Konstant kris, krig och katastrofer som bara blir värre och värre. Men stämmer det verkligen med verkligheten? Nej – en närmare titt på globala data avslöjar en mer nyanserad – och till och med en mer hoppfull verklighet, menar Elias Sagmeister.
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
Cheferna för FN-organ och olika organisationer målar upp en värld som blir allt hårdare och där behoven är oändliga. Budskapet är dystert: de humanitära behoven är på ”rekordnivåer”. Nödhjälpssystemet är ”underfinansierat”, ”överbelastat” och allt närmar sig en ”brytpunkt”.
Media förstärker detta och det är lätt att tro att de kampanjer som görs för olika insamlingar också ger en bra bild av det humanitära tillståndet i världen. Det är inte konstigt att allmänheten tycker likadant: Världen är i kaos lyder antagandet och det är svårare idag att hitta en väg framåt.
Men även om kriserna i Gaza, Ukraina och Sudan är fruktansvärda, är bilden av en värld med större humanitära behov än någonsin tidigare missvisande och självdestruktiv. En analys av globala data avslöjar en mer nyanserad – och till och med en mer hoppfull – verklighet!
Givarnas humanitära bistånd har ökat betydligt. Storleken på dagens konflikter och lidande måste ses i ett decennielångt perspektiv. Regeringar, samhällen – och humanitära organisationer – har gjort stora framsteg när det gäller att minska antalet dödsfall i katastrofer och förhindra svältkatastrofer.
Dagens kriser är brådskande, och klimatkrisen kommer att medföra nya och, enligt de flesta prognoser, helt nya utmaningar. Men för sin trovärdighet och hållbarhet på lång sikt bör den humanitära sektorn sluta med överdrifterna och gå ut med ett mer realistiskt budskap.
Mer pengar, fler problem?
En mer korrekt bild av de globala förhållandena börjar med pengar.
Först och främst har biståndet (ODA på engelska) vuxit kraftigt. De pengar som rika länder ger i bistånd har mer än fördubblats under det senaste decenniet, räknat i absoluta tal. Även om man bortser från en betydande del som gått till inhemska flyktingkostnader var givarstödet rekordhögt 2022, och den humanitära finansieringen mer än fördubblades på ett decennium.
Under de senaste 20 åren har det offentliga biståndet också ökat i förhållande till nationalinkomsten. De rika länderna har ökat andelen av sin inkomst som de lägger på bistånd med 55 procent. Det är inte tillräckligt för att uppfylla decennier gamla åtaganden om att ge 0,7 procent av bruttonationalinkomsten i bistånd, men trenden är uppåtgående efter år av nedgång.
I motsats till vad många tror har humanitära organisationer sällan haft mer resurser till sitt förfogande. Det humanitära biståndet har ökat med mer än 30 procent sedan 2016. Det finns parallella trender i det växande antalet humanitära arbetare, platsannonser och icke-statliga organisationer.
Det är sant att kostnaderna har stigit i takt med den globala ekonomiska turbulensen. Humanitärt bistånd 2023 sjönk också jämfört med ett år tidigare: ner till cirka 30 miljarder dollar i slutet av året, enligt preliminära siffror från FN, jämfört med 41 miljarder dollar 2022. Detta är utan tvekan smärtsamt för människor som drabbas av nedskärningar i biståndet när organisationer minskar sina budgetar. Men betänk den betydande tillväxt som skedde innan dess:
Många nationella och internationella organisationer har tvingats till betydande nedskärningar sedan 2023. Den internationella Röda Korskommitténs (ICRC) budget för 2024 beräknas uppgå till cirka 2,1 miljarder schweizerfranc – en minskning med 25 procent jämfört med året innan. Men i helhetsbilden ingår det faktum att organisationens begäran om stöd (pledge) 2023 var den största någonsin – mer än dubbelt så stor som för tio år sedan.
En lång och blodig historia
Hur är det med påståendena om aldrig tidigare skådade behov? Hjälporganisationer påminner oss gärna om att ”antalet människor som behöver humanitärt bistånd aldrig har varit större”. eller att ”den globala instabiliteten ökar”.
Denna dystra bild är bara sann om man väljer att ignorera historien och de som var nödställda innan humanitära organisationer började kategorisera människor enligt sina definitioner.
Världen har sett mörka tider: Den våldsamma delningen av Indien 1947 dödade mer än en miljon människor och drev 14 miljoner på flykt. Och hur var det med Koreakriget (1950-1953), Vietnamkriget (1955-1975), Bangladeshs befrielsekrig (1971), eller de miljoner liv som slogs i spillror när Sovjet invaderade Afghanistan i början av 80-talet, eller när deras union upplöstes i början av 90-talet? Hur var det med folkmordet i Rwanda eller det bosniska folkmordet i samband med konflikterna på Balkan?
Varje person som dödas i en konflikt är en för mycket. Varje barn, man eller kvinna som svälter borde påverka det globala samvetet. Men vår syn på hur våldsam världen egentligen är förvrängs lätt av medieuppmärksamhet och dubbelmoral. Hur många skulle svara ”Etiopien” om de fick frågan om vilket land som upplever den dödligaste konflikten på senare tid? Sannolikt inte många.
Budskap om katastrofer och hungersnöd skulle också gynnas av ett mer långsiktigt perspektiv.
Antalet dödsfall till följd av katastrofer är lågt jämfört med tidigare perioder, tack vare tydliga framsteg när det gäller tidig varning och beredskap, där länder som Bangladesh är ledande.
Samtidigt har organisationer som Världslivsmedelsprogrammet intensifierat sitt globala påverkansarbete mot hungersnöd. Världen är hungrigare än någonsin, enligt deras analys. Men då bortser man från den långsiktiga minskningen av svältkatastrofer, deras geografiska spridning och deras intensitet.
Den markanta minskningen beror främst på framsteg inom jordbruksteknik, logistik och handel – även vid hungerkatastrofer, samt effektivare regeringspolitik. Humanitära organisationer som arbetar med system för tidig varning, beredskap och effektiva katastrofinsatser bör också ta åt sig en del av äran – och samtidigt fokusera på vad som är möjligt, istället för att komma med domedagsprofetior.
Behåll lugnet – fortsätt förbättra
Det kan verka bra att överdriva framgångarna för att samla in mycket pengar på kort sikt, men att upprepa en falsk berättelse eroderar förtroendet i detlånga loppet.
Givare kommer inte att ge sitt fulla stöd till ett system som fortsätter att hävda att det är på uppehällningen. Att ropa ”vargen kommer” alltför ofta gör påverkansarbetet mindre effektivt när det verkligen behövs. Risken är istället stor att allmänheten slutar lyssna. Realism är avgörande för att kunna fatta rätt strategiska och operativa beslut inför morgondagen.
Istället bör humanitära ledare peka på det som har fungerat förut, samtidigt som de driver på de reformer som de faktiskt åtagit sig att genomföra – inte minst när det gäller att föra över fler beslut till lokal nivå (lokaliseringsagendan) och ge de som berörs inflytande över beslutsfattandet.
Elias Sagmeister
Översättning och bearbetning: Tomas Nordberg
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs mer
|
Uppläsning av artikel
|
