Från döda barn i Gaza till den ryska oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Varför fortsätter de totalitära makterna att plåga de anhöriga? David Isaksson skriver om rätten till en värdig död.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Så mycket av det vi ser i nyheterna handlar om död. De döda barnen från Palestina förföljer västvärldens hycklande ledare, från Ukraina kommer fasansfulla drönarfilmer av hur Ryssland avrättar krigsfångar och av de dagligen hundratalstal ryska soldater som dött en meningslös död för en regim de i stället borde ha satt sig upp mot.
Från andra krig och konflikter vet vi att alltför många människor dödats, men bilderna når oss aldrig. Så är fallet med de flesta som dödats i den etiopiska Tigray-provinsen och i Sudan där inbördeskriget rasar.
Att föra bort, döda och därefter låta kroppen försvinna, är ett sätt som totalitära regimer använder sig av för att ytterligare plåga de anhöriga som år ut och år in inte kan låta bli att hoppas, mot bättre vetande, att sonen eller dottern trots allt ändå lever.
På spanska finns det till och med ett särskilt uttryck för detta: hacer desaparecer. Få någon att försvinna, men inte försvinna på det där snälla, svenska sättet.
Att få begrava handlar om att få komma till ro. Och i det sammanhanget är de döda, namnlösa barnen i Gaza lika mycket värda som Aleksej Navalnyj.
I Indien möter jag döden på ett annat sätt. Det här är ett – i jämförelse – säkert land. Det pågår inget krig (med undantag skulle säkert några invända gränsregionen till Pakistan och Kina) och risken för att utsättas för ett våldsamt rånöverfall är liten jämfört med de flesta länder i Afrika eller Latinamerika.
Vid den heliga floden Ganges i staden Varanasi sker kremeringen på två ställen, precis vid flodbädden. Veden bärs fram, den svarta röken stiger mot himlen och så småningom samlas askan ihop för att spridas i floden. Men först letar de som utför kremeringarna igenom askan för att se om det finns något guld, värt att ta vara på. Under tiden förs nya döda ned mot floden: de ligger på en bår, insvepta i vecka tyger, buren av de närmaste familjemedlemmarna som sjunger medan båren bärs ned för trapporna. Där nere ska kroppen först doppas i vatten, sedan föras till bålet.
Att kremera en kropp på det här sättet tar två till tre timmar och det går åt närmare 40 kilo ved för en man av normalstorlek (lite mindre för en kvinna). Den som är riktigt stadd vid kassa kan kosta på sig en lyxkremering med sandelträ.
Genom historien har vi översköljts av exotifierade bilder från detta dödens rike med kroppar som flyter längs floden och hur brutalt och chockerande allt är. Så hur ser det ut i verkligheten? Faktum är att döden vid Ganges är en ganska glad historia. Folk strosar längs floden, heliga män (alla som ber dig om pengar är fejk!) passerar förbi och turisterna kommer framför allt från andra delar av Indien. Särskilt roligt är det att se de från södra Indien som sjunger och dansar sig fram innan de hoppar i plurret (nej tack!).
Längs kajen går sockervaddsförsäljaren. Affärerna går hyggligt och när han närmar sig själva kremeringsplatsen är det något inom mig som bromsar.
Så där kan man väl inte göra?
Eller visst, det kan man!
För faktum är att skillnaden mellan en indisk ceremoni och en svensk inte är särskilt stor: Vi kremerar, vi är allvarsamma i kyrkan, för att därefter blir överdrivet uppsluppna (och inte sällan aningen berusade) i den efterföljande sittningen (kaffe eller inte!).
Min pappas aska spreds i Ålands hav. Hade jag varit från Indien så hade jag självklart åkt till Varanasi. Och kanske ätit sockervadd istället för kaka.
Kort sagt: Vi är alla väldigt lika.
David Isaksson
Läs också
