KRÖNIKA. Det här skulle inte alls bli en artikel, det var en helt privat konversation. Men efter flera nätters förtvivlade röstmeddelanden från min vän i Gaza måste jag berätta vad hon förmedlar med skräck och sorg i rösten, skriver Agneta Carleson.
Detta är en krönika, de åsikter som framförs är författarens egna.
”They are surrounding the children‘s hospital now…and shooting people in the streets…and we cannot reach the bodies, no one can go there.”
”I never imagined I would live through days like this. There is blood all over the streets. I cannot understand that this is happening.”
Jag sitter i min varma lägenhet i Stockholm med fungerande el, rinnande vatten och skåp fulla med mat och kan ingenting göra. Annat än att vädja, ropa, skrika, vråla till alla att detta bombande och dödande måste sluta genast. Att ingenting, absolut ingenting blir bättre av att sprida bomber och död över Gaza, varken för israeler eller palestinier. Att för varje bomb, varje död, så växer drömmen bland palestinier om att äntligen få det egna land som de utlovades när staten Israel bildades – till nästan vilket pris som helst.
Och bland judar i och utanför Israel så växer skräcken för förföljelse, trakasserier och regelrätta pogromer orsakade av staten Israels i decennier okänsliga politik gentemot palestinierna. Vilket annat demokratiskt land bygger bosättningar i ett grannland? Eller upprätthåller en ockupation i över 50 år?
”Hela världen ser på vad som händer, men gör ingenting”, fortsätter min vän med gråt i rösten, och jag skäms i djupet av mitt hjärta.
Vi har haft kontakt via Messenger ända sedan Hamas´ fasansfulla attack mot Israel och Israels ohyggliga, blodiga svar. Jag skriver några rader till henne varje dag, att jag och min familj tänker på henne, att jag hoppas att vi ses när detta fruktansvärda är över och att bombningarna snart upphör. Hon svarar nästan varje dag, ibland med text, ibland med röstmeddelanden.
Vi lärde känna varandra för cirka tio år sedan, när jag under några år hade konsultuppdrag i ett Världsbanksfinansierat projekt som drevs av den palestinska vattenmyndigheten i Ramallah. Även Gaza ingick i vårt uppdrag, och jag gjorde flera resor dit. Vattenmyndigheten hade då ett kontor även i Gaza city, som leddes av en minister utsedd av Fatah-partiet – alltså inte av det styrande Hamas. Den här konstruktionen hade Hamas gått med på, eftersom Gaza annars skulle ha förlorat möjligheten att få internationell hjälp att förbättra vattentillgången i området: Världsbanken vill ju inte ha någon form av samarbete med det terrorstämplade Hamas.
Min vän talade engelska som en infödd, var proffsig, snabb, påläst, i tuffa kläder och utsläppt hår. Sofistikerad på ett sympatiskt sätt, liksom många Gazabor jag träffade. ”Har du pluggat utomlands?” undrade jag. Hon tittade på mig och skrattade:
”Kära vän, vi Gazabor får inte resa härifrån. Jag har aldrig varit någon annan stans än här.”
Vi skrattade mycket tillsammans, min vän och jag. Hon bodde i Gaza stad, var singel men hade en stor familj med syskon och syskonbarn. Hon kände till världen, diskuterade gärna politik, men hade inte ens besökt Jerusalem eller Västbanken några mil bort, än mindre Tel Aviv, sju mil från Gaza City.
Min vän ville visa lite av Gaza City när vi ändå var där. Längs den långa Medelhavsstranden fanns några bedagade men då ännu fungerande hotell, byggda på gissningsvis 1930-talet då Gaza var en fin och välbesökt semesterort för bland annat rika egyptier. Vi åt en underbar kryddstark fiskrätt på hotellets uteservering medan solen gick ner över havet. Nära stranden guppade fiskebåtar, horder av barn plaskade runt i det förorenade vattnet, glassförsäljare vadade bland högar med skräp. Och en bit ut låg rader med israeliska patrullbåtar med blinkande lampor.
Serveringen var perfekt, lite gammaldags, med unga män i svarta kostymer, vita skjortor och en välstruken linneservett över armen.
”Sköter vi oss bra, är det som i andra länder”, undrade en av männen blygt och tittade mig i ögonen. ”Jag har just börjat här, det är min första dag”. Jag nickade, tack ni är väldigt proffsiga och maten var härlig. Min vän log, såg stolt ut.
Det första meddelandet skickade jag (till min vän) den 7 oktober. ”My friend, how are you?” Hon svarade lite kaxigt, ”Tack Agneta, vi är ok. Hoppas jag! Samma sak som förut (Back to the same cycle).”
Jag svarade att nu håller vi kontakten. Och säg till om det är något jag kan göra för dig.
”Will do! Thanks, Agneta. Inshalla that situationen gets better.
Dagen efter får jag ett röstmeddelande. Elen varit avstängd större delen av dagen och hon har först nu kunnat ladda sin mobil. Hon låter orolig, men inte livrädd. Hon har varit med om flera krig, sett Gaza City bombas och sjukhusen fyllas med blodiga kroppar och gråtande anhöriga. Hon tänker inte låta sig knäckas, så känns det.
Några dagar senare frågar jag igen hur hon har det.
”Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på din fråga”, skriver hon.
Den 20 oktober får jag flera långa röstmeddelanden. Hon och hennes anhöriga har nu flytt från Gaza City till ett säkrare område söderut.
”Det känns som hela världen är emot Gaza, de vill se till att vi försvinner (are done with), till vilket pris som helst. De bombar mängder av hus, och de som hunnit klara sig ut har ingen stans att bo nu.”
”EU och USA pratar hela tiden om Mänskliga rättigheter. Men uppenbarligen har de en dubbel standard. Vi palestinier betraktas inte som mänskliga, så vi har inga rättigheter!”
”I går bombade de min väns hem. Jag vet inte när jag och min familj står på tur. Igår dödades min kusin och hans stora familj, ingen finns kvar. De bombade också en kyrka, där människor hade uppmanats att gömma sig för det skulle vara säkert.”
”Våra liv har inget värda för det internationella samfundet. Jag är så frustrerad, jag klarar inte detta längre. Jag har helt förlorat tron på världen. De vill att vi ska försvinna, de tänker bli av med oss helt och hållet.”
Dagen efter skriver hon att israelerna just har bombat ett hus hundra meter från där hon är.
Det är blod överallt. Ändå ska vi vara i en ”humanitarian safe zone”!
Den 23 oktober frågar jag om hon har vatten, mat, el.
”Nej. Det är en ständig kamp att få tag på vatten. Vi har ingen gas…ingen el…och de har bombat massor av bagerier.”
”Det är väldigt svårt att ladda mobiltelefonen eller kommunicera på annat sätt. Nätverket är svårt skadat.”
Det går ibland några dagar utan att vi får kontakt. När min vän återkommer berättar hon att hon inte har hittat någonstans att ladda mobilen.
”De bombar allt som har solpaneler på taken och alla generatorer som fortfarande fungerar. De vill skära av oss från alla möjligheter till kontakt med omvärlden.”
Och så meddelandet natten till den 10 november:
”Jag är förtvivlad, helt utan hopp, säger hon med bruten röst. Det här är ett brott som världen begår, man ser detta hända med gör ingenting.”
Det var i Europa, där judar bott i 2 000 år, som nazismen växte sig stark och ledde till historiens mest avskyvärda brott, förintelsen – inte i Mellanöstern. Det var västerlänningar, inte araber, som var nazister och organiserade förintelsen. Och det var vi västerlänningar som inte ville ge utsatta judar skydd, varken före eller efter andra världskriget, utan letade efter en annan lösning. Och det är vi som fortfararande har problem med nynazister och andra antisemitiska rörelser – Sverige är ett flagrant exempel på detta. Ändå är det palestinierna som nu kallas antisemiter och som inte får stöd eller respekt för sina legitima krav om att Israels ockupation ska upphöra och att de ska få leva i en egen, självständig stat.
Så tänker jag medan jag väntar på ett livstecken från min vän i Gaza. Hon som utbildade sig till arkitekt och drömde om att få se världen.
Agneta Carleson
Journalist, medgrundare till Global Bar Magazine
PS. Förlåt min vän att jag inte väntade på ditt godkännande för att skriva denna text. Jag kunde inte längre bära all den smärta du förmedlade. Jag vill att din röst blir hörd.
Läs också
