Eritrea: 30 år av tjurskallig envishet


En kall öl för att fira. Foto: Donald Boström.

Den 24:e maj är det 30 år sedan EPLF-gerillan intog huvudstaden Asmara, efter långa år av stridigheter mot Etiopiens armé. Under tjugo av dessa trettio år har den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i det som brukar kallas ett av världens mest stängda länder.
Men hur stängt är Eritrea egentligen och hur gör vi för att förstå detta märkliga land? David Isaksson delar med sig av några intryck.

Jag slår upp de gröna fönsterluckorna och tittar ut över gatan. Rummet fylls av det starka morgonljuset, det är fortfarande svalt ute. Jag är lite lätt andfådd, men så ligger huvudstaden Asmara på ungefär samma höjd som Bogota, ca 2 500 meter över havet. Fönsterluckorna påminner mig om vårt italienska hus och intrycken förstärks när jag går ut den där första morgonen. Det är som ett Italien på 50-talet och det är förstås ingen slump: det här var ju en italiensk koloni. En bit bort ligger byggnaden där Mussolini höll sitt tal till invånarena i Piccolo Roma där det 1939 bodde 59 000 italienare. Och de finns överallt – dessa fantastiska, italienska byggnader.

FIAT-macken. Den kanske mest kända av alla italienska byggnader i Asmara. Foto: Donald Boström.

Att heta David Isaksson och söka visum till Eritrea är inte ointressant, men när jag väl landar är det ingen som frågar mig något, eller kollar mitt bagage. Samma känsla får jag nu. Under de dagar jag är i landet rör jag mig helt fritt, besöker allt från partihögkvarter till cykeltävlingar och religiösa processioner. Inte en enda människa kommer fram och säger att något är förbjudet, ingenstans möter jag hotfullhet eller aggression.

Det där behöver förstås inte betyda någonting, men det får mig ändå att fundera: är det så det går till i det som brukar kallas ett av världens mest stängda länder? 

Det är lätt att sätta etiketter på länder och människor, men risken finns att de fördunklar mer än de förklarar. För Eritrea är allt annat än stängt. En ständig ström av eritreaner reser fram och tillbaka mellan landet och resten av världen. 

Senare, samma dag i det som också brukar benämnas en av världens hårdaste diktaturer, samtalar jag med en elektronmusiker som också har planer på att etablera sig som stå-upp komiker. Han är tillbaka efter åren i USA och verkar gilla att bo här. Någonstans inte alltför långt från där vi befinner oss sitter en svensk journalist fängslad sedan tjugo år. Sannolikt vet musikern inte ens vem journalisten är. 

Hur ska man förstå regimer som denna, ett land utan konstitution, där ekonomin sköts utan budget och där en person styr utan att vi vet så mycket annat än att han åker upp till sitt dammbygge varje morgon och har möten bland tomatodlingarna? Ja, vi ser president Esaias Afewerki under en av dessa resor. Två bilar, ingen militäreskort.

Det hade varit roligt att få följa med honom till de där odlingarna.

Doften på Embassoara hotel är som av den afrikanska frigörelsens första år. Vatten finns enbart mellan sex och åtta, morgon som kväll. Äldre män samtalar över kaffe i de nedsuttna bruna sofforna, inga turister. Det sitter en bild av president Esaias Afewerki över receptionen, för övrigt den enda bild av honom som jag ser. Inga internetsidor är blockerade, samtidigt är uppkopplingen så dålig att det knappast spelar någon roll.

Asmara 1991. Foto: Donald Boström.

Ju mer jag lyssnar på människor i Eritrea, desto mer komplicerad blir bilden. Så gott som alla jag möter har någon familjemedlem som befinner sig i exil och som skickar hem pengar, och i princip alla familjer finns det medlemmar som försöker krångla sig ur, och bort, från den oändligt länga militärtjänsten. Alla jag möter är också till oändlighet trötta på presidenten, även om det mest är i en form suck (typ ”ja, han är som han är”). Samtidigt är alla eritreaner obrottsligt lojala med kampen för självständighet och skulle det bli ett nytt krig så skulle de inte tveka en sekund med att stödja ledarskiktet och offra allt.

En familj jag träffar är ett bra exempel på detta. Mannen jobbar i Eritrea, hans yngsta son och fru bor i Etiopien därför att han sonen ska slippa den långa militärtjänstgöringen, en dotter har tagit sig med barnen till ett annat afrikanskt land där hon inlett processen för att få asyl utomlands. Men eftersom dotterns man är en relativt framgångsrikt affärsman – i Eritrea(!) – vill dotterns man inte att hon ska få asyl i t ex Kanada får då blir det för krångligt att hälsa på, så dottern siktar på att få komma till ett land i Europa. Ytterligare ett barn i familjen befinner sig i ett Sveriges grannländer där hon börjat lära sig språk och plugga till sjuksköterska.

Hänger ni med? Ungefär så ser det ut i de flesta familjer jag möter.

Samtidigt är det svårt att tänka sig en vänligare plats än Eritreas huvudstad Asmara. Som ensam vit man skulle jag aldrig drömma om att gå själv nattetid på en dåligt upplyst gata i en afrikansk huvudstad, mötandes ett gäng unga killar. Men här i Eritrea tänker jag inte ett ögonblick på att det skulle vara ett problem – eller innebära en risk. Det som borde vara normalt är helt enkelt väldigt märkligt. Eller om det nu är tvärtom.

Men trots vänligheten, det goda kaffet och den avspända stämningen så finns det något jagat över Eritreas unga. De vill bort. De lever i ett av världens tryggaste och kanske också mest jämlika samhällen (jämlikt i sin fattigdom, men ändå) utan att själva kunna förstå att det är så. Det de vill ha är frihet, känslan av att inte styras ovanifrån, att inte ha sina liv förutbestämda, att slippa den mardrömslika, evighetslånga militärtjänsten. Deras längtan handlar kanske inte om demokrati, kanske inte ens om att kunna uttrycka sig fritt, utan om att få drömma!

Nattliv i Asmara 1995. Foto: Donald Boström.

Att känna att vad som helst är möjligt, att de kan göra vad som helst av sina liv. Och för att uppnå den måste de offra allt, kanske dö i en meningslös olycka på Medelhavet, kanske bli kidnappade, våldtagna eller mördade under en resa till ett Europa som inte vill ha dem.

Så grattis Eritrea till trettio år av tjurskallig envishet! Och vad skulle passa bättre en dag som denna än att också låta Dawit Isaak fira – fira i frihet!

David Isaksson
Global Bar Magazines chefredaktör besökte Eritrea i slutet av 2019 tillsammans med fotografen och författaren Donald Boström som under alla dessa trettio år följt landet. En bok med Donald Boströms bilder och texter är på väg att ges ut.

Uppläsning av artikel

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.