Utvecklingen i Afghanistan är just nu oerhört dramatisk med ökat våld och tusentals människor på flykt. Andreas Stefansson är generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén. Hur ser han på det som nu sker i landet? Kommer organisationen att kunna fortsätta sitt lokala arbete om – när – talibanerna tar kontroll över allt fler regioner?
Hur ser du på situationen som den är nu?
– Jag skulle säga att det vi ser nu är det svåraste som landet befunnit sig i under de senaste 20 åren. Det är oroande och allvarligt och en stark känsla av osäkerhet, då talibanerna konsoliderar allt mer av makten på landsbygden, att de tar distriktscentrum och nu också närmar sig de större städerna.
Kommer de att ta över landet?
– Det är inte självklart. En sak är att inta distriktscentra där armén varit tunt utspridd, ibland har de bara kunnat skrämma bort de få soldater eller poliser som funnits i distrikten, särskilt de som varit otillgängliga. Men att inta hela städer, hålla dem och etablera kontroll och förvaltning det är en annan sak, det kan bli lite för mycket för talibanerna. Men till stor del handlar det om hur demoraliserad den afghanska armén är och om soldaterna deserterar och flyr. Jag ser tyvärr en stor risk för att utvecklingen går mot en situation som påminner om den när Sovjet drog sig ur i slutet av 80-talet. Hela 90-talet gick mot ett inbördeskrig och sönderfall i Afghanistan. Men skulle kunna tänka sig en utveckling där talibanerna övertar vissa provinsstäder och att landet blir uppdelat så att talibanerna kontrollerar vissa provinser.
Och för er verksamhet, skulle det innebära att ni behöver lämna?
– Nej, det mesta av vår verksamhet sker på landsbygden. Vi har ett starkt samarbete med lokala byråd och organisationer i distrikt där talibanerna sedan länge haft ett starkt inflytande. De har redan tagit nästan hälften av landets distrikt och det är egentligen inte självklart att det förändrar så värst mycket för vår verksamhet. I de delar där de tagit makten har det i vissa fall blivit mer stabilt för oss, för det som drabbat vår verksamhet hårdast är när det pågått strider där vi och lokalbefolkningen hamnat i kläm. I flera fall har vi fått frysa verksamheten och ligga lågt, men när det lugnat sig har vi kunnat återgå till det mer normala.
– Det vi gör bygger på att vi har en stark acceptans i lokalsamhället, och det innebär att talibanerna också har en viss acceptans för vår verksamhet. Vi har varit tydliga med var vi finns, vad vi står för. Vi är transparenta, vi för en dialog lokalt för att säkra att vi inte ska drabbas.
Men det stöd ni ger till flickor, kommer det att kunna fortsätta när talibanerna tar över?
– Vi har redan i flera år haft utmaningar i vissa distrikt och provinser, där det lokala talibanledarskapet varit konservativt och hårdnackat. I andra delar av landet har det funnits ett lite mer öppet ledarskap. Men hittills har vi inte sett några större försök från talibanernas sida till hårda styrningar, eller centralt framtvingade regleringar. Men självklart är vi oroliga, vi ser absolut risken att vi inte kommer att kunna fortsätta att driva rättighetsfrågor på samma sätt som hittills.
Man kan säga att vi har en principiell pragmatism där vi försöker finna former för att det ska fungera lokalt.
Men känns det ändå meningsfullt för er att fortsätta?
– Vi har sedan 40 år tillbaka krokat arm med civilsamhället för att människor ska få tillgång till basala tjänster. Det är en verksamhet som vi kommer att göra vårt yttersta för att kunna fortsätta att bedriva. Det kommer säkerligen att bli tuffare, men vi kommer att försöka så gott det går att upprätthålla byskolor där flickor får gå – även i talibankontrollerade områden. Om de begränsar och förbjuder den delen av vår verksamhet så har vi möjlighet att säga att då kan vi inte heller göra andra insatser, att samtliga byutvecklingsinsatser därmed står på spel. Den typen av förhandlingar sker lokalt, man kan säga att vi har en principiell pragmatism där vi försöker finna former för att det ska fungera lokalt. Vår erfarenhet från 90-talet var att vi då trots allt ändå kunde finna former för att erbjuda flickor undervisning, till exempel i en kvinnlig lärares hem, eller i form av separata skolor. Även när talibanerna regerade så fanns det en viss flexibilitet. Men det kommer att vara svårt att upprätthålla allt det som uppnåtts.
Nu flyr tusentals människor. Vilket ansvar har biståndsgivarna och det internationella samfundet för att rädda de som – på vår uppmaning – stått i frontlinjen för till exempel kvinnors rättigheter?
– Det internationella samfundet har bidragit till förutsättningar för ett mer aktivt deltagande, men det är det afghanska folket som självt tagit tillfället i akt, åtnjutit rättigheter och friheter. Organisationer och civilsamhällesaktörer har tydligt sagt att de inte kommer låta sig kuvas, men till slut handlar det om att talibanerna är beväpnade och mot ett sådant hot är inte civilsamhället rustat. Därför måste det internationella samfundet göras sitt yttersta för att såväl fortsätta stödja den civila befolkningen, men också att sätta press på förhandlingsparterna – och de länder som har inflytande över dem – så att vi får igång en ordentlig fredsprocess. Det skulle vara förödande om man i detta läge drog ned på sitt stöd.
David Isaksson
Här hittar du hela vår bevakning om Afghanistan
Läs också
Lyssna också på
