Har Sida blivit en känslolös, trött byråkrati, med ängsliga medarbetare nedtryckta av resultatrapporter och kontrollsystem? Har personalen belagts med munkavle, eller saknas kompetensen? Det frågar sig Anders Östman, mångårig biståndsarbetare med ett förflutet som bland annat biståndsråd i Uganda, Mali och Liberia.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Under de senaste sju åren har Sverige haft en mycket kunnig och kompetent politiskt ansvarig för biståndet, Per Olsson Fridh, som först var statssekreterare och därefter minister. Nu har han fått lämna, genom att MP hoppade av regeringen. Nu har en ny, till synes mindre erfaren minister tagit över, Matilda Ernkrans.
Nog för att det kan vara viktigt vem som är, blir biståndsminister, men ministern är ju inte operativ utan är i första hand politiskt ansvarig. Även om en stor del av budgeten för internationellt utvecklingssamarbete inte går via Sida, har Sida den operativa rollen, eller kanske hade. Varför hörs inte Sida i media längre om det internationella samarbetet och dess betydelse?
Utvecklingssamarbetet, biståndet har alltid varit politiserat, men har polariserats ytterligare de senaste åren med tydliga inslag av inrikes utrikespolitik. Gapet mellan partierna har ökat om vad biståndet är till för. Biståndet blir med den bakgrunden kanske en större valfråga nästa år. Fattigdomsbekämpning ställs mot migrationen. Sida påstår att demokratibiståndet gör skillnad, samtidigt som demokratin i världen utvecklas i negativ riktning. Är det av intresse för diskussionen inför valet?
Kan ointresset för Sida också bero på medias ökande intresse av att vrida myndigheters oberoende ur deras händer till förmån för mer ministerstyre, ivrigt påhejad av vissa politiker. Det finns idag även fler och annorlunda sätt och möjligheter att spegla världens kriser och utmaningar. Sidas ”svans”, de så kallade NGO:s har också blivit fler och mer profilerade.
På radion, i TV:n och i media hörs sällan någon från Sida bli intervjuad, bli refererad till om vår omvärld. Har Sida blivit en känslolös, trött byråkrati, med ängsliga, kanske rent av medialt rädda medarbetare nedtryckta av resultatrapporter, administrativ uppföljning, kontrollsystem och allsköns spretiga strategier?
En gång i tiden fanns en stark tradition av och krav på gedigen landkunskap hos medarbetarna om de områden och länder Sida hade insatser i. Finns det inte längre kunniga, modiga medarbetare på Sida med erfarenheter, visioner, land- och språkkunskaper och intryck från världens alla hörn som kan fånga medias intresse? Har personalen belagts med munkavle, eller saknas kompetensen? Eller har den personalen flyttat till mer medialt framträdande NGO:s, universitet och institutioner med både bättre lönevillkor och medial uppmärksamhet?
Inte ens när det uppdagas en ”skandal” är det sällan någon från Sida som uttalar sig. När talibanerna nyligen tog över i Kabul hördes representerar för svenska Afghanistankommittén och Anne Linde i media dagligen, trots att det måste finnas dussintals personer på Sida med lång erfarenhet från landet. En gång i tiden fanns en stor kompetens och erfarenhet på Sida från ett av Sveriges första biståndsländer, Etiopien. Om den pågående konflikten i landet hörs inget eller ingen från Sida.
Det är viktigt vem som blir biståndsminister, men för att biståndet och utvecklingssamarbetet ska bli en större valfråga, vilken den egentligen aldrig varit, skulle det vara klädsamt om Sida steg fram ur kulisserna.
Anders Östman
Mångårig biståndsarbetare med ett förflutet som bland annat biståndsråd i Uganda, Mali och Liberia.
Vill du också debattera? Maila oss på info@globalbar.se
