”En rättvis karta förändrar inte världens geografi; den förändrar hur vi ser på världen”, konstaterade Togos utrikesminister Robert Dussey i samband med att FN beslutade att skrota den gamla Mercator-kartan från 1500-talet som sedan dess styrt vår uppfattning om hur världens länders storlek. Henning Melber sammanfattar reaktionerna på beslutat och varför kartan är så viktig.
Den 4 september antog FN:s generalförsamling med 164 röster en resolution om att ”korrigera kartan”, som lagts fram av Togo på uppdrag av Afrikanska unionens medlemsstater. Syftet är att anpassa världskartorna så att de bättre återspeglar den geografiska verkligheten när det gäller kontinenternas territoriella storlek. Detta rättar till felaktiga framställningar av Afrika, Sydamerika och Asien genom att visuellt förminska de nordliga maktcentrumen, som på kartorna framställts som oproportionerligt stora.
USA var den enda medlemsstaten som röstade mot den icke-bindande resolutionen. I en skarp kritik kallade landet sådana resolutioner för ”barnacles”, som skulle skada FN:s anseende och trovärdighet. Däremot konstaterade organisationen ”Know Your Rights Camp” att ”…en nästan enhällig omröstning tyder på att de flesta medlemsstater ansåg att en kostnadseffektiv, icke-bindande åtgärd för att rätta till en verklig, århundraden gammal förvrängning var väl värd att genomföra.” Och en aktivist sa till BBC:
”Den felaktiga framställningen av Afrika på världskartor är inte bara ett kartografiskt fel – det är en fråga om berättelsen.”
Den franske utrikesministern instämde. Citerad av BBC sa han: ”Att ändra kartan förändrar självklart inte världen. Men att rätta till en framställning som förvränger verkligheten är redan en handling i sanningens tecken.”
Afrikansk organisation lyckas
Sedan 1500-talet har en karta som ritades 1569 av den flamländske kartografen Gerardus Mercator (1512–1592) varit standard inom kartografin. Dess förvrängningar av de verkliga territoriella storlekarna ger intrycket att Afrika är ungefär lika stort som Grönland. I själva verket är kontinenten 14 gånger större. Efter flera försök att minska proportionerna skapade kartograferna 2018 en ”Equal Earth-projektion”, som korrigerar storleken på alla kontinenter. Detta utlöste kampanjen #CorrectTheMap, som lanserades 2024 av organisationen ”Africa No Filter” i samarbete med ”Speak up Africa”. Professor Carlos Lopes, en internationellt erkänd forskare vid Kapstadens universitet (som tidigare även var knuten till Nordiska Afrikainstitutet), anslöt sig till alliansen och kom att spela en viktig roll som samordnare. Afrikanska unionen (AU) gav sitt formella stöd till initiativet i juni 2025.
Efter en enhällig omröstning bland AU:s medlemsstater i februari 2026 lade Togo fram ett gemensamt utkast till resolution till FN:s generalförsamling. I förslaget konstateras att Mercator-kartan ”bevarar en obalanserad världsbild”, och man uttrycker övertygelsen att ”att korrigera kartografiska förvrängningar av kontinenternas storlek utgör en handling av kognitiv rättvisa och minnesmässig upprättelse, förstått som att främja korrekt geografisk kunskap samt historisk sanning, utbildning och medvetenhetshöjande åtgärder, och främjar ömsesidig förståelse mellan folk”.
I sitt anförande inför generalförsamlingen innan omröstningen ägde rum betonade Togos utrikesminister Robert Dussey:
”En rättvis karta förändrar inte världens geografi; den förändrar hur vi ser på världen. Och när vårt perspektiv blir mer rättvist banar det väg för större förståelse, respekt och fred mellan nationerna.”
En rättvis värld börjar med en rättvis karta, konstaterade Dussey och i en kommentar till antagandet av resolutionen sa han bland annat:
”Betydelsen av denna resolution sträcker sig långt bortom kartografiska överväganden. Den väcker en bredare fråga om rättvisa i hur världen framställs och försummas.” Att korrigera kartan ”syftar till att främja en mer inkluderande, balanserad och representativ multilateralism grundad på sanning och rättvisa. … Att korrigera kartan kommer inte i sig att lösa obalanserna i det internationella systemet, men det är en viktig symbol för Afrikas beslutsamhet att fullt ut delta i utformningen av den representation, de normer och de narrativ som just nu strukturerar vår värld.”
”Äntligen Afrika i sin fulla prakt”, jublade Yves Ekoué Amaïzo i New African. Han hyllade slutet på Mercatorprojektionens hegemoni som ”ett tecken på att ’svagt mäktiga länder’ hävdar sin suveränitet” och ”som en påminnelse om att kartor också är maktinstrument”. Moky Makura, chef för ”Africa No Filter”, förklarade:
”Nu börjar det riktiga arbetet. Vi vill se korrekta kartor i skolor, läroböcker, nyhetsredaktioner, företag och på de digitala plattformar som miljarder människor använder varje dag.” Som en artikel i The Conversation sammanfattade det:
”Kanske är den viktigaste lärdomen från denna FN-resolution att vi måste vara medvetna om att kartor inte bara är banala och ofarliga avbildningar av världen; de är också maktinstrument som syftar till att påverka hur vi ser på världen och interagerar med den.”
Det är inte bara storleken som spelar roll
Men som så ofta ligger djävulen i detaljerna. Detta motiverade att sex länder (däribland Ukraina) lade ner sina röster, eftersom de uttryckte oro över att inte ens korrigerade kartor eliminerar brister och problematiska gränser som kränker suveräniteten. Trots korrigerande reformer förblir kartor sårbara för manipulationer. Med Etiopien som exempel påpekar Daniel Waktola att korrigering av kartografiska förvrängningar inte förhindrar ”kartaktivism”, där omdragning av gränser ofta är en vanlig orsak till tvister och till och med krig.
Han varnar för att det kanske inte är de förvrängda projektionerna som utgör faran, utan snarare dragningen av gränser som avgränsar territoriella anspråk. Som aktuella konflikter visar är detta fortfarande ett globalt problem, oavsett om länderna kartografiskt återges i geografiska storlekar som ligger närmare verkligheten.
Kartläggningen av Afrika enligt Mercator-projektionen illustrerade den eurocentriska, kolonialimperialistiska uppfattningen om att vara världens självutnämnda centrum. Att den har överlevt fram till idag var en av många pusselbitar som dokumenterar de globala asymmetrier som påtvingats världsbilderna sedan den så kallade upplysningstiden. En sådan europeisk självförhärligande grundade sig på den militära makten under den våldsamma expansionen till andra delar av världen, som vilseledande betecknades som ett ”civiliseringsuppdrag”. Den lämnade bestående spår i institutionaliseringen av eurocentriska uppfattningar och minneskulturen. De skapade intrycket att Afrika är en kontinent utan egen historia före och under den europeiska kolonialismen.
Marginaliseringen av en hel kontinent i termer av geografiska dimensioner var en integrerad del av ett kolonialt tankesätt. Förnedringen och nedvärderingen skedde även i de hierarkiska klassificeringarna av människor. Den svenska ikonografin kring Carl von Linné förbiser eller ignorerar i huvudsak hans roll i denna eurocentriska besatthet. Framstående tänkare i europeiska länder som England, Frankrike och Tyskland odlade en uppenbar form av rasism baserad på pseudovetenskap. För dem utgjorde centraleuropéerna den högsta formen av kultur och utveckling, medan afrikanerna placerades längst ner på skalan.
Att överge Mercatorprojektionen är en blygsam, om än symboliskt betydelsefull, kognitiv korrigering. Men det är bara toppen av det kolonialapologetiska isberget som fortfarande flyter. Arvet från det koloniala förtrycket, även i tankesätt, lever kvar. Tidigare kolonialmakter är endast motvilligt (om ens alls) villiga att erkänna de bestående skador som orsakats av deras expansion till andra delar av världen. Att ersätta Mercator-projektionen vänder inte utvecklingen. När det gäller grundläggande förändringar i de asymmetriska globala maktförhållandena kommer korrigerade kartor att ha liten eller ingen effekt. De är en användbar utgångspunkt för att dekonstruera den ”kartografiska kolonialismen”. Att avkolonisera en karta kommer dock inte att undanröja det faktum att länder och deras folk i praktiken placeras i marginalen. Men som Togos utrikesminister förklarade inför omröstningen i generalförsamlingen: ”Det är dags för oss i Afrika att ta ansvar för att förändra det vi själva kan förändra.”
Henning Melber
Henning Melber är knuten till Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala, extraordinarie professor vid universitetet i Pretoria och vid University of the Free State i Bloemfontein samt seniorforskare vid Institute of Commonwealth Studies vid University of London.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
