Fasorna jag aldrig kan rapportera om


Kommer jag att överleva? Kommer jag att klara mig oskadd? Om jag dödas, kommer jag då att begravas eller kommer min kropp att lämnas på gatan så att hundarna kan äta den? Frågar sig Hawa Rahma, journalist som försöker överleva krigets Sudan.

Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.

Du blir inte krigskorrespondent över en natt. Det är en verklighet som jag har brottats med under de senaste tio månaderna av bittra strider i Sudan – en konflikt som jag personligen är indragen i, där jag inte längre bara är journalist och opartiskt vittne, utan också ett offer.

Krigskorrespondenter har utbildning och skyddsutrustning. De har sympatiska redaktörer och en distans till historien. Jag har ingenting av detta. I stället har jag ett plågat samvete. Jag kan inte längre göra mitt jobb som oberoende reporter, men det gnager i mig hela tiden.

Sedan de första skotten avlossades i april 2023 mellan armén och de rivaliserande paramilitära Rapid Support Forces (RSF) som kämpade om makten i huvudstaden Khartoum, har alla sudaneser varit fångade i det kaos och den hänsynslöshet som präglar detta krig.

Jag har sett våra grannars hus förstöras av en raket och deras 17-åriga dotter dödas. Jag har sett RSF-soldater attackera civila, skjuta och plundra som de vill. Och så har vi de döda kropparna – som legat på gatorna i veckor – som ingen har kommit för att hämta och begrava.

I vanliga fall skulle min instinkt ha varit att ta fram kamera och anteckningsbok och dokumentera det hela. Men det här är inga vanliga tider: Jag har inte tagit ett enda foto eller skrivit en enda artikel – riskerna är nu för stora. Om du uttrycker en avvikande åsikt eller gör ett felsteg inför dessa soldater kan du få en kula i huvudet.

Så i stället för att arbeta har jag prioriterat min familj: att hålla dem säkra, att försörja dem, att ta oss igenom det här – och det har varit psykiskt utmattande.

Journalister har inte bara berövats sin värdighet och säkerhet, vi har också berövats vårt arbete. Oberoende tidningar, webbplatser, TV-stationer och radioprogram har stängts ned. De enda fungerande medierna kontrolleras av antingen armén eller RSF, och båda sidor sprider listor över reportrar som de anklagar för att ha ”förrått” landet.

Internationella konventioner som garanterar journalisternas säkerhet gäller inte här. I detta krig är den fria pressen och yttrandefriheten också måltavlor. Målet är att undertrycka det skrivna ordet, krossa kamerorna och blockera ansvarsskyldighet och principer.

När vi närmar oss ett år sedan denna förödande konflikt började vet världen nästan ingenting om den fulla omfattningen av de grymheter som begås dagligen. Ingenting är värre än att se hur sanningen har satts på undantag, som en patient som sövts ned på obestämd tid.

Mörkläggningen av medierna fullbordas av det antal journalister som har flytt från Khartoum och andra konfliktområden. Att stanna kvar och arbeta är att riskera samma öde som kollegor som har misshandlats, torterats och fängslats.

Det är därför så många av oss har valt att gå i exil och ansluta oss till de mer än 1,6 miljoner sudaneser som nu bor utomlands. Ärligt talat, om jag kunde få chansen att lämna landet med min familj så skulle jag också göra det. 

Vi hålls som gisslan, omgivna av stanken av död, under hotet av en meningslös död.

Jag har upplevt kriget med min familj i östra Khartoum, där man inte kan undgå ljudet av det utgående artilleriet och de inkommande granaterna, surret från flygplanen ovanför, skriken från barnen som nu vet att de ska söka skydd när det hela blir för nära.

Men jag kan inte skriva om något av det – jag är inte längre en röst för mitt folk.

Denna maktlöshet att göra mitt jobb innebär också en förlust av försörjningsmöjligheter. Precis som andra ”före detta” journalister som försöker få ekonomin att gå ihop har jag tvingats vandra runt på gatorna och sälja varor för att kunna försörja min familj. En välskriven berättelse eller en djupt ett reportage med omfattande research är inte längre det som kan försörja mig.

Alla har blivit utarmade. Unga män, som fruktar kidnappning eller arrestering i samband med lösensummor, väljer i allt högre grad att stanna inomhus. Bördan att försörja familjer faller därför på kvinnor och barn, även om de – särskilt i RSF-kontrollerade områden – riskerar kidnappning och sexuellt våld.

De civila som fortfarande har jobb inom den formella sektorn har inte fått betalt på flera månader. Människor som har turen att ha släktingar utomlands, som kan skicka pengar hem, måste kämpa med strömavbrott och internetavbrott som försenar tillgången till de digitala kontanterna när de kommer in på deras konton.

Allt är så dyrt. Människor kämpar för att ha råd med till och med basvarorna: linser, mjöl och ris. På vissa platser, som i Khartoums omstridda tvillingstad Omdurman, kan det vara för farligt att gå till marknaden flera dagar i sträck, vilket fördjupar allas hunger och desperation.

Sjukvården har också kollapsat. Den närmaste staden med fungerande sjukhus var Wad Madani, söder om Khartoum. Men det är inte bara farligt att ta sig dit på vägarna, RSF har nu kontrollen och ingen vet hur länge dessa sjukhus kommer att hålla öppet.

Min oförmåga att bevaka denna konflikt har gjort mig tyst och tårögd. Det här är inte det första inbördeskriget som Sudan har upplevt, men det är det värsta. Det är en konflikt som har utmanat alla tabun, där alla har något att förlora – och ändå har vi fortfarande ingen aning om när den kan ta slut.

Utan den utsikten fylls mina tankar dagligen av en ström av existentiella frågor: Kommer jag att överleva? Kommer jag att klara mig oskadd? Om jag blir dödad, kommer jag då att begravas eller kommer min kropp att lämnas på gatan så att hundarna kan äta den?

Hawa Rahma

Sudanesisk journalist som bevakar mänskliga rättigheter, fredsbyggande och samhällsfrågor.

Artikeln publicerades i samarbete med Egab, en nyhetstjänst som hjälper lokala journalister i Mellanöstern och Afrika. Redigerad av Obi Anyadike.

Översättning och bearbetning: David Isaksson.

The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen. 

The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.

Läs också

GRATIS NYHETSBREV – ANMÄL DIG HÄR!

* indicates required

Global Bar Magazine följer utvecklingen i världen. Du får våra senaste rapporteringar direkt i din inkorg.

Dina uppgifter används endast för att ge dig nyheter från Global Bar Magazine och Global Bar. Du kan avbryta din prenumeration genom att klicka på unsubscribe-länken i sidfoten på nyhetsbrevet.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.