KRÖNIKA. Jag vet inte vad vi kommer möta längs vägen men jag vet att en dag kommer Västsahara vara fritt. En dag kommer barnen att titta upp på sina föräldrar och fråga: ”Mamma, vad är en koloni?” Det skriver Sanna Ghotbi som i över 600 dagar cyklat jorden runt för att uppmärksamma situationen i Västsahara.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
”Visst har du hört talas om Abu Ghraib? När vi såg dokumenten som läckte därifrån, detaljer kring hur amerikanerna torterat irakierna så kände vi igen oss. Det är exakt det marockanerna gör mot oss. Elektrifierar oss, våldtar oss, skär och hugger i oss, häller kemikalier över oss, försöker utplåna varje del av oss. Och de säger att ingen bryr sig om er. Medan vi blöder så skriker de att ingen någonsin kommer veta att ni ens existerar. Och deras skratt håller mig vaken om nätterna”, säger Chayk, min västsahariska vän, över telefon när vi befinner oss någonstans mellan Seoul och Busan.
Det har gått över 600 dagar sedan jag och min partner Benjamin började cykla från Göteborg för att uppmärksamma världens största kvarlevande koloni, Västsahara. Trots att vi hittills cyklat genom 19 länder, hållit 100 föreläsningar på universitet, konferenser, civilsamhällsforum, G7-mötet i Hiroshima och mött tusentals på gatorna har nästan ingen känt igen flaggorna som vajar från våra cyklar. Inte ens så kallade Afrika- och Mellanösternexperter vet att det finns ett ockuperat folk som lever med samma nivå av frihet som Nordkorea (enligt Freedom House mätningar).
Verkligheten är den att västsaharierna lidit under en omfattande ockupation sedan 1975 då Marocko invaderade landet. Inga journalister eller människorättsorganisationer tillåts besöka landet och ursprungsfolket som ständigt försöker dokumentera övergreppen fängslas och torteras på regelbunden basis.
Landet är delat av världens längsta aktiva mur – 2 700 km lång – omgiven av tio miljoner landminor och över hundra tusen soldater. På andra sidan muren, långt ut i den karga algeriska öknen, bor runt 175 000 västsahariska flyktingar som varit helt beroende av humanitär hjälp de senaste femtio åren för att överleva.
De senaste 33 åren har Marocko, med stöd av USA och Frankrike, systematiskt blockerat varje försök till förhandling. Hur kan detta vara möjligt? Vad säger det om det internationella samfundet och löftet om varje lands rätt till självbestämmande?
En resa genom världen
Under vår resa möter vi människor från olika delar av världen, vars värme och gästfrihet förblir oförglömlig. En japansk man bjuder in oss till sitt hem och delar historien om hur katastrofen i Fukushima förändrade honom. Mitt i svälten och törsten som kantade hans liv efter evakueringen såg han det sorgliga i att ingen i hans omgivning vågade klaga eller be om hjälp, av rädsla för att tappa ansiktet. En bosnier som krupit över ett minfält i en 48 timmars marsch genom kriget för att nå sin saknade bror, bjuder oss att sova i hans lägenhet en hel vecka i Sarajevo. Över burek och kaffe berättar han om hur han träffats av blixten en gång och hur silvret i hans halsband smält över halsen.
I Turkiet intervjuar vi en journalist som just fått tio av sina kollegor arresterade men ändå viskar att »en dag, kommer även denna diktator falla«. I Västpapua, ett land som ockuperas av Indonesien sedan 60-talet, möter vi överlevare av fruktansvärda massakrer som gråter så att hela deras kroppar skakar när vi berättar om situationen i Västsahara. De, som själva levt i ett folkmord i 60 år, tar sig tiden att verkligen känna, att verkligen se, ett annat folks lidande som om det vore deras.
Smaken av frihet
Jag tänker på mina föräldrar, som varit motståndare till den Iranska regimen och som tvingats i exil till Irak under Saddams folkmord. Det har gått 40 år sedan de kunde besöka sin hemstad. Hela min uppväxt hörde jag berättelser om ett bröd så saftigt att det kunde smälta i ens mun, om hustak så fantastiska att de tillät en att nudda oupptäckta planeter, om marknader så livliga att man gick därifrån med tio nya vänner.
Jag har varit där. Gått vid deras sida i minnena, smakerna, utsträckta händer som rör bergen och floden. Jag förstår vad det är att leva i generationer av saknad. När min västsahariska vän Najla berättar om hur hennes mormor delade sagorna från hemlandet inifrån tältet i flyktinglägren, så intensivt att Najla teleporterades dit, förstår jag. När Najla berättar om hur hennes mormor slutligen dog i samma tält hon tvingades bygga under flykten, delar jag sorgen. Min mamma fick aldrig besöka mormors grav. Najlas mormor fick aldrig begravas i sitt hemland, Västsahara.
Hur många generationer till ska behöva vänta på att få leva i frihet? När jag ser på småbarnen som springer genom sanden tänker jag på deras öde. På resursfattiga klassrum och överbelamrade sjukhus. På unga som talar fyra språk och har flera masterutbildningar, men återvänder till lägren där arbetslösheten nästan är hundra procent. På vattenleveranser som månatligen levereras till alla hem, men knappast räcker när temperaturen överstiger 50 grader. På släktingarna som demonstrerar på gatorna i Laayoune så fort de släppts ut ur tortyrkammaren. »Hela hemlandet annars döden« ropar de.
Vi har ett år kvar att cykla. Över Alperna, Pyrenéerna, Atlasbergen och genom Saharaöknen ska vi ta oss medan livet i Västsahara fortsätter som vanligt i motstånd, av längtan. Jag vet inte vad vi kommer möta längs vägen men jag vet att en dag kommer Västsahara vara fritt. En dag kommer barnen att titta upp på sina föräldrar och fråga »Mamma, vad är en koloni? Varför fick sådana finnas?« Och allting kommer bara vara ett smärtsamt minne i mänsklighetens historia.
Det vill säga, om vi som lever idag ser till att det blir så.
Sanna Ghotbi
Kampanjledare för Solidarity Rising
Följ resan på sociala medier på @solidarityrising
Läs också
