senare skulle få anledning att se tillbaka på.
Både Burundi och Rwanda hade en majoritetsbefolkning av hutu och en minoritet av tutsi och där tutsi före självständigheten hade utgjort den styrande eliten, något som efter självständigheten förbyttes till det omvända i Rwanda. Om vi sedan lämnade något stöd till valen i Burundi minns jag inte, men några år senare kom ett stöd igång för Burundi, en Sida-representant i landet utsågs och Burundi utnämnde en Stockholmsambassadör som jag skulle komma att träffa flera gånger. Det var på den tiden fattigdomsbekämpning var huvudmålet och biståndet var inriktat på de fattigaste länderna, som även var de svåraste att bedriva utvecklingssamarbete i. Burundi och Rwanda tillhörde dessa, med nästan alla mått mätta.
Invasionen startade
Jag började läsa på om Rwandas och Burundis historia och tog del av UD:s och FN:s rapportering om länderna och flera utländska rapporter och tidskrifter, till exempel Africa Confidential. Särskilt situationen i Rwanda fångade mitt intresse. Att det pågått en lång, emellanåt blodig, konflikt mellan hutu-majoriteten och minoriteten tutsi sedan slutet på 1950-talet var klart i båda länderna, men att det skulle sluta med ett folkmord i Rwanda kunde jag inte föreställa mig. De flesta tutsier som flytt Rwanda hade bosatt sig i Uganda och i många fall var integrerade i landet. Vid tjänsteresor till Uganda kom samtalen ofta in på situationen i Rwanda. Rwanda Patriotic Front (RPF) hade 1990 invaderat norra delen av landet. En invasion ledd av ett tätt sammansatt gäng unga tutsier, till exempel Fred Rwigyema, Paul Kagame, Patrick Karegeya och (Francis) Kayumba Nyamwasa som vuxit upp i Uganda, efter att deras föräldrar flytt på 1950-talet och fram till 1970-talet. De hade lärt sig slåss tillsammans med Musenvenis NRA och i högsta grad bidragit till hans maktövertagande 1986. De bidade sin tid i Uganda, byggde upp en hemlig armé – och som en fullständig överraskning enligt uppgift även för president Museveni – inleddes invasionen från Uganda i oktober 1990.
Fred Rwigyema, som var oerhört populär i Uganda, dödades redan i den inledande fasen av invasionen, varefter Paul Kagame tog över. Han befann sig då på militärutbildning i USA och skyndade tillbaka. Inbördeskriget – befrielsekriget enligt RPF – kom att pågå till mitten på juli 1994 och upphörandet av folkmordet som pågått sedan april samma år.
En osäker vapenvila rådde sedan The Arusha Accords uppnåtts 1993, alltså ett fredsavtal, vilket hade föregåtts av strider och vapenvilor sedan 1990. RPF och flera andra partier skulle ingå i en övergångsregering fram till dess val skulle hållas inom en viss tidsram. RPF ansågs gynnas i avtalet på grund oenighet inom den sittande regeringen och för att president Juvenal Habyarimana skulle se till att någon övergångsregering inte blev verklighet. Istället började de hårdföra inom regeringen piska upp en otäck stämning av hatpropaganda och avhumaniserande uttalanden mot tutsi-befolkningen, men även mot FN, Belgien och moderata hutu.
Hätska utfall mot tutsier
Avhumaniseringen, förföljelser och massakrer av tutsier hade pågått under årtionden före, vilket jag uppfattade som obehagligt och olycksbådande, men kunde inte riktigt inse följderna av ännu. Under slutet på 1993 och början på 1994 började rapporterna om en stor urladdning vara förestående, milisen Interahamwe hade vuxit i både styrka och betydelse och hätska utfall från företrädare inom rwandiska regeringen, armén och sympatisörer blev mer uttalat inriktade på att ”göra sig av med tutsier” en gång för alla. Ett av dessa utfall mot tutsi, blev berömt och gick under den nedsättande beteckningen på tutsier – ”inyenzi”, kackerlackor. Den beteckningen om tutsi hade använts redan 1964.
Radio Télévision Libre des Mille Collines, som grundats av presidentparet Habyarimana och hade stöd från regeringen, hade börjat sina sändningar 1993, basunerade ut ”Ni tutsier är kackerlackor! Vi ska döda er!”, blandat med sofistikerad humor och populär musik från Zaire (DRC). Radion blev en mobiliserande kraft bakom folkmordet, särskilt hos den yngre befolkningen och Interahamwe. Hutu-eliten var fransktalande och Frankrike stödde regimen före, under och efter folkmordet, något som skulle visa sig oerhört besvärande för Frankrike längre fram. RPF och tutsierna från Uganda var engelsktalande och utbildade i den anglofona världen. Detta förhållande återkommer jag till.
Under tidig vår 1994 började jag förstå att Arusha-avtalet mellan president Juvenal Habyarimana och RPF var överspelat och stämningarna i framför allt Kigali förebådade en explosion av våld. Habyarimana hade förlorat kontrollen inom regeringen och ”Hutu Power” fick ökat inflytande. Moderata krafter inom regimen hade skjutits åt sidan.
Presidentplan skjuts ned
Den 6 april sköts jetplanet med president Habyarimana och Burundis president Ntaryamira (hutu) ned vid inflygningen till flygplatsen i Kigali, vilket blev startskottet för folkmordet. Orsaken till nedskjutningen är fortfarande föremål för spekulationer om vad och vem som låg bakom. Medan stridigheterna eskalerade och massakrerna tilltog, drog FN tillbaka de fredsbevarande trupperna (UNAMIR) från landet. Västmakterna gjorde inget för att stoppa det påbörjade folkmordet och rapporterna i media var motsägelsefulla och otydliga om vad som verkligen pågick. Frankrike tillät även Habyarimanas regim att fortsätta representera Rwanda i FN:s säkerhetsråd. Världens ledare var mer uppfyllda av installationen av Sydafrikas förste svarte president, Nelson Mandela. Jag förstod vad som hade satts igång, men få ville eller trodde på vad jag visste.
Jag blev vid den här tiden uppringd av TV4, som hade snappat upp händelseutvecklingen i Rwanda och efter några inledande frågor, framförde jag att det som ”pågår i Rwanda är värre än det som pågår i Bosnien”. Genast blev journalisten oerhört intresserad och föreslog att ett team från TV4 skulle komma hem och göra en intervju med mig. Jag tillfrågade mina chefer och den ansvarige på informationsavdelningen, som rådde mig att inte uttala mig tvärsäkert, men avrådde mig inte. Teamet kom och intervjuade mig utomhus och jag minns att jag svamlade om att stridigheterna skulle få mycket svåra konsekvenser, men vågade inte säga att ett folkmord var igångsatt. Det är något jag ångrat många gånger.
Efter min intervju hade Tv4 intervjuat en representant för Pingstmissionen i Sverige, som arbetat i landet i decennier, som påstod att massakrerna var ömsesidiga, vilket jag visste inte var sant. Pingstmissionen hade tagit parti för den sittande hutu-majoriteten, säkert som en följd av att den anammat den fientliga, stereotypa bilden av tutsierna som herrefolk, som tryckt ned hutubefolkningen under tiden före självständigheten. Att tutsi varit – och fortfarande är – landets elit visste jag, även om Paul Kagame och många nutida företrädare vill göra gällande att den etniska frågan är en icke-fråga. En vanlig förklaring efter folkmordet var att RPF, tutsieliten måste ha regeringsmakten för att undvika en upprepning av folkmordet. Känslan av skuld i västvärlden har gjort att Rwanda sedan dess behandlats med silkesvantar och Kagame har hyllats som en av Afrikas ”renässansledare”.
I januari 1995 ägde det första givarmötet om återuppbyggandet rum i Genève, där förutom stora delar västvärldens givarländer och FN, även representanter från den nya RPF-regeringen ingick. Flera enskilda organisationer deltog. Jag var där för Sidas räkning och träffade flera företrädare för den nya regeringen, bland annat familjeministern Aloisae Inyumba, som även hon vuxit upp i Uganda och sällat sig till den skara som skulle bilda RPF. Hon hade som en uppgift under åren efter invasionen 1990 sköta om insamlingar i Uganda till RPF:s krigföring, med den ugandiska regimens goda minne. Hon skulle komma bli en person som jag och många andra från Sida och Sverige kom att träffa senare och berätta om folkmordet. Och även om hon var lojal mot regimen, berättade hon mycket om de svårigheter landet hamnade i efter maktövertagandet. Hon dog 2012 i cancer och fick en statsbegravning.
Det vi såg och hörde var ofattbart
Jag deltog senare samma år, i juni 1995 i det uppföljande givarmötet i Kigali, vilket var mitt första besök i landet. Det blev en omskakande upplevelse. Förutom att Frankrikes företrädare uppträdde nonchalant och hela tiden ifrågasatte regeringens förslag och åtgärder, fick vi som ville en eftermiddag följa med på en anordnad ”utflykt” till en av platserna för folkmordet, en kyrka visade det sig. Vi var spända och eftertänksamma, men kunde inte ana vad vi skulle får uppleva. Efter en 2-3 timmar lång resa i en buss som hade använts för transport av flyktingar och var rejält smutsig, kom vi fram till platsen. Det vi såg och hörde från överlevande var ofattbart. Offren, liken med blodiga kläder låg kvar i bänkar eller på golvet i kyrkan, likstanken var kväljande, hålen i taket gapade efter explosioner av handgranater som kastats in, blodfläckarna var kvar av spädbarn som hade fått huvudet krossat mot sockeln vid en av väggarna och en överlevande ung kvinna kom fram och berättade hur hon hade överlevt genom att gömma sig längs ned i högen av lik och någon dag senare kunnat fly ut i skogen.
Enligt uppgift hade militär kommit och kastat in handgranater i den av skyddssökande tutsier överfyllda kyrkan, vilket följes upp med medlemmar av Interahamwe gick in och med machetes tog livet av de som fortfarande var vid liv. En fruktansvärd, bestialisk gärning, som skulle visa sig förekommit på många håll i landet. Bussresan tillbaka till Kigali på kvällen skedde under tystnad och minnesbilderna har jag med mig resten av livet.
Frankrike visste vad som pågick
Efter nästan fyra år i Uganda blev jag tillfrågad att ta över ansvaret för Unicef i Rwanda och flyttade dit på hösten 1998. Under åren i Uganda var situationen i Rwanda hela tiden närvarande och diskussionerna på de s k EUHOM:s mötena hade alltid en diskussion om Rwanda, där den franske ambassadören hela tiden påpekade Ugandas skuld för folkmordet och RPF:s inblandning i Zaire. Utan stödet från Uganda påstod han, hade invasionen inte kunnat bli av och därmed också folkmordet. Det fanns en del stöd för det, men han ville aldrig erkänna hur Frankrike hade kunnat agera annorlunda i den situation i Rwanda som uppstod efter invasionen 1990, som till en början gick mycket illa för RPF och om Frankrike därmed kunde ha dragit tillbaka sitt stöd för Habyarimans regim, eller utövat påtryckningar för en verklig fredlig uppgörelse. Frankrike hade om något land god insyn i vad som pågick.
Jag har ofta funderat över hur Frankrike, som jag beundrat, och president Mitterrand och regering kunde agera som de gjorde. Vid sidan av flera andra vanliga orsaker, är min uppfattning att Frankrike såg Rwanda som ett viktigt land i den frankofona världen, som var under hot att tas över av den anglofona världen. Genom RPF:s maktövertagande skulle Frankrikes inflytande i Afrika bli mindre och idag är Rwanda medlem i ”The Commonwealth”. Operation Turqouise blev kanske sista gången Frankrike försökte dela upp ett land, såsom man hade gjort i Vietnam på 1950-talet.
Mina år i Rwanda blev på många sätt en svår tid. Nya berättelser och upplevelser av folkmordet gjorde sig påminda ofta och att landet var skakat – traumatiserat – var uppenbart. Jag hade ett två timmar långt samtal med Kagame om hur Unicef skulle förbättra undervisningen i landet. Han föreföll ointresserad. Jag besökte även ett fängelse där en ung man, som deltagit i slakten på grannar som ett 8-till-5 jobb, svarade att han även i fortsättningen skulle göra vad regeringen sade till honom. Att få med människor på de mest fruktansvärda gärningar var ingen omöjlighet, snarare tvärtom. Jag lämnade med stor klump i halsen.
FN ifrågasatt
FN:s och därmed Unicefs roll var starkt ifrågasatt av regeringen, som ansåg att FN hade misslyckats med återvändandet av de miljontals flyktingarna i Zaires flyktingläger och även bidragit till att den förra regimens företrädare – flera utpekade som deltagare i folkmordet – hade kommit undan och även kunnat påbörja försök att återta makten i Rwanda. Rwanda intervenerade flera gånger med blodiga uppgörelser i grannlandet Zaire (idag Demokratiska republiken Kongo DRK) och bidrog aktivt till president Mobutus fall 1997. Sedan följde en lång serie av händelser där Rwanda stödde rebellgrupper i östra DRC och där tog för sig av rikedomarna i på andra sidan gränsen. När Kagame år 2000 gjorde sig av med den förste presidenten efter 1994, Pasteur Bizimungu, och själv övertog makten som president, såg många av hans närmaste en vändpunkt i deras uppfattning av Kagame och hans ambitioner. Idag ifrågasätter ingen gärna Kagames makt. Karegeya blev brutalt mördad i Johannesburg 2014 och Kayumba lever i landsflykt i Sydafrika, ständigt orolig för nya mordförsök.
Rwanda är idag ett stabilare land, välstädat på ytan, ett ekonomiskt mer välmående land och som stoltserar med stor kvinnlig dominans inom styret och politiken, men som ofta kritiseras för bristande respekt för mänskliga rättigheter och demokrati, något Kagame ofta kallar för västerländskt hyckleri.
Bedöms genom västerländska ögon
Det har sedan folkmordet funnits en tendens att bedöma Rwanda genom västerländska, liberala ögon, vilket av vissa bedömare anses vara fel att sätt se på saken. I stället borde vi se på vilken riktning Rwanda är på väg mot – blir det bättre eller sämre? Vid sidan av hyllad utveckling och minskad fattigdom går utvecklingen i rätt riktning anser de, trots att vi har att göra med en tuff, ”duktig ”regim, som bestämt sig för vad den vill och som har ett gott självförtroende. För många givarländer, kanske även Sverige, är tiden möjligtvis inne för att fråga sig om vi verkligen är på rätt väg eller om vi i stället skulle börja uttrycka oss mer skeptiskt som vän och utvecklingspartner: att mycket av det vi ser är fel i våra ögon.
Till sist frågan om människan är god eller ond. Jag var länge av uppfattningen att människan i grunden är god, men jag har fått anledning att reflektera över frågan många gånger, särskilt efter mina år i Afrika och kanske framför allt i och med Rwanda. Det har under lång tid funnits en både ohistorisk och förminskande bild av Afrika och afrikanerna. De handlar om att det fanns ett liv, kultur, språk, sofistikerade styrelseformer och samhällen i Afrika före kolonialtiden, som jag anser många bortser ifrån när dagens konflikter och utmaningar diskuteras.
Alla är kapabla till onda gärningar
Rwanda var sedan århundranden före 1900-talet en centraliserad monarki med kungar från en tutsi-klan, som härskade med stöd av boskapsägare, landägare och militärledare av tutsier. Vanliga tutsi var pastoralister. Hutu-befolkningen var framförallt bofasta bönder, i många fall även de organiserade i klaner, men i huvudsak levde de båda folkgrupperna i balans med varandra under tutsidominans och de talade båda samma språk. Tutsier ansåg det under sin värdigt att befatta sig med manuellt arbete som jordbruk och många hutu fick därför ett slavliknande förhållande till de härskande tutsi. När först Tyskland, sedan Belgien tog över makten i landet, lierade de sig med det rwandiska hovet, vilket spädde på de spänningar som trots allt funnits i landet innan.
Kolonialmakten skapade många orsaker till den splittring och misstro som rådde mellan hutu och tutsi, men till exempel den sekelgamla tutsimonarkin hegemoni återuppväcktes som en varning i propagandan under tiden före folkmordet. Till det ska läggas att det sedan lång tid tillbaka och även efter självständigheten och hutus politiska övertag, har det alltid varit en strid om jorden i det tättbefolkade Rwanda, där de boskapsskötande tutsierna kom i konflikt med hutus med önskningar om utökad jordbruksmark.
Det finns alltså många förnuftiga, välmenande förklaringar, men jag tror man måste inse att alla människor är kapabla till onda gärningar, även afrikaner.
Anders Östman
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
