KOMMENTAR. Den svenska regeringen befinner sig i krig. Motståndaren heter civilsamhället. Det är mot den bakgrunden man ska se det senaste direktivet till Sida om att utreda möjligheten att avskaffa det svenska civilsamhällets inflytande över biståndet, skriver Global Bar Magazines chefredaktör David Isaksson.
De åsikter som framförs är författarens egna.
Sverige har ett starkt och livaktigt civilsamhälle som består av allt från idrottsföreningar, till kyrkor och olika typer av ideella organisationer som alla varit med om att bygga upp och skapa det demokratiska samhälle vi idag lever i. Ett område där civilsamhället är livaktigt är bistånds- och utvecklingsfrågor. Faktum är att det är just genom kyrkor, solidaritetsgrupper, fackföreningar och andra som biståndet – och biståndsviljan – vuxit fram. Många av dessa organisationer hör också till de organisationer som samlar in mest pengar av alla i Sverige.
I dokument och tal hyllar regeringen gärna civilsamhällen och dess roll för demokrati och mänskliga rättigheter i världen. I praktiken ser dock regeringen stora delar av civilsamhället som en del av en opposition som gör allt för att sabotera den förda politiken.
Istället vill regeringen i första hand se civilsamhället som något som man på engelska brukar kalla service providers, en aktör bland andra som genomför verksamhet på beställning av myndigheterna, eller som utförare av humanitära insatser. Detta betonade inte minst socialminister Jakob Forssmed när han för en tid sedan träffade svenska organisationer. Däremot tycker regeringen illa om organisationer som lägger sig i och kritiserar, till exempel när det gäller Sveriges hållning till Palestina.
Det är mot den bakgrunden man ska se de stora neddragningar som skett av stödet till folkbildning via studieförbunden, till fredsorganisationer och nu senast – planerna på att begränsa det svenska civilsamhällets inflytande över biståndet och därigenom “förstatliga” och föra över till Sida en stor del av den verksamhet som idag bedrivs av organisationer från civilsamhället.
För många inom regeringen – och Sverigedemokraterna – är civilsamhället ett hinder för de samhällsreformer man vill genomföra. Organisationer inom fredsrörelsen var till exempel aktiva motståndare till ett svenskt NATO-medlemskap. Som straff blev de av med pengarna från Folke Bernadotte-akademin.
Nu varnar flera av de organisationer vi pratat med för att det föreslagna ”förstatligandet” av civilsamhällets bistånd riskerar att leda till minskad biståndsvilja. Här finns det en naivitet som nästan är rörande: Syftet med den förda politiken är just att försvaga civilsamhällets inflytande och självklart också att minska biståndsviljan (som märkligt nog inte sjunkit de senare åren). Lyckas man med det sistnämnda blir det också enklare att drastiskt sänka biståndet till mandatperiodens fjärde och sista år.
För kristdemokrater och liberaler – borde – frågan dock vara lite mer komplicerad. Båda partierna har ju en stark folkrörelseförankring, inte minst genom frikyrkorörelsen som också är en viktig aktör inom biståndet. I valet mellan att vädra kritik offentligt och vara lojal mot den egna regeringen väger dock det sistnämnda alltid tyngre.
Men civilsamhället har också sig självt att skylla. I flera år har organisationer och debattörer varnat för en utveckling liknande den i Polen och Ungern om Sverigedemokraterna skulle få inflytande över politiken. När detta nu sker står man handfallna.
En orsak är organisationernas stora beroende av offentliga medel. Medan media och aktivister långt ut på högerkanten varit duktiga på att mobilisera kapital genom crowd-funding och olika typer av kampanjer har det svenska civilsamhället till stor del levt i symbios med staten, även om många organisationer också är bra på att samla in egna pengar.
Här finns – paradoxalt nog – mycket att lära av den aktivistiska högern. Kanske var det också just detta Svenska Freds insåg efter att man förlorat det tidigare stödet genom Folke Bernadotte-akademin: att det är engagemanget som räknas.
Nu växer Svenska Freds av egen kraft och antalet medlemmar har fördubblats. Nej, att vara helt beroende av staten är sällan en bra idé.
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
