Angelique Kidjo har tolkat Talking Heads och Hendrix, gjort musik med Philip Glass, sjungit inför FN:s generalförsamling. Nu är den 61-åriga världsstjärnan från Benin aktuell med en ny skiva där många av Nigerias unga musiker medverkar.
Det är inte många – om ens några fler än de närmast sörjande – som vet var Benin ligger. Och varför ska man egentligen behöva veta något om detta pyttelilla, fattiga land i Västafrika, som inte är mycket mer än ett streck bredvid sin mäktige granne Nigeria? Själv kom jag dit, promenerandes över gränsen från just Nigeria, sedan en taxibil släppt av mig. Det var en av mina märkligare reseupplevelser.
Men större än Benin är landets största stjärna – Angelique Kidjo. När de globala målen antogs 2015 såg jag henne framträda inför FN:s generalförsamling och nu –sommaren 2021 – ser jag henne på nytt under jazzfestivalen i Nice – min första stora konsert sedan starten på pandemin.
Angelique Kidjo må komma från ett minimalt land, men musikaliskt tar hon sig rätt att äga hela världen. Hon är inte bara en av Afrikas största stjärnor, hon är också en brobyggare och som artist totalt orädd för att lämna det förväntade. Hon är goodwill-ambassadör för UNICEF sedan 2002 och 2016 fick hon Amnesty Internationals finaste Human Rights Award.
2020 fick Angelique Kidjo en Grammy för sina tolkningar av den kubanska sångerskan och salsadrottningen Celia Cruz (som långtifrån var regimens favorit).
– Den nya generationen av afrikanska musiker kommer att ta världen med storm, sa hon i sitt tal i samband med prisutdelningen.
Där, i Nice, tolkar hon Talking Heads, Hendrix och många andra. Förutom sina egna stora hits, förstås. Liksom den nya musik hon skapat.
Där, på scenen i Nice, växlar hon mellan engelska, spanska och franska, hon uppmanar till engagemang och protester. Men framför allt är hon musik.
Nu när hon är tillbaka med just denna nya generation på sin nya skiva, Mother Nature, är hon mer politisk än kanske någonsin tidigare. Det märks också när vi hör henne där i den ljumma sommarnatten i Nice.
Låten Dignity är framvuxen ur protesterna mot det omfattande polisvåldet mot unga i Nigeria som lett till omfattande protester och som vi rapporterade om i Global Podd avsnitt 37.
Men även om Angelique Kidjo själv är starkt uttalat politisk i sina nya texter så har hon inget till över för dogmatism. Hon föddes strax före det att Benin och ytterligare drygt femton länder i Afrika fick sin självständighet från kolonialväldet bara för att längre fram se Mathieu Kérékou ta makten genom en kupp med syfte att skapa ett kommunistiskt styre i landet. I en intervju berättar hon om känslan då:
– Plötsligt, en morgon när vi vaknade upp var radion fylld av revolutionära budskap, ”gör dig redo för revolutionen”, ”kampen startar nu” på alla olika språk. Landets musiker kallades upp till regeringen och fick höra att de nu skulle sjunga om alla framsteg som gjorts. Men jag stod inte ut med att vara en del av den propagandan. Det tog oss ett år – men till slut lyckades vi ta oss till Frankrike.
För henne var migrationen en nödvändighet. Men idag, menar hon, är möjligheterna mycket större för musiker att stanna kvar och inte bara överleva, utan också utvecklas på den afrikanska kontinenten.
– Burna Boy, Yemi Alade och Mr Eazi är alla kvar i sina hemländer i Afrika, de är stjärnor i sina egna länder – och det är de själva som ligger bakom att de lyckats, fortsätter hon.
David Isaksson
Läs också
