Höginkomstländerna har utlovat 100 miljarder dollar per år i klimatbistånd till fattiga länder. Vad har hänt sedan detta beslutades om i klimatmötet i Köpenhamn 2009 och vad kommer hända i frågan nu under COP26?
Vad är då klimatfinansiering? Klimatfinansiering är en del av klimatkonventionen UNFCCC, och i Köpenhamn 2009 kom länderna överens om att från och med 2020 ska de rika ländernas stöd till fattiga länder vara 100 miljarder dollar per år. Dessa pengar ska inte kan tas från biståndsbudgeten utan ska istället vara ”nya och additionella” utgifter.
Hur har detta kommit att omsättas i praktisk handling? Oxfam har undersökt saken och anser att merparten av det finansiella stödet i praktiken har kommit att bestå av ofördelaktiga lån.
– Utvecklingsländer drabbas hårdast av klimatkrisen och behöver därför få stöd genom klimatbistånd för att kunna hantera uppvärmningens negativa effekter, och för att kunna bygga ut grön energi till sina medborgare. Det är de rika länderna som ligger bakom problemet och som måste betala för detta. 2009 lovade de rika länder att bidra med minst 100 miljarder dollar per år från och med 2020 i nya medel till utvecklingsländer, skriver Oxfam.
Enligt Oxfam är den globala klimatfinansieringen mycket mindre än vad som rapporteras, troligen bara en tredjedel så stor. 2017–2018 uppgick den rapporterade klimatfinansieringen till uppskattningsvis 59,5 miljarder dollar.
– Men vår analys visar att den verkliga summan snarare ligger någonstans mellan 19 och 22,5 miljarder dollar. Anledningen till den stora skillnaden är att lån, och investeringar som egentligen inte har något med klimatet att göra, felaktigt räknas som klimatfinansiering.
– 80 procent av det som idag kallas klimatfinansiering är inte bistånd utan andra former av finansiering, framför allt lån som måste betalas tillbaka. Den stora användningen av lån i klimatfinansieringen är en hitintills okänd skandal. Världens fattigaste länder som ofta redan är svårt skuldtyngda ska inte tvingas skuldsättas ytterligare för att kunna hantera en klimatkris de inte bär något ansvar för.
Pengarna ska ges som bistånd, inte som lån. Och det finns andra problematiska inslag i hur den så kallade klimatfinansieringen har gått till. Vi har tidigare skrivit om att endast 1,7 procent av klimatfinansieringen går till småskaliga jordbrukare i världens utvecklingsländer, trots att dessa bönder är de mest utsatta för effekterna av klimatkrisen.
– Det finns även andra problem med klimatfinansieringen. Bara 20 procent har gått till låginkomstländer, trots att de ofta är de värst drabbade. Och bara 25 procent av klimatfinansieringen har gått till åtgärder för att hjälpa länder hantera klimatkrisens effekter, medan majoriteten i stället har spenderats på, ibland tveksamma, åtgärder för att minska utsläppen. Ett exempel på en ineffektiv satsning är hur Japan har kallat investeringar i ”effektiv” kolkraft i Bangladesh för klimatfinansiering, enligt Oxfam.
Klimatfinansiering i praktiken
Rolf Lindahl, kampanjledare på Greenpeace som arbetar med klimat-, energi och finansrelaterade frågor håller med om Oxfams kritik.
– En del regeringar och företag vill utnyttja klimatmötet i Glasgow för att skapa en global marknad för klimatkompensation. Det skulle innebära en farlig bluff, som inte fungerar och bara fördröjer riktiga åtgärder. Enligt forskarna bakom FN:s senaste rapport måste världen göra dramatiska och verkliga minskningar av utsläppen. Att kompensera för det innebär motsatsen – det är en licens att fortsätta släppa ut, säger han till Global Bar Magazine.
Fallet Indien är belysande. Mattias Goldmann skriver:
– Parisavtalet kräver att alla parter vart femte år levererar ”enhanced action” med skärpta nationella åtaganden (NDC:er). De flesta länder har gjort detta eller utlovat att göra det – men inte Indien, världens tredje största utsläppsland. Ett gemensamt uttalande med Australien, Japan och USA att en skärpning kommer, justerades direkt till att det bara är ”intended”.
– Indien är ett av allt färre länder vars klimatåtagande utgår ifrån tvågradersmålet, och alltså inte 1,5. Eftersom Indien kring år 2030 gå om Kina som världens folkrikaste land (Kinas befolkning minskar) och de har en fortsatt snabbt växande ekonomi, skulle ett indiskt enhanced action ha stor betydelse för möjligheten att nå Parisavtalets mål.
Mattias Goldmann betonar också att Indien har ett halvt uttalat krav på att den internationella klimatfinansieringen måste nå utlovade nivåer innan de kan lova att minska sina utsläpp.
Kreativ bokföring
I oktober 2020 rapporterade Oxfam att klimatfinansieringen potentiellt bara uppgår till en tredjedel av det som höginkomstländerna har uppgett.
– Rapporten visar att rika länder sammanlagt redovisat en klimatfinansiering på i genomsnitt 59,5 miljarder dollar per år under 2017 och 2018 – de senaste åren det finns tillgängliga siffror för. Men efter att man räknat bort osubventionerade lån, ränta och andra typer av missledande redovisning av bidrag kan den faktiska summan av klimatfinansieringen under denna period i själva verket landa på så lite som mellan 19 och 22,5 miljarder dollar årligen. Oxfam fortsätter:
– Den största delen av de 59,5 miljarder dollar som redovisats som klimatfinansiering 2017-2018, hela 80% (47 miljarder dollar), var alltså inte bidrag utan bestod i själva verket av lån där omkring hälften av dem (24 miljarder dollar) dessutom var osubventionerade lån som erbjudits till oförmånliga villkor. Oxfams analys visar även att lånens faktiska värde efter det att kostnaden för återbetalning och räntor räknats bort i verkligheten var mindre än hälften av den summan som uppgetts vid redovisningen till UNFCCC och OECD.
COP26 riskerar att undermineras
Nu riskerar klimatmötet i Glasgow att undergrävas av frågan om klimatfinansiering. Målet om 100 miljarder dollar per år i bistånd kommer inte att nås förrän tidigast 2023. Tyskland och Kanada har tagit fram en plan för att skynda på processen. Planen visar att väsentliga framsteg kommer att ske 2022 och att höginkomstländerna kan ge mer än 100 miljarder dollar per år 2024 och 2025.
– En av de viktigaste frågorna på klimatmötet handlar om rättvisa. Det handlar om vem som äger framtiden – de utsläppare som tjänar på de företag som orsakat den här krisen, eller de människor som drabbas hårdast av konsekvenserna. Klimatmötet i Glasgow behöver säkerställa att 100 miljarder dollar årligen förs över från de rika länderna till mindre utvecklade länder, så att de kan anpassa sig till konsekvenserna av klimatförändringar, ställa om från fossila bränslen och utveckla hållbar förnybar energi, säger Rolf Lindahl.
Sveriges insatser hittills
Sveriges miljö- och klimatminister Per Bolund ledde i månadsskiftet september/oktober ett ministermöte i Milano om finansieringen. Inför ministermötet skrev UD att klimatfinansiering är en återkommande central fråga och att målet för COP26 är att mobilisera 100 miljarder USD per år för perioden 2020–2025.
Om det inte uppfylls, skriver FN i rapporten Emissions Gap Report 2021, är det sannolikt att utvecklingsekonomierna inom kort kommer att stå för en stor andel av utsläppen av växthusgaser, ”samtidigt som de lider oproportionerligt av konsekvenserna av klimatförändringarna som historiskt har orsakats av höginkomstländerna”.
Den svenska regeringen annonserade nyligen att Sverige tänker fördubbla klimatbiståndet till 15 miljarder kronor till 2025. Målet är att tryck på andra höginkomstländer att göra verklighet av sina åligganden på klimatfinansieringsområdet.
Tomas Nordberg
Fakta:
Klimatfinansieringen innebär att världens rika länder ska ge ett särskilt bistånd till låginkomstländer, som ska gå till olika typer av klimatåtgärder.
Klimatfinansiering är inskriven i FN:s klimatkonvention, UNFCCC. Vid klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 kom världens länder överens om att höja nivån, så att de rika länderna tillsammans ger 100 miljarder dollar årligen i bistånd till klimatåtgärder från och med 2020.
OECD hävdar att utbetalningarna 2019 uppgick till USD 80 miljarder medan Oxfam hävdar att den egentliga summan är högst 22 miljarder dollar.
Källa: unfccc.int
