Afghanistan: Vilket ansvar har vi för att rädda de vi uppmuntrat?


Flickor på landsbygden i Afghanistan. Foto: Shutterstock.

Krönika. Under flera decennier har biståndsgivare och andra stöttat och uppmuntrat människor i Afghanistan att kämpa för demokrati, jämställdhet och mycket annat. Men vilket ansvar har vi nu när de människor vi hyllat flyr för sina liv? frågar sig David Isaksson i denna krönika.

Detta är en krönika. De åsikter som framförs i texten är författarens egna.

Många menar att frågan inte är om talibanerna kommer att ta över Afghanistan, utan när det kommer att ske. Framryckningen går snabbt och utan USA:s vapenmakt står världen maktlös och kan bara se på när talibanerna tar kontroll över ort efter ort. I vår intervju med Andreas Stefansson på Svenska Afghanistankommittén för några dagar sedan är han ändå relativt optimistiskt för den egna organisationens möjlighet att fortsätta att verka, även om han ser en möjlig utveckling där landet bryts upp i regioner under olika krigsherrars kontroll. Men för dem som tillhör den progressiva grupp som också fått del av vårt stöd är situationen en annan.

Expressens journalist Magda Gad, som är ensam svensk journalist på plats, tror för sin del att talibanernas maktövertagande kommer att gå snabbare än de flesta bedömare (på bekvämt avstånd från Kabul) siat om. Och att konsekvenserna kommer att bli förfärliga.

Vi ville så gärna att Afghanistan skulle bli en framgångssaga för upplysning och demokrati och vi missade inga tillfällen att berätta om hur bra det gick. Under de senaste åren har organisationer, biståndsgivare och medier skildrat engagerade människor i Afghanistan, unga kvinnor, musiker, politiker, journalister och andra inspiratörer som till synes varit på väg att förändra landet.

Från oss har de fått stöd, moraliskt men också i form av biståndsmedel och möjlighet till nätverk och andra utbyten. Många har levt ett utsatt liv, men har ändå känt att de haft världssamfundet i ryggen, både politiskt och militärt.

Nu är det slut med den saken. Stödet är i praktiken borta sedan USA tagit hem sina trupper. Utan vapenmakt inte heller några fiolspelande flickor. Utvecklingen rullas tillbaka i en förskräckande fart. Tusentals människor är redan på flykt och sannolikt kommer vi att se nya vågor av flyktingar som når ända fram till Fästning Europa, något som får EU att förtvivlat blunda. Kanske är allt som vanligt när man öppnar ögonen igen.

Vi ville förändra Afghanistan, men vilket ansvar tar vi nu för de människor som vi uppmuntrat att engagera sig för demokrati, jämställdhet, fria medier och en massa annat? Självklart måste människorna i Afghanistan ta ansvar för sin egen framtid, det kan varken svenska biståndsorganisationer eller amerikanska bombplan lösa åt dem. Men ändå behöver vi ställa oss frågan om vilket ansvar vi har, alltså inte bara för de tolkar som arbetat för svensk trupp utan för alla som vi uppmuntrat att engagera sig. Att som utrikesminister Ann Linde slå fast att ”vårt engagemang ligger fast” och vädja om nya fredssamtal ter sig i bästa fall naivt – andra skulle kanske säga cyniskt –för de tusentals som nu står i en situation där flykt är det enda som kan rädda dem. Om den ens är möjlig.

Sida säger för sin del att en stor del av biståndet kan behöva omprövas om talibanerna tar makten, vilket onekligen känns som ett ”understatement”. Blir verkligheten den Magda Gad beskriver i ett av sina skrämmande reportage som precis publicerats är det svårt att se vilka som det skulle finnas kvar att skicka bistånd till.

Biståndsgivare och organisationer inom civilsamhället har ofta en mycket bra förmåga när det gäller att stimulera till engagemang och uppmuntra nya, unga ledare att kliva fram. Men alltför sällan funderar vi över det ansvar vi har den dag utvecklingen går åt fel håll och de unga aktivister vi stöttat blir till terrorns måltavlor. 

Har vi varit för naiva? Borde vi inte ens ha försökt? Vad skulle vi ha gjort istället? Nej, jag har inga bra svar på dessa frågor. Men jag tror att vi behöver fundera mer på vårt eget ansvar när utvecklingen blir som den i Afghanistan. För det är inte bara en filosofisk eller biståndsteknisk fråga.

Den handlar om liv. Och ännu mer om död. 

David Isaksson

Läs också

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.