KRÖNIKA. Det finns en stor risk att neddragningarna av biståndet stärker misstänksamheten mot Europa och västvärlden och hjälper Ryssland. För att få fler allierade i kampen mot tyranni måste vi inkludera också resten av världen, skriver Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Idag kom våren på riktigt till Uppsala och Stockholm. Med den ljumma vinden i ryggen stegade jag och kollegorna i de större svenska biståndsorganisationerna in för vårt första riktiga dialogmöte med statssekreterare Diana Janse, UD. Vi bar med oss förväntningar om att få lite större klarhet om den stora reformagendan för biståndet, som marknadsförts allt sedan regeringsskiftet av biståndsminister Johan Forsell och som ska leda till ett mer transparent, effektivt och långsiktigt bistånd.
Statssekreterare Janse var också intresserad att få mer information från oss om våra insatser i Ukraina, och den andra delen av mötet ägnades åt det. Mer om det senare.
Vad gäller den stora reformagendan, så har jag tänkt att den kommer att presenteras i form av en skrivelse till riksdagen så att agendan blir tydlig och transparent för alla folkvalda. Nu förklarade statssekreteraren att det inte finns tid för det, att det tar för lång tid. Istället bjuds vi in till ett nytt, större möte den 5 maj då vi ska få mer information.
Jag undrade om vi möjligen skulle kunna få se ett utkast i god tid innan den 5 maj, så att vi kan ta med oss lite synpunkter och perspektiv från våra samarbetspartner i världen, men svaret även här är nej. Vi får helt enkelt informationen på själva mötet. Vad som sedan händer efter den 5 maj är också något oklart, huruvida vi då får ta del av ett dokument som vi faktiskt kan kommentera.
En av mina kollegor ställde frågan om det finns ngt som statssekreteraren kan säga angående själva innehållet i reformagendan, förutom det som redan framtonat i förra årets budgetproposition och i regleringsbrevet till Sida. Hon svarade att ja, det kommer snart att presenteras i en debattartikel. Så nu får vi hålla ögonen öppna.
Sedan hade vi ett intressant samtal om vilka insatser vi gör i Ukraina, och huruvida vi har kapacitet att skala upp. Statssekreterare Diana Janse betonade det viktiga arbete som lokala civilsamhällesaktörer gör i Ukraina och att återuppbyggnadsbehovet är enormt stort, men att biståndet inte räcker till för de stora behoven. Det håller vi förstås med om. Vi visade på det stora engagemang som finns för Ukraina i det svenska samhället och bland våra engagerade, men att det är också viktigt att inte glömma andra katastrofer och kriser i världen, som exempelvis det pågående sönderfallet i Sudan, militärens övergrepp mot civilbefolkningen i Myanmar, torkkatastrofen på Afrika Horn eller de pågående svåra, konsekvenserna av klimatförändringarna.
Jag betonade att det kan vara svårt att få afrikansk, latinamerikansk och asiatisk uppslutning i kampen mot Rysslands barbariska krig mot Ukraina om det visar sig – vilket tyvärr nya siffror från OECD-DAC bekräftar – att det samlade biståndet till Ukraina (inklusive utgifter för ukrainska flyktingar i våra egna länder) ökar på bekostnad av andra utsatta länder. De svenska neddragningarna av biståndet till länder som Myanmar, Palestina, Sydsudan, Guatemala med flera skickar olyckliga signaler i det sammanhanget.
Det finns helt enkelt en stor risk att neddragningarna – i likhet med den orättvisa vaccinfördelningen under pandemin eller senfärdigheten att hantera den nya skuldkris som många länder har hamnat i – bara stärker misstänksamheten mot Europa och västvärlden. Ryssland och Kina är förstås inte sena med att underblåsa dessa stämningar och flytta fram sina positioner.
När jag tog tåget hem till Uppsala i den vackra kvällssolen tänkte jag att Sveriges regering i ett rent säkerhetspolitiskt perspektiv – och för Ukrainas skull – behöver balansera sin retorik om det kommande innehållet i reformagendan. Säg hellre Ukraina och den övriga världen. Då kanske får vi fler allierade i kampen mot tyranni och för frihet och fred. Vi får helt enkelt se se vad som presenteras på mötet den 5 maj, när björkarna står skira och granna. Att dialogen fortsätter är en bra sak.
Erik Lysén
Chef för Act Svenska kyrkan
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
