Krönika. Trots juntans brutala framfart pågår ett viktigt klimatarbete i Myanmar. Genom skenbart harmlösa aktiviter riktar landets klimataktivister ljuset på de stora frågorna som illegal gruvdrift och dammbyggen utan miljöhänsyn, skriver Mattias Goldmann som nyligen besökte landet.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Militärjuntan i Myanmar är brutal, inbördeskriget rasar, tusentals har dött och många unga flyr för att slippa tvångsrekryteras till militären. Ekonomin är i fritt fall, den legitima regeringen är utspridd över världen – Thailand, USA och Sverige. Att engagera sig för demokrati eller miljö är förenat med livsfara.
Jag åker till Yangon som turist med en guidebok demonstrativt överst i packningen, en hotellbokning jag inte kommer att använda och alla komprometterande papper väl gömda. Tänker mig vägspärrar, sandsäckar, skyddsvästar, ständiga förhör, men inget av detta händer. Kanske har juntan inte koll på mig, kanske är den för upptagen med sitt bestialiska krig mot den egna befolkningen och med att uppfylla alla krav kinesiska regimen ställer på dem. I alla fall får jag under Earth Day träffa gräsrots-miljörörelser och under fyra dagar ha en ändlös ström av möten med gröna entreprenörer, nationella miljöorganisationer – förutom WWF har de internationella alla lämnat – och FN-organ.
Så mycket lär jag mig att det först är nu, flera veckor senare, efter uppföljande möten hemma i mitt kök i Bangkok, som jag förstår vilka lärdomarna egentligen är, vad det är Myanmars klimatkämpar förmedlar till oss andra.
Hitta det skenbart harmlösa. Det vore förenat med stor fara att prata öppet om klimathotet, om skogsskövlingen, den illegala gruvdriften eller dammbyggena helt utan miljöhänsyn. Så på Earth Day planterar vi träd. Det tycks juntan inte ha något emot, kan något vara mer oförargligt? Men när vi står där över plantan som ska ner i jorden, med huvudena tätt ihop, kan vi planera det vi vill. Plastinsamling är också godtagbart för juntan, det håller ju bara staden ren. Men de flesta gatorna är inte övervakade, så vilka tankar man utbyter när plasten samlas in kan juntan inte veta. Basal jordbruksrådgivning välkomnas, eftersom Myanmar står inför en allvarlig livsmedelskris. Men när klimatet så snabbt blir hetare och torrare, är det rimligt att också prata om värdet av träd som ger skugga, svalka, håller på fukten och jorden – och främsta skogsskövlare är juntan, för att finansiera sin krigsföring.
Nyttja krisen – men kriget? ”Never waste a good crisis” blir väldigt cyniskt när det handlar om ett blodigt krig mot den egna befolkningen. Men i denna väldiga tragedi sker trots allt också något positivt. När strömavbrotten är dagliga och långa, och diesel för generatorer ofta helt enkelt inte finns att tanka, då är solceller superintressanta. I nuläget hamnar de hos de som har råd att betala, off-grid hos tillverkaren av avocadoolja till exempel. Att koppla det till elnätet är ingen idé; nätet saboteras ständigt av både juntan och motståndsrörelsen. Men när det blir bättre tider, finns en grund för hållbar elproduktion. Jordbruket har på många håll plötsligt blivit organiskt, eftersom konstgödsel och pesticider antingen inte importeras eller betingar skyhöga priser. Av helt fel skäl, dåligt planerat och med tveksamma följder på kort sikt – men kanske en grund för en mer hållbar framtid.
Greenhush kan vara bra. En av mina ledande kontakter försörjer sig själv och sin lilla miljöorganisation med hjälp av stipendier och artikelpengar från asiatiska universitet. Så länge artiklarna om Myanmars klimat-, miljö- och demokratikris är på engelska, är allt väl, men när någon – säkert med de bästa intentioner – översatte en artikel till burmesiska, var risken överhängande att juntan skulle ingripa. För mig, som instiftat greenhush-priset för att få fler att ta för sig mer i klimatfrågan, var det en ögonöppnare – greenhush och klimatdiskretion kan vara vägen framåt.
Stödet behövs – nexus är vägen. Det institutionella klimatstödet till Myanmar har frusit inne eftersom omvärlden på goda grunder inte erkänner juntan. Då kan inte Gröna Klimatfonden, GEF, Anpassningsfonden eller andra stora fonder verka i landet. Flera aktörer jag träffade vill ändra på detta, men krav på ”letter of no objection” eller ”host country approval” lär finnas kvar länge till, så tricket är snarare att nyttja det humanitära biståndet som kan ges även där vi inte erkänner styret. Med ett ”nexus-tänk”, kan också sådant som handlar om lite mer långsiktig överlevnad inkluderas, inte minst efter att UNDRR – United Nations Office for Disaster Risk Reduction – nu inkluderat klimatkrisen i sitt arbete.
Slutligen: Modet imponerar. Det kan hetta till när man engagerar sig i klimatkampen i Sverige. Någon Sverigedemokrat kan trampa på ens banderoll, Jan Emanuel kan försöka lyfta bort en och i kommentarsfälten tycks trollfabriker leverera vett- och skamlösa påhopp. Men vi är ändå väl skyddade jämfört med våra systrar och bröder i kampen för klimat, miljö och mänskliga rättigheter i Myanmar. Låt oss utnyttja denna frihet, och ständigt stötta de som har större utmaningar än vi.
Mattias Goldmann
Författare och debattör
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
