KRÖNIKA. Fantasy, kaffe och Belle Époque i den ukrainska staden Lviv – samtidigt som bomberna faller. Det låter absurt, men faktum är att litteratur är mycket mer än bara ett instrument, inte minst för människor som kämpar för sin framtid, konstaterar David Isaksson.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Det senaste året har flera ukrainska romaner om kriget rönt stor uppmärksamhet. Den ukrainska superstjärna Serhijs Zjadans ”Internatet” är en av de mest välskrivna och starkaste skildringar av mörker, krig och meningslöshet som jag läst på mycket länge.
Men går det att också skriva om helt andra saker när bomberna faller?
Som en del i kulturprojektet Ukraine Vision på Kulturhuset i Stockholm (2-4 februari) berättade fyra ukrainska författare – som inte är översatta till svenska och i de flesta fall inte heller till engelska – om kulturen och dess betydelse, allt i ett samtal med kulturjournalisten och analytikern Stefan Ingvarsson.
Att läsa är en terapi hjälper oss i kriget, konstaterade författarna. En av de medverkande, Yevhen Polozhiy, misshandlades svårt 2014 på grund av de grävande reportage han publicerat som journalist. Händelsen ledde till att Yevhen Polozhiy började skriva romaner som tar sin utgångspunkt i kriget och det som händer nu.
Metamorphoses, en text om kriget, inleds med raderna:
The first missile always strikes at night, regardless of its target – a power plant, a military base, an airfield, a school, a high-rise building, or even an empty snow-covered field. It strikes the heart with a piercing force and nails you to the floor.
Även i böcker för barn är det oundvikligt att kriget måste förklaras, menade Oksana Davidova som under många år varit redaktör för en barntidning och som producerat flera antologier med texter för barn om det som nu händer i Ukraina. Den första boken som berättade om kriget för unga kom redan 2016 (den ryska invasionen av Krim skedde 2014).
– Kanske är några av de barn som läste den själva soldater idag, konstaterade hon.
Iryna Melnycheko, som numera bor i Sverige, berättade om fascinerande möten i sin nya hemstad Stockholm och att hon förstår varför det är så svårt för oss svenskar att förstå det som händer i Ukraina.
– Vi kan inte förvänta oss att andra människor ska förstå vad vi har gått igenom, konstaterade hon.
Men genom litteraturen kanske vi ändå kan göra det, åtminstone närma oss livet i Ukraina. Kanske kan vi också genom berättare från Ukraina – eller för den delen Palestina – förstå mer av vilken betydelse kulturen faktiskt har och att den är långt mer än enbart en konumstionsprodukt, mätt utifrån lönsamhet av svenska kommunalråd.
Kan man då skriva om helt andra saker än våld och den nya, brutala vardag som drabbar människor mitt under brinnande krig? I novellen ”A box for Buttons, Tips and rose Petal Jam” berättar Natalia Matolinets historien om vänskapen mellan en fattig alkemist och en kaféägare i Lviv:
“It’s my test,” the guest replies, drumming his fingers on the table. “The local alchemical community believes there’s only one rite of passage, as in the ancient legends. And in Lviv, all legends take their own shape. So now I have to turn a slab of cobblestone into a gold ingot. The older the stone, the better, so I dug up mine in the Old Town. And after that, I need to put this ingot on the mantelpiece and add it to the collection of previous generations. Once I complete this legendary transmutation, I will finally be called a full-fledged Lviv alchemist, the pride of my family, and so on and so forth.”
Är det rimligt att skriva fantasyromaner när ens land invaderats av en brutal fiende? Den frågan ställde sig Natalia Matolinets. Den första tiden efter det ryska anfallskriget var som ett enda svart hål, berättar hon. Sen kom tvivlet: Var det verkligen rimligt att hon fortsatte med sitt skrivande när andra dog för att försvara Ukraina?
– Jag tänkte: Vilken roll spelar mitt skrivande när kriget är överallt? Mina läsare gav mig svaret. Jag fick brev från människor som från skyddsrummen frågade när nästa del i fantasyserien skulle komma. Och det fick mig att fortsätta.
David Isaksson
Läs också
