Från flyktinglägret i den stekande ökenhettan till vinter i Luleå och Helsingfors. Konstnären Mohamad Sleiman från Västsahara ser ett samband mellan de två världarna – exploatering av naturresurserna och hur fosfor som illegalt utvunnits i det ockuperade Västsahara bidrar till övergödning i Östersjön.
2017 träffade jag för första gången Mohamed Sleiman under en reportageresa till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet. Där – mitt i öknen – bland de andra tälten låg också hans ateljé som i grund och botten också är ett tält.
Väggarna såg ut som om de skapats av Mondrian (ja, Mohamad är en stor fan av konstnären), men de rymde många lager av finurligheter, byggda av bland annat trä från trasiga möbler och med isolering gjord av gamla utslätade mjölkförpackningar (”ett perfekt isolerande material”). En del verktyg hade han byggt av gamla Land Rover-delar.
– Språket, geografin, vårt sätt att vara och interagera med varandra – allt det bidrar till att göra oss till de vi är, konstaterade Mohamed Sleiman då.
Mohamed visade fönstren. De flesta hus i öknen har fönster som är horisontella, men om man gör ett fönster som i ett tält, vertikalt så ger de också skugga när det öppnas. Och med dörrar på alla fyra sidor (som i ett tält!) kan man stänga där det blåser och ändå ha öppet på de andra sidorna.
Och på mindre än kvart kunde huset, precis som ett tält, plockas ihop och lastas upp på den gamla, slitna Land Rovern.
– Tältet är symbolen för att man fortfarande är fri, att man kan rycka upp sina bopålar och – nästa dag – åka tillbaka till Västsahara, när landet blivit fritt.
Utställning i Finland
Sedan dess har Mohamed Sleiman deltagit på flera utställningar i framför allt Norden. Under flera år samarbetade han med den finska konstnären Pekka Niskanen. Det gemensamma projektet – PhosFATE – utforskar den påverkan som fosfat har på två vitt skilda landskap: hur exploateringen i det ockuperade Västsahara gör att människorna därifrån inte kan återvända men också hur klimatförändringar och övergödning av Östersjön som orsakas av gödningsmedel.
– Mitt mål är att diskutera användningen av fosfat och dess inverkan på Östersjön och Västsahara. Det är ett viktigt ämne som sammanför miljömässiga, politiska och kulturella kopplingar, säger Mohamad Sleiman när vi på nytt träffas. Den här gången är han i Stockholm för att delta på konstmässan Supermarket. Där genomför han ett annat projekt – en traditionell västsaharisk teceremoni.
Fosfatet kopplar också samman Sahara och Norrbotten på andra sätt. I Luleå planerar LKAB nu att anlägga en industripark för att utvinna och processa fosfor, tillsammans med andra biprodukter och material från den befintliga brytningen i regionen.
– Det var intressanta reaktioner på min konstinstallation i Luleå och Boden som öppnade diskussion också om den globala kopplingen. Sandoponic Garden Installation var lite av en överraskning för många – men, öknen är full av överraskningar, min konst utmanar också dessa begrepp och uppfattningar, öknen är inte tom, det finns liv i öknen, Det finns samhällen och andra levande ting, säger Mohamed Sleiman.
Anläggningen är – menar företaget – kritisk för Europas självförsörjande av fosfor och sällsynta jordartsmetaller, vilka är avgörande för den gröna omställningen. Men en konsekvens av dessa “gröna industrier” är exploateringen av en region som redan kämpar med de negativa konsekvenserna av klimatförändringarna, och upplösningen av samhällen som de samiska – ett eko från tvångsförflyttningen av Sahrawi.
– Jag vill använda mig av konsten för att undersöka det saharawiska sättet att leva idag och vår historia, eftersom det ger ett annat perspektiv också när det gäller de politiska processerna som hela tiden påverkar oss. Vi har tvingats bort från vårt hemland och förlorat det nomadliv som alltid varit grunden för oss och de sätt som vi levt i och med naturen, den natur som vi hyllat och vördat, fortsätter Mohamed Sleiman.
Fullt av liv i öknen
En bild som Mohamed Sleiman vill göra upp med är den om öken som en steril och livlös plats. Föreställningen om ”den tomma öknen” var, menar han, också kärnan i de koloniala metoderna ”Terra null”, ”ingenmansland” och ”mitt i ingenstans” var alla uttryck som fungerade som ett rättfärdigande för koloniseringen, exploateringen och utvinningen av dess rikedomar, eftersom det är en ”tom plats”, ”den tillhör ingen”. Den bilden äger också giltighet för Norrbotten – skulle nog många också hävda.
Sand är alltså inte bara död materia. Tvärtom så kan kan sanden användas för ekologiskt jordbruk, något som Mohamed Sleiman och Pekka Niskanen visade med sin installation under Helsingforsbiennalen. Den sandoponiska trädgården är den viktigaste nya modellen för att odla växter i en kontrollerad sandmiljö som är utformad för att bevara så mycket vatten och biologiska näringsämnen i öknen som möjligt.
– Nya sätt att odla koriander, morötter, potatis, grönkål och sallad utvecklas i lägren och när jag ser att människor bygger små trädgårdar så ger det mig hopp – att människor inte ge upp engagerar och inspirerar! Jag använder min konst för att berätta om allt detta.
Och Sahara bidrar till biologisk mångfald också på annat sätt. Faktum är att de näringsämnen – däribland fosfat – som finns i den sand som genom vindarna förs från Sahara till Amazonas, bidrar till att motverka avskogningen i Sydamerika. Den fosfor som når Amazonas jordar från Saharas damm, uppskattningsvis 22 000 ton per år, är ungefär samma mängd som den som går förlorad från regn och översvämningar, konstaterade nyligen amerikanska forskare.
Samtidigt ser Mohamed Sleiman hur människorna i de saharawiska flyktinglägren alltmer påverkas av klimatförändringarna:
– De senaste åren har livet i lägren blivit allt svårare, det har blivit olidligt hett i öknen där flyktinglägren ligger – en följd av klimatförändringarna. Samtidigt ser jag hur de små trädgårdarna som människor anlägger förändrar mikroklimatet kring tälten där familjerna bor. Det här är några av de globala perspektiv som jag vill lyfta fram.
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
