I allt fler länder i Afrika tar militären makten under folkets jubel. Vilket land står nu på tur? Vad händer i Ekvatorialguinea, Kamerun och Kongo-Brazzaville – tre grannländer som styrs av åldrande kleptokrater?
Niger, Gabon, Mali, Burkina Faso är alla länder i Väst- och Centralafrika som de flesta i Sverige tidigare knappast hört talas om, men som idag får en allt större geopolitisk betydelse sedan millitären tagit makten.
Den 26 juli 2023 avsatte militären den sittande presidenten i Niger. Sedan dess har den regionala organisationen ECOWAS hotat med invasion, utan att det fått militären att backa. Tvärtom så tyder mycket på att stödet för militären är stort.
Under kuppen i Gabon den 30 augusti 2023 greps den avsatte presidentens son, Noureddin Bongo Valentin, tillsammans med sex andra för ”högförräderi”. Juntan som genomförde militärkuppen har utsett general Brice Oligui Nguema – som en gång i tiden var livvakt åt Bongos avlidne far, den tidigare härskaren i Gabon – till övergångsledare. Afrikanska unionen har redan suspenderat Gabons medlemskap i organisationen.
Till skillnad från Niger är Gabon ett oljerikt land, med en liten befolkning och en stor potential. Men det är också ett land som styrts av en och samma familj i 55 år. När den sittande presidenten Ali Bongo återigen utropat sig till valsegrare valde militären att ta makten och Ali Bongo sitter nu i husarrest. Kuppen har fördömts av bland annat Frankrike.
Men hur rimligt är att det att världen stödjer åldrande envåldshärskare? I flera av Gabons grannländer är situationen liknande. Ekvatorialguinea, Kamerun och Kongo-Brazzaville har det gemensamt att de leds av åldrade statschefer. Vad kommer att hända där nu?
99 procent röstar på det styrande partiet
Ekvatorialguinea har mindre än två miljoner invånare och är rikt på olja. Landet ligger dels på det afrikanska fastlandet, dels på fem öar. Ekvatorialguinea är en tidigare spansk koloni som fick sin självständighet 1968. Den 81-årige Teodoro Obiang Nguema Mbasogo är den statschef i världen som suttit längst tid vid makten. Han tog makten från en släkting i en kupp år 1979 och har sedan dess fått över 90 procent av rösterna i alla val. I november 2022 vann han ett val med över 99 procent av rösterna.
Ekvatorialguinea och Gabon har en politiskt och ekonomiskt sett likartad problematik, dessutom har länderna i stort sett samma befolkningsunderlag, vilket gör att allt som händer i det ena landet påverkar det andra.
– Om ett annat system lyckas etableras i Gabon så är det troligt att regimen i Ekvatorialguinea på lång sikt också kommer att se annorlunda ut, säger Estanislao Mboro som är socialdemokratisk kommunpolitiker med bakgrund i Ekvatorialguinea.
Trots detta är det inte troligt att det som idag händer i Gabon på kort sikt kommer påverka regimen i Ekvatorialguinea, tror Estanislao Mboro. Inte minst handlar det om hur Gabons bundsförvant, Frankrike, kommer att agera, vilket är avgörande.
Ekvatorialguinea är en av världens mest stängda diktaturer. Enligt Freedom House är landet att betrakta som icke-fritt.
– Utifrån verkar landet lugnt, under under ytan kokar det i systemet. Samtidigt ökar övervakningen allt mer. Regimen har skärpt och skapat nya kontrollposteringar längst vägarna. Dessutom kan vem som helst bli föremål för visitation utan någon anledning, fortsätter Estanislao Mboro.
Vad händer i Kongo-Brazzaville?
Kongo-Brazzaville heter officiellt Republiken Kongo och är ett av Gabons grannländer. Tillägget Brazzaville (efter huvudstaden) är till för att göra det lättare att skilja landet från sin jättegranne Kongo (DRK). Kongo-Brazzaville har bara 5,7 miljoner invånare. Det är ett land som inte får något svensk bistånd. Däremot så har flera svenska frikyrkor bedrivit missionsverksamhet i landet, något som bland annat skildrats av författaren Lennart Hagerfors.
Landet har sedan det blev självständigt 1960 i stort sett hela tiden regerats av militären. Den 79-årige presidenten Denis Sassou-Nguesso valdes år 2021 om för fjärde gången, denna gång med 88 procent av rösterna. Han ändrade konstitutionen 2015 för att förlänga mandatperioderna.
– Jag lämnade Brazzaville strax efter kuppen i Gabon. Då märktes inget av det inträffade. På vägen till flygplatsen försökte jag förhöra mig med taxichauffören, men han kände då inte ens till att kuppen skett. En person jag pratade med senare samma dag menade att kongoleserna är så trötta på krig och konflikter att det inte kommer hända något här, berättar Johan Lindgren som arbetar för Equmeniakyrkan som har verksamhet i Kongo-Brazzaville.
Samtidigt finns det starka familjeband mellan de styrande i Gabon och Kongo-Brazzaville. Gabons tidigare president Omar Bongo var gift med en dotter till Denis Sassou-Nguesso som förstås fördömt kuppen i grannlandet.
– Rimligen gör inte minst detta att Denis Sassou-Nguesso funderar över sin framtid och om något liknande skulle kunna ske i Kongo-Brazzaville. Huruvida kuppen sen kan leda till en mer demokratisk utveckling i Gabon återstår så klart att se. Det är dock inte svårt att förstå att
folk till slut får nog när de ser att deras röster inte spelar någon roll för vem som ”vinner” valet, fortsätter Johan Lindgren.
Men om kuppmakarna i Gabon menar allvar och vill införa att folkvalt demokratiskt styre så kan detta leda utvecklingen i demokratisk riktning, konstaterar han och fortsätter:
– Fast det får väl tas som ganska troligt att vägen dit nog inte kommer vara spikrak …
Dags för Kamerun?
Till skillnad från Ekvatorialguinea, Gabon och Kongo-Brazzaville är Kamerun ett stort land med närmare 30 miljoner invånare. Det är också ett land med flera olika språk och där engelska talas av en stor minoritet.
Även om den sittande presidenten Paul Biya suttit vid makten sedan 1982 så är Kamerun ett något öppnare samhälle än Ekvatorialguinea och det hamnar aningen högre upp på Freedom House rankning (men fortfarande ”Not Free”).
– Jag är inte förvånad över det som hände i Gabon. Och visst skulle något liknande kunna hända i Kamerun. Men sammanhanget i Kamerun är mycket mer komplext och svårbedömt, även om presidenten suttit mycket länge vid makten. Till skillnad från flera av de andra länderna har Kamerun trots allt ett starkt civilsamhälle och det pågår en livlig debatt i landet. Många av Afrikas mest framträdande intellektuella kommer också från Kamerun, säger Sten Hagberg som är föreståndare för Forum för Afrikastudier vid Uppsala universitet.
Många som kommenterat utvecklingen i Gabon menar att en militärkupp var den enda vägen framåt. Sten Hagberg håller åtminstone delvis med:
– Ingen kunde se ett scenario där familjen Bongo skulle lämna ifrån sig makten på fredligt sätt. Och när vägen till demokratiskt maktskifte är helt blockerad blir en kupp det enda alternativet. Nu får vi se om det som skett bara är en palatskupp, eller om det kan öppna vägen för något annat. Militären hade ju mycket väl kunna lämna över makten till oppositionen i samband med att man ogiltigförklarade valen, men det har man inte gjort.
Senegal nästa?
Vad händer då framåt, kan ännu fler länders regeringar falla? De senaste månaderna har det förekommit omfattande protester i bland annat Senegal.
– Vad jag ser framför mig är att även Elfenbenskusten, Senegal och Ghana skulle kunna drabbas av militärkupper, konstaterar Sten Hagberg.
Frankrike har under många år backat upp de regimer som nu fallit, inte minst den avsatte presidenten i Gabon. Ilskan mot Frankrike är stor och det som nu sker är nästa steg i avkoloniseringen från Frankrike.
– Många uppfattar att Frankrike står bakom det som ECOWAS gör, bland annat när det gäller Niger. Och när ECOWAS hotar med ett krig efter en kupp där mig veterligen inte en enda person dött blir det fullständigt absurt. Det handlar om att till varje pris säkra Frankrikes intressen – åtminstone är det så många ser det hela. Därför blir det också nödvändigt att bryta banden med Frankrike, fortsätter Sten Hagberg.
Frågan är då hur EU och Sverige kan – och bör – agera. Den svenska regeringen har aviserat att antalet biståndsstrategier ska minska och det kan bli aktuellt att också stänga flera ambassader i Västafrika.
– Jag tror att vi svenskar och EU generellt har en mycket viktig roll att spela i regionen. Men då kan man inte låta Frankrike ta på sig ledartröjan. Samtidigt vill Ryssland ha en destabilisering i regionen. Ryssland framställer sig som anti-imperialistiska och landet ser gärna att flyktingfrågan fortsätter att skapa problem för EU, menar Sten Hagberg.
Nyligen stängde Norge sin ambassad i Mali. Sten Hagberg hoppas dock att Sverige inte ska gå samma väg:
– Sahel-regionen är strategiskt viktig. Det handlar inte minst om säkerhet, migration, klimatförändringar och fattigdom och det tror jag att statssekreteraren Diana Janse är väl medveten om, inte minst med tanke på att hon tidigare varit ambassadör i regionen.
Tomas Nordberg
David Isaksson
Läs mer
|
Uppläsning av artikel
|
