För några veckor sedan flydde över 100 000 människor från Nagorno-Karabach – något som uppmärksammades stort i hela världen. Idag är de bortglömda, samtidigt som vintern närmar sig. Vad händer nu?
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
Bara några veckor efter att 100 000 etniska armenier flytt från Nagorno-Karabach har det som hänt gått från en internationell toppnyhet till något som de flesta glömt bort. Med tanke på utvecklingen i Israel och Gaza är detta inte förvånande, men lokala och internationella hjälporganisationer är oroliga för att den bristande uppmärksamheten kan leda till otillräcklig finansiering för att tillgodose de akuta behoven hos den befolkning som flytt när den hårda vintern snart sätter in.
– Vi ser att behoven är enorma, allt från tillgång till mat och skydd till grundläggande tjänster som sjukvård och psykologiskt stöd. En del av vår oro handlar också om att vi nu går in i vintern, vilket naturligtvis gör saker ännu svårare, säger Zara Amatuni, talesperson för Internationella rödakorskommittén (ICRC) i Armenien.
Azerbajdzjan tog kontroll över Nagorno-Karabach den 19 september. Enklaven, som ligger innanför Azerbajdzjans gränser, men som huvudsakligen befolkats av etniska armenier, hade existerat som en de facto självständig republik i över 30 år – sedan Sovjetunionens fall – och hade upplevt flera omgångar av bittra och blodiga konflikter mellan azeriska och armeniska styrkor.
Under de två veckor som följde på de azeriska styrkornas maktövertagande flydde nästan hela den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach – uppskattningsvis omkring 120 000 personer – till grannlandet Armenien. FN:s flyktingorgan, UNHCR, har registrerat över 100 600 flyktingar från Nagorno-Karabach i Armenien.
Svårt säkra finansiering
Många har tagit sig till Armeniens huvudstad Jerevan, eller är kvar i Syunik, den gränsregion till Azerbajdzjan dit de först anlände. Andra är utspridda över hela Armenien, ett land med 2,8 miljoner invånare och en arbetslöshet på över 25 procent.
– En av utmaningarna är tillståndet i världen just nu som innebär en enorm påfrestning på den internationella solidariteten och förmågan att säkra den typ av finansiering som behövs för denna humanitära kris, säger Christine Weigund, UNICEF:s representant i Armenien.
Armeniens regering har öppnat härbärgen för att ta emot människor, men de flesta har hittat tillfälliga bostäder i ofta överfulla hyreslägenheter eller hus. Många bor också hos släktingar och vänner. FN:s migrationsorgan, IOM, förväntar sig att människor eventuellt kommer att flytta igen när de söker efter långsiktiga bostäder och sysselsättning.
Armeniska frivilliga och grupper i det civila samhället har mobiliserats för att försöka tillgodose de omedelbara behoven, och FN har lanserat en vädjan om 97 miljoner dollar för att hjälpa flyktingarna och värdsamhället.
Att säkra långsiktiga bostäder, sysselsättning och inskrivning av barn i skolan har hög prioritet, liksom att säkra tillgång till sjukvård och stöd för psykisk hälsa för en befolkning som brottas med traumat av den snabba flykten, ovanpå tre decennier av konflikt. Den hastighet med vilken människor lämnade Nagorno-Karabach innebär också att de bara kunde packa det allra nödvändigaste. I många fall hade de inte tillräckligt med tid eller plats för att packa varma kläder för vintern.
– De kom utan kläder, utan saker som symboliserar deras liv. Vintern har precis börjat och regeringen har redan meddelat FN:s medlemsländer och civilsamhället att de kommer att behöva stöd för att hantera de hinder som detta innebär, fortsätter Christine Weigund på UNICEF.
Misstro mot regeringen
Internationella humanitära organisationer har dragit lärdom av tidigare katastrofer och har redan börjat införa kupongsystem för varma vinterkläder, sängkläder och filtar, något som enligt Christine Weigund testades framgångsrikt under konflikterna mellan Armenien och Azerbajdzjan 2020 och 2022.
Uppvärmning är också en stor utmaning. I linje med en allmän ökning av levnadskostnaderna har energikostnaderna stigit dramatiskt i Armenien. Ryssland, landets främsta leverantör, höjde energipriserna efter sin invasion av Ukraina 2022.
– El och gas, det är något att vara riktigt orolig för under vintersäsongen, helt enkelt för att kostnaderna är så höga. Det är särskilt oroande i de områden som är kända för iskalla vintrar, med så många platser över Armenien som ligger på hög höjd, konstaterar Zara Amatuni på ICRC.
I Kornidzor i Armenien, nära gränsen till Azerbajdzjan, satte ICRC upp tält för att ta emot och registrera flyktingar som kom med bil och buss från Nagorno-Karabach i slutet av september och början av oktober. Frågan om att hitta långsiktiga bostäder är också en stor utmaning. Armenien har i årtionden haft en kronisk bostadskris, en situation som fördjupats sedan ett stort antal ryssar flyttat till huvudstaden Jerevan efter att kriget mot Ukraina började. Den armeniska regeringen uppmuntrar nu flyktingar att hitta boende utanför huvudstaden för att försöka förhindra att hyrespriserna stiger ytterligare, enligt en anonym, armenisk källa.
Christine Weigund på UNICEF tror att bristen på billiga bostäder i och runt huvudstaden i slutändan kan leda till att flyktingar söker sig till mer lantliga, fattiga delar av landet där hyrorna är lägre, men där samhällstjänster, infrastruktur och jobbutsikter är sämre.
Premiärminister Nikol Pashinyans regering har sagt att den ”på alla möjliga sätt” kommer att ge stöd till flyktingar från Nagorno-Karabach för att hjälpa dem att hitta bostäder och täcka grundläggande utgifter, samt ge stöd till armeniska samhällen som tar emot flyktingar.
Regeringen har redan infört två ekonomiska stödsystem för tidigare invånare i Nagorno-Karabach: en engångsersättning på motsvarande 250 dollar för varje flykting och ett månatligt hyres- och försörjningsbidrag på motsvarande 125 dollar per person i varje hushåll under de kommande sex månaderna. Ett tredje system förväntas tillkännages inom kort.
Många flyktingar anser dock att Pashinyans regering övergav Nagorno-Karabach och lät Azerbajdzjan lägga beslag på territoriet, och de är djupt skeptiska till att behöva förlita sig på hans administration för ett långsiktigt stöd.
– Jag känner människor som hellre skulle ha ett hem i Karabach under azeriskt styre än att vara hemlösa i Armenien, berättar 44-årige Pargev Agababyan, som lämnade Nagorno-Karabach med sin fru och två barn i slutet av september och som nu befinner sig i Goris, en stad nära den armenisk-azerbaijanska gränsen som fungerade som huvudport för flyktingar som flydde från Nagorno-Karabach.
– Regeringen säger att de kommer att ge oss ersättning; vi ber om kontanter men de säger nej, att de kommer att kontrollera att vi har hittat någonstans att bo först, och sedan betala för vår räkning, fortsätter Pargev Agababyan och tillägger:
– Jag har inga förhoppningar på den armeniska regeringen. De ljuger bara för oss. Miljarder armeniska dram – motsvarande miljontals dollar – har donerats av Europa, och jag ber att pengarna inte bara kommer till regeringen för att ge dem till oss. De är fuskare. De kommer bara att stjäla pengarna!
Misstron mot Pashinyans regering och de svåra förhållanden som väntas i vinter gör att vissa hjälparbetare tror att en del flyktingar kommer att välja att lämna Armenien. Vanligtvis försöker de som lämnar landet nå länder med en stor armenisk diaspora som Frankrike, USA eller Ryssland.
– I värsta fall kan vi få se en ökad migration. Människor har redan börjat söka sig någon annanstans, till tredjeländer, säger Shushanik Nersesyan, kommunikationschef på organisationen People in Need.
Gamla sår, nya rädslor
Utöver sina omedelbara behov bär flyktingarna från Nagorno-Karabach också på effekterna av 30 års konflikt och en tio månader lång belägring av Azerbajdzjan som föregick dess erövring av territoriet.
Bella Avitsyan ingår i ett team av lokala volontärer på Arch of Cooperation, ett härbärge för hemlösa i Goris.
– Det fanns en äldre man här som inte hade någonting. Hans två söner hade dödats och azerierna hade bränt hans fru levande, säger hon och tillägger att det var svårt att säga när under den decennielånga konflikten som dessa händelser hade ägt rum, eftersom mannen grät så mycket.
Sedan de första flyktingarna började ta sig över gränsen till Armenien efter attacken den 19 september har organisationen Arch of Cooperation gett skydd åt människor som flytt från enklaven. När The New Humanitarian besökte platsen i början av oktober hade de allra flesta redan tagit sig vidare till den centrala delen av landet, runt Jerevan. De som blev kvar var till stor del antingen äldre, funktionshindrade, eller människor som saknade släktingar i Armenien som kunde hjälpa dem.
Flyktingar från Nagorno-Karabach samlades på torget i Goris i slutet av september och början av oktober i väntan på släktingar, vägledning eller någonstans att ta vägen.
– Blockaden spelade en mycket viktig roll för försämringen av deras hälsa, säger David Mashuryan, chef för Goris Medical Clinic.
Medan regionen var avskuret i tio månader upplevde invånarna i Nagorno-Karabach strömavbrott och bränslebrist som var så akut att ambulanser sällan kunde transportera människor till sjukhus. Bristen på läkemedel gjorde det svårt för sjukhusen att erbjuda ens grundläggande vård, och livsmedelsbristen var så stor att Luis Moreno Ocampo, tidigare åklagare vid Internationella brottmålsdomstolen, i augusti utfärdade en rapport där han uppmanade världssamfundet att formellt erkänna blockaden som en folkmordshandling.
Många av de människor som kom till kliniken i Goris lider av effekterna av belägringen:
– De flesta fallen handlade om undernäring, uttorkning och människor som inte hade kunnat ta ut recept, eftersom de helt enkelt inte hade tillgång till det. Att vara ute på vägarna i två eller tre dagar i en bil – allt detta bidrog till att en stor andel människor hade hälsoproblem som var mycket värre än vad man annars skulle ha sett i ett antal av den här storleken, säger klinikchefen David Mashuryan.
Bevis på övergrepp
Klinikpersonalen har också observerade bevis på övergrepp som begåtts mot patienter, inklusive skottskador, brutna lemmar och blåmärken som överensstämmer med misshandel samt hundratals fall av splitterskador – vissa som kräver amputation.
De som bor i gränsregionen, liksom flyktingar från Nagorno-Karabach, är också oroade över risken för ytterligare konflikter. Vissa analytiker tror att Azerbajdzjan, uppmuntrat av sin seger, kan komma att försöka dra nytta av den senaste tidens utveckling – och det faktum att det internationella samfundet är upptaget av andra frågor – och inleda en militär operation för att ta över Zangezur-korridoren, en landremsa som skulle förbinda Azerbajdzjan med dess exklav Nakhchivan.
– Min personliga övertygelse är att azerierna inte på länga vägar nått sina mål. Vi måste vara beredda på vad som kan komma, att kämpa till det bittra slutet. Detta är vår nations öde, konstaterar David Mashuryan.
Rebecca Topakian
Ytterligare rapportering av Norayr Iskandaryan i Jerevan. Redigerat av Eric Reidy.
Översättning och bearbetning: David Isaksson.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också
