Den 11-12 december 1981 mördades nästan tusen människor av militären i byn El Mozote i El Salvador. Det var New York Times och Washington Post som fick världen att förstå vad som hänt, men de första som kom dit var två svenskar, journalisten Lars Palmgren och fotografen Ulf Aneer.
Fyrtio år senare har rättvisan kommit ikapp de som begick brotten och nyligen avslöjades att en amerikansk militärrådgivare varit närvarande när El Mozotes invånare våldtogs, mördades och brändes till döds.
Här berättar Ulf Aneer om när han och Lars Palmgren kom till den nedbrända byn.
”Innan vi började vandringen in i El Salvador från grannlandet Honduras hade vi varit i kontakt med gerillans ledning under två månader. Från att tidigare framför allt varit en urban gerillarörelse hade FMLN övergått till att mer och mer verka på landsbygden. Vårt syfte var att besöka områden som gerillan kontrollerade, det de kallades befriade zoner (zonas liberadas). Vi hade då ingen aning om vad vi sen skulle mötas av, utan allt planerades i en positiv anda där vi skulle få uppleva något som få journalister tidigare varit med om. När FMLN meddelade oss att de ”uppstått problem” fick vi avvakta ett bättre läge innan vi skulle kunna komma in. Då visste vi inte exakt vad som skett. I själva verket pågick de hittills mest omfattande striderna mellan regeringen och gerillan i Morazánprovinsen där gerillan lyckats stoppa den omfattande arméoffensiven bl.a. genom att öppna flera samordnade militära aktioner på olika platser i El Salvador. Men den ökända USA-tränade Atlacatl-bataljonen hade tagit sig in till El Mozote med helikopter. Allt det här visste vi ingenting om när vi avvaktade tillfället att kunna vandra in illegalt i skydd av mörkret.
Till slut fick vi klartecken. En bil släppte av oss i Honduras nära gränsen till El Salvador där vi började våra vandringar. Precis på gränsen låg ett ”militärsjukhus” där folk opererades, utan bedövning, under bar himmel. Därifrån vandrade vi vidare in i El Salvador med en sjukvårdsbrigad som ingick i gerillans enheter. Vi fick vid fler tillfällen ta stora omvägar för att komma bort från de asfalterade vägar som fanns, men så kom vi till ett område inte långt från Mozote där också gerillans legendariska radiostation Radio Venceremos hade sina utsändningar. Vi hade fortfarande inte fått särskilt mycket information om vad som hänt, men på nyårsafton träffade vi Rufina Amaya den enda överlevande från massakern. Hon hade sett allt, hur hennes egen familj och alla byns invånare fördes bort och mördades. Det var ett fruktansvärt vittnesmål vi fick och först då förstod vi vad som hänt. På nyårsdagens morgon fortsatte vi en vandring där likstanken blev allt starkare, framför allt från skjuten boskap. Det var tidigt på morgonen när vi kom fram till Mozote tillsammans med våra vägvisare och det hade börjat ljusna. En grupp FMLN-soldater fanns där. Vi såg nedbrända hus och tydliga rester som visade att man bränt människor inne i deras hus. Det hade då gott tre veckor efter massakern, många hade redan begravts och det fanns nästan inga kroppar kvar, hundar och vilda djur hade ätit en del, men det fanns gott om människorester utspridda i främst de hus de innebränts i.
Människor förde bort i grupper för att avrättas. Flickor och kvinnor våldtogs, allt var oerhört utdraget, det var en två dagar lång våldsfest.
Det mest makabra för mig var att det låg ölflaskor slänga bland resterna. Soldaterna hade alltså hinkat bärs efter att de bränt ihjäl människorna i byn. I det lilla kapellet hade människor stängts inne. Vid denna tid var det vanligt att bykyrkor användes som fängelse och tortyrplats i både El Salvador och Guatemala. Människor förde bort i grupper för att avrättas. Flickor och kvinnor våldtogs, allt var oerhört utdraget, det var en två dagar lång våldsfest. Och där, har vi nu fått veta, fanns det alltså en amerikansk militärrådgivare på plats. Vilka råd gav han?
Hur kändes det att vara där? Att vandra i timmar och hela tiden känna lukten av lik, det var det jobbigaste intryck av död jag haft. Väl framme i Mozote så jobbade vi, då kopplar man på något sätt bort vissa känslor. För det andra så var hela området fult av nedbrända hus. Därför, och det kan låta absurt, så kändes det inte lika starkt. Skelettrester är inte lika läskiga som döda kroppar. Då visste vi inte hur många människor som dödats, det pratades om över 400 personer i byn men totalt var det nära ett tusental som avrättats i området. I princip hade vi vandrat över de döda som hastigt begravs i området runt Mozote. Vetskapen om vad som verkligen hade skett kom till oss senare.
När något sånt här sker är det svårt att förstå omfattningen. Och de överlevande i området som fanns kvar var själva för traumatiserade för att kunna berätta för oss. Och varför skulle de kunna lita på oss främlingar?
Efter upplevelserna i Mozote vandrade vi återigen mot den honduranska gränsen. Där i skydd av mörkret mötte vi de amerikanska journalister som kom in efter oss och som sedan skrev för bland annat New York Times. På den tiden var det inte som idag med bildhanteringen. Det tog lång tid att få hem materialet. Några pålitliga privatpersoner fick ta hem filmerna som sen framkallades i Sverige innan vår artikel kunde publiceras i ETC. Händelsen väckte inte heller särskilt stor uppmärksamhet i Sverige. Därför är jag oerhört tacksam över att de amerikanska journalister som då och senare med starkt faktaunderlag jobbade vidare på ett mycket exakt sätt med att utreda vad som verkligen skett. Vår kollega, New York Times-reportern Raymond Bonner, fick betala ett högt pris. Han fick inte längre bevaka El Salvador och Reagan fick igenom ett ökat militärt stöd till El Salvadors militär. Under alla dessa år har USA alltså skyddat personer som haft en roll i massakern och som haft vetskap om det som skedde.
Informationen om tragedin i El Mozote, den största massakern på civila i modern tid på den amerikanska kontinenten, har successivt under alla åren blivit mer omfattande och konkret. Det är sorgligt att det ska behöva ta 40 år, och att USA fram till nu mörkat allt. Tack vare Stanfordforskaren Terry Karl’s envisa jakt på sanningen kan nu den amerikanska militärrådgivaren Hazelwood äntligen kan ställas till svars för att ha varit delaktig i detta illdåd. Detta är oerhört viktigt och en lättnad för oss som så länge väntat på de sanningar som nu äntligen avslöjats.”
Ulf Aneer
Berättat för David Isaksson
Bakgrund
Massakern ägde rum den 11-12 december 1981 och genomfördes av den ökända Atlacatl-brigaden. Totalt dödades 978 civila, varav 533 var barn, 248 av dem under sex år gamla i och kring byn Mozote. Människorna i El Mozote hade inte flytt när militären närmade sig byn, sannolikt för att de faktiskt inte aktivt stödde gerillan utan såg sig som en tredje part. Inte minst därför blev chocken så stor bland de som överlevde. När uppgifterna om massakern kom ut gjorde den amerikanska ambassaden allt vad den kunde för att försöka dölja händelsen så att den inte skulle påverka möjligheten att ytterligare ekonomiskt stöd till militären i El Salvador. Massakern blev trots detta en stor nyhet i USA, men den nyvalde presidenten Ronald Reagan lyckades ändå få igenom ett omfattande militärt stöd till regimen i El Salvador. Upproret mot militären i El Salvador, som utvecklades till ett fullskaligt inbördeskriget, pågick mellan 1979 och 1992 då ett fredsavtal kom till stånd. Sverige var aktivt pådrivande i fredsprocessen och El Salvador var under denna period ett viktigt svenskt biståndsland.
Efter att ha varit nedlagd i många år återupptogs undersökningen 2016 och sexton höga militärer ställdes inför rätta. 2020 erkände en pensionerad salvadoransk general att militären låg bakom massakern.
Under den nu pågående rättegången avslöjade expertvittnet Terry Karl att den amerikanske militäre rådgivaren Allen Bruce Hazelwood varit närvarande vid massakern. Enligt uppgifter i tidningen El Faro hade Hazelwood också förhandskunskap om det mord som 1982 genomfördes på fyra holländska journalister.
|
Uppläsning av artikel
|
