Organisationer och myndigheter ser forskare som krångliga och fjärran från verkligheten. Och när de använder sig av forskningsresultat är det oftast för att få en bekräftelse på att redan fattade beslut är korrekta. Det är några av de slutsatser som drogs i ett seminarium kring bistånd och forskningsfrågor som nyligen hölls.
Används forskning bara för att bekräfta redan fattade beslut? Är forskningen obegriplig och hur kan forskare och praktiker samverka bättre? Det var temat för en diskussion mellan forskare, civilsamhälle och beslutsfattare inom biståndet som nyligen organiserades av SweDev (Swedish Development Research Network), ett nätverk som har som mål att samla svenska forskare som arbetar med utvecklingsfrågor och stärka banden mellan forskning och personer som arbetar med bistånd (praktiker).
– Forskare vill ha ett ökat samarbete med praktiker visar vår studie, men i Sverige har det inte funnits något nätverk eller samarbete som fokuserat på detta, berättade Anna Ioannou från SweDev.
Den studie som SweDev gjort kring kontakterna mellan forskning och olika aktörer som arbetar med utvecklingsfrågor visar att beslutsfattare och praktiker ser forskning som viktig och relevant, samtidigt som de har svårt att hitta relevant forskning. Ofta uppfattas forskningen som något avlägset med alltför liten koppling till den praktiska verkligheten som ofta förändras snabbt.
När organisationer och myndigheter använder sig av forskning är det ofta för att backa upp och rättfärdiga beslut som redan fattats och för att stärka redan existerande argument. Samtidigt var det i studien bara tolv procent som svarade att deras ledningar förväntar sig att forskningsresultat skulle användas som en del av underlaget när beslut skulle fattas.
– Det är tydligt att den forskning som är mer kritisk inte kommer till användning, medan ”mainstreamforskningen” ofta används för att bekräfta det som redan genomförs, konstaterar Janet Vähämäki, programchef på SweDev.
Tidsbrist problem
Tidsbrist och budgetbegränsningar är andra faktorer som begränsar användningen av forskning, enligt studien:
– 72 procent säger att de inte har tid och möjlighet att följa forskningen. Så om vi ska få till ett bättre samarbete så måste det uppmuntras, samtidigt som tid och resurser behöver avsättas, fortsätter Janet Vähämäki.
Ett annat problem är bristen på kommunikation. Medan forskare framför allt publicerar sig i vetenskapliga tidskrifter så använder praktiker och beslutsfattare snarare Google och seminarier för att få ny kunskap.
– Det stämmer till en viss del att forskning används för att bekräfta vad redan vet, men min erfarenhet är också att forskningsresultat används av lokala organisationer för att pröva olika hypoteser och utveckla sin egen metodik, menade Gunnel Axelsson Nycander på Act Svenska kyrkan. I dagsläget använder organisationer ofta konsulter eftersom de behövs för snabba studier och utvärderingar, men inte minst de processer som pågår för att avkolonisera biståndet borde vara intressanta att samarbeta med forskare kring, menade hon.
Samtidigt använder sig beslutsfattare många gånger snarare av internationell forskning än av den som tas fram i Sverige. En anledning till det är att man vill uppmuntra forskning i partnerorganisationernas egna länder, men också att forskningsnätverk i till exempel Storbritannien kan vara mer etablerade och ha ett bättre rykte internationellt än svenska forskare. Detta, menar SweDev, innebär en risk för att den svenska forskningen på sikt försvagas.
Christina Hartler, chef för Sidas enhet för tematiskt stöd, poängterade för sin del att den svenska forskningen är relativt liten internationellt sett, och att det snarare var så att vi övervärderat den svenska forskningens betydelse än tvärtom:
– Sen håller jag inte med om att tidsbrist skulle vara en orsak till de bristande kontakterna. Snarare handlar det om en ledningsfråga och att ledningen inte prioriterar ett samarbete med forskare, ansåg hon.
Snabba processer
Per Trulsson från Utrikesdepartementet menade ändå att tid är en viktig fråga för UD som rör sig i sammanhang där saker förändras mycket snabbt, något som visats inte minst av utvecklingen i Myanmar och Afghanistan.
– Det våra medarbetare ofta behöver är en policybrief på 1–2 sidor som är relevant för det de gör. Så för att forskarna ska nå ut så krävs det också att de förstår de processer som råder på Sida och på ministerierna, konstaterade Per Trulsson.
Magnus Walan, policyrådgivare på Diakonia, lyfte fram en annan del av forskningen än den som genomföras av akademiska aktörer:
– Vi samarbetar ofta med lokala forskare, och nätverk runt om i världen och försöker koppla ihop med dem med svenska beslutsfattare. Vi stödjer och uppmuntrar också organisationer som Swedwatch och Fair Finance Guide som gör en omfattande research, men som har problem att få finansiering, trots att vi vet att finanssektorn verkligen behöver granskas.
David Isaksson
SweDev: Så kan samarbetet mellan biståndsarbetare och forskare förbättras
- Överbrygga kommunikationsklyftan mellan forskare och praktiker
- Skapa initiativ för samverkan mellan forskning och aktörer inom utvecklingssamarbetet
- Koppla samman forskare med beslutsfattare och praktiker inom biståndet
- Främja incitament och strukturer för forskningsfinansiering för att underlätta arbetet kring Agenda 2030
Läs också
