DEBATT. Tvärt emot vad statssekreterare Diana Janse hävdar så handlar forskningsbiståndet inte om att stärka svensk kompetens, utan om att utveckla forskning i världen. Genom detta skapar vi en win-win situation – som till exempel när tusentals svenska turister kan dra nytta av vaccinet Dukoral som utvecklats i Bangladesh. Det skriver forskare från Uppsala och Göteborg.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Den 22 december 2022 fattade regeringen beslut om regleringsbrevet till Sida. En hel del var väntat, som exempelvis ökat fokus på migration och återvandring. Men den drastiska nedskärningen av forskningsbiståndet med mer än 50 procent kom helt oväntat. I likhet med en debattartikel i Dagens Industri häromveckan menar vi att nedskärningen måste omprövas. Vi föreslår en snabb återställare till vårbudgeten för att inte unika, långsiktiga och ovärderliga samarbeten ska raseras.
Sidas forskningsanslag går i huvudsak till två typer av bistånd. Den första typen är stöd till organisationer med starkt utvecklingsfokus, som till exempel hälsoforskningsinstitutet icddr,b i Dhaka som tagit fram koleravaccinet Dukoral som används av tusentals svenskar varje år, och insektsforskningsinstitutet icipe i Nairobi som utvecklat banbrytande odlingsmetoder som ger ökade skördar för bönder i Östafrika.
Den andra typen är stöd till utveckling av nationella forskningssystem, de så kallade bilaterala programmen för forskningssamarbete. Dessa pågår för närvarande i sex låginkomstländer: Bolivia, Etiopien, Kambodja, Mocambique, Rwanda och Tanzania. I programmen stöder Sida genom en unik ansats universitet i samarbetsländerna att stärka akademisk frihet och bygga upp forskning av hög kvalitet som bidrar till samhällsutvecklingen. En viktig del är utveckling av forskarutbildningar, för att universiteten själva ska kunna generera generationer av nya forskare och ny kunskap. Nedskärningen av Sidas forskningsanslag kommer att få dramatiska konsekvenser.
De bilaterala programmen bidrar till att samarbetsländernas egen kapacitet för att utvecklas snabbt och hållbart. Innehållet i programmen bestäms av samarbetsländerna själva och innebär i många fall stärkande av nationell kapacitet specifikt för teknisk, ekonomisk och demokratisk samhällsutveckling. Svenska lärosäten deltar som en resurs för att stötta universiteten i länderna. Svenska universitet bidrar med kunskap, resurser och nätverk mot begränsad ersättning, framförallt för att handleda doktorander och att verka för ett ökat antal vetenskapliga publikationer av forskare från låginkomstländer.
I ett samtal anordnat av Föreningen för Utvecklingsfrågor sade statssekreterare Diana Janse att regeringen inte vill använda biståndspengar för att bygga Sveriges kompetens. ”Så kan man göra, men är det en prioritering? Antagligen inte”, sa Janse. Det är svårt att förstå vad som avses, eftersom forskningsbiståndet inte alls handlar om att bygga svensk kompetens.
Med andra ord: de bilaterala forskningsprogrammen stöder inte svensk forskning, utan det är forskare från samarbetsländerna som identifierar forskningsfrågorna utifrån sin kontext, bedriver forskning och utbildar sig inom programmen, medan svenska universitet bistår med utbildning, handledning och nätverk. Så ska det vara och det är bra. I bästa fall innebär programmen att svenska forskare inkluderar kolleger från exempelvis Rwanda och Mocambique i forskningsnätverk. Och då blir det en verklig win-win: svenska lärosäten engageras i internationalisering i Syd, samtidigt som forskare i samarbetsländerna blir del av och bidrar till ”våra” nätverk.
Den här typen av bistånd är indirekt och tar tid. Resultaten i samarbetsländerna är desto kraftfullare. Ny kunskap och starkare universitet som bidrar till mer relevanta beslut i samhället och innovationer som bidrar till tillväxt och ökad hållbarhet. Forskare som deltar i en levande samhällsdebatt i annars alltför auktoritära samhällen. Och de bilaterala programmen bidrar till jämställdhet och stärker kvinnors ekonomiska egenmakt.
Exempel på konkreta resultat är ny kunskap som förebygger mastit hos rwandiska kor, vilket ökar kvaliteten och mängden mjölk tillgänglig för barn i landet, forskning om kommunal demokrati och lokal utveckling i Mocambique som belyser medborgarnas demokratiska deltagande och ändrad lagstiftning för att förebygga antibiotikaresistens och förbättrad avfallshantering. Lägg därtill att en lång rad alumner från programmen idag är beslutsfattare på nyckelpositioner i sina länder i offentlig och privat sektor samt i civilsamhället, ibland även som ministrar.
En annan effekt är att hundratusentals ungdomar får en inhemsk universitetsutbildning baserad på vetenskaplig forskning, tack vare att fler universitetslärare är forskarutbildade. Betydelsen av högkvalitativ universitetsutbildning för att skapa sysselsättning och framtidstro för ungdomar ska inte underskattas, inte minst i Afrika med dess unga befolkning.
Utmaningarna i världen är idag enorma: krig och konflikt, krympande demokratiskt utrymme, klimateffekter, minskad livsmedelstrygghet, arbetslöshet som driver migration av unga från låginkomst länder och epidemier. Länderna behöver utveckla inhemsk kunskap och kapacitet för att inte bara hantera kriser och katastrofer, utan också förebygga dem.
Den drastiska nedskärningen av Sveriges forskningsbistånd hotar viktiga och bärkraftiga samarbeten som är till gagn för demokratisk och evidensbaserad samhällsutveckling i Syd. Därför krävs en snabb återställare av forskningsbiståndet. Gör om. Gör rätt.
Fil dr Sara Gräslund
Enhetschef SLU Global, Sveriges Lantbruksuniversitet
Professor Sten Hagberg
Föreståndare Forum för Afrikastudier vid Uppsala universitet
Docent Linley Chiwona-Karltun
Forskare, Institutionen för Stad och Land, Sveriges Lantbruksuniversitet
Docent Gunnar Köhlin
Föreståndare Environment for Development, Göteborgs universitet
|
Uppläsning av artikel
|
