Två av Sveriges främsta korrespondenter, Anna-Lena Laurén och Johanna Melén, har kommit ut med varsin bok om Putins Ryssland. Böckerna ger oss en inblick i ett Ryssland vi sällan möter i den dagliga nyhetsrapporteringen, skriver Petter Bolme.
De senaste veckorna har vi sett ryska trupper samlas vid Ukrainas gräns, oppositionspolitikern Navalnyj hungerstrejka i sitt fängelse och Tjeckien har utvisat ryska diplomater efter misstankar om att ryska agenter utfört ett bombattentat. Det råder med andra ord ingen nyhetstorka i vårt väldiga grannland. Men vad vet vi om varför det som händer sker just nu? Och varför stannade demokratiutvecklingen av och vände tillbaka mot något som inte är som det var under Sovjet, men som är repressivt och ett hot mot demokratin inte bara i Ryssland? Och hur kan det ryska folket tillåta att allt detta sker?
För oss som inte följer Ryssland på nära håll förefaller nyheterna ibland obegripliga eftersom kontexten, människorna i Ryssland, sällan hinner komma fram. Åtminstone inte om det ska jämföras med hur mycket vi vet om USAs befolkning.
Därför är det extra spännande att det kommit ut två böcker av två av våra främsta Rysslandsbevakare, Anna-Lena Laurén med boken Sammetsdiktaturen – motstånd och medlöpare i dagens Ryssland, och Johanna Meléns bok Mina ryska vänner. Båda beskriver det Ryssland som de själva har levt i och texterna leder oss in i ett Ryssland vi sällan möter i deras nyhetsnedslag. För faktum är att många av oss som verkligen försöker följa vad som händer i världen behöver hjälp för att förstå hur Putin styr, och vad det är som gör att han fortfarande har sånt starkt grepp över Ryssland.
I Mina ryska vänner berättar Johanna Melén om sin tid som student i Sankt Petersburg, en tid som sammanföll med att den relativt okände Vladimir Putin 1999 utsågs till premiärminister och Ryssland drabbades av en rad bombattentat. Hon går tillbaka till brev och dagböcker för att förstå hur hon själv såg på det som hände då och de personer som hon delar den sunkiga studentkorridoren med. Mellan personporträtt, sunkiga barer, flyktiga möten, skönhetssalonger och föreläsningar i rysk litteratur, saxar hon berättelsen med nyhetshändelser för att beskriva vad som händer i Ryssland – det som alla idag vet var en historisk vändpunkt. Snabbt monteras demokratin ner, en skör och flyktig tid som växte fram under Boris Jeltsin försvinner och kvar står Putin med all makt i sina händer.
På nyårsaftonen vid millennieskiftet avgår Jeltsin och Putin tar över som president, samtidigt som Johanna Melén firar nyår med sina vänner. Den märkliga tiden från Sovjets fall till Jeltsins solkiga uppträdanden är över. En ny ledare med en enda vision tar över: att återupprätta Ryssland som stormakt. Genom boken får vi följa de personliga ödena hennes ryska vänner och bekanta går igenom, samtidigt som Putins maktapparat tränger undan oppositionen, tar över TV- och nyhetsbolag. Vi ser hur Ryssland snabbt moderniseras och studentkorridoren rustas upp.
Ibland känns berättelsen nästan för privat, men efter att ha lagt undan boken och när jag blickar tillbaka så vill jag veta ännu mer om vad det är som berör och formar hennes ryska vänner.
Anna-Lena Lauréns berättelse är en mer klassisk journalistisk bok om ett land en journalist bevakat länge. Den innehåller personliga inblickar hos vänner bekanta, tränare och byråkrater. I Anna-Lena Lauréns berättelse fungerar dessa som avbrott, förtydliganden, för att vi ska förstå skeendena i Putins Ryssland.
Ett styre där fakta är grumlig och propagandaapparaten relativiserar händelser till dess att ingenting längre är sant och allt är omöjligt att förstå. Och det är just det som Kreml vill få oss att tro. Att alla ljuger. Lögnerna är en show som måste gå vidare. Det låter lite som USA under Trump, men skillnaden är att hans lögner fick vi veta allt om. Populismen är en viktig del i Putins maktutövning och något som närmar sig oss. Denna faktaresistenta värld kommer in i våra politiska diskussioner, något som vi måste ta på allvar. Annars kanske det är vi som snart lever i en värld lik den Putin styr över.
Och hur hanterar befolkningen fakta och sanningen? När Anna-Lena Lauréns frågar hur de ställer sig till Krimockupationen, 2014 blir svaren till axelryckningar och uttalande som: ”Ja men det var ju då”. En uppgivenhet över att det inte går att ändra på det som hänt. För sen kommer nästa skandal och övergrepp.
Det finns dock en bräcklighet i enväldet enligt Anna-Lena Laurén, och när hon jämför Ryssland med Kina är det ryska styret inte alls lika hård eller kontrollerande som det kinesiska. Enligt Laurén är Kremls propagandaröster emotionella gaphalsar jämfört med Pekings kallt, planerande politiker.
Men hur kan Kreml sälja in alla dessa lögner till befolkningen? Enligt Anna-Lena Laurén jämförs Ryssland sig med ett orättvist behandlat offer, en person som egentligen bara vill bli älskad av alla. Ryssland är stormakten alla klagar på. Och alla stormakter beter sig som mobbare. Allt är relativt och Ryssland är inte värre än andra. Så då kan Krimockupationen 2014 bli till ”ja, med det var ju då”. Nästa fråga.
Men allt är inte hopplöst och motkrafterna finns. Överallt pyr ett stort missnöje hos befolkningen, en ilska som riktas främst mot alla de som styr och ställer, byråkrater och teknokrater ”klantskallarna” som berikar sig. Anna-Lena ger oss flera exempel på missnöjet. Ett av dessa är medborgarna i Sjies Syktvar som vägrar att bli Moskvas soptipp. Med demonstrationer och list lyckas de stoppa myndigheternas ”klantskallar”. Men de anklagar aldrig Putin, utan alla de andra runt Putin som är klantskallar som försöker roffa åt sig. De vanliga människorna skrattar åt klantskallarna, som bestämmer och de kan attackera dem och även vinna, ibland.
Men motståndet till Putins Kreml är splittrad, och enligt Anna-Lena Laurén beror det på av att den ryska befolkningen är individer som lever i sina bubblor och där ingen litar på någon utanför sin närmaste krets.
Man undviker att prata om saker som vi skulle anse vara stötande. Ditt barn får inte veta att det är adopterat och mamma behöver inte veta om du har cancer. Om du lever i ett homosexuellt förhållande så finns det inte heller någon som helst anledning till att du ska berätta detta öppet. Även om alla redan vet.
I kontrast till tystnaden lyfter Anna-Lena Laurén fram de modiga, hjältarna i den ryska historien. Hon tar upp historikern Jurij Dmitrijev som grävde upp massgravar av personer som Kreml mördat i Karelen och som häktades som svar, anklagad för att vara pedofil. Hon tar upp och citerar Solzjenitsyns ord ”Lev inte i lögn. Lev utan skräck. Vad vi gör är det rätta.”
Anna-Lena Lauréns slutsats är att protesterna mot Putins regim kommer att fortsätta. De kommer inte att störta Putin, men de kommer inte heller att försvinna. Eftersom grundlagen är ändrad kanske Putin blir kvar vid makten till 2036. Hur klarar vi det?
Petter Bolme
Böcker:
Johanna Melén: Mina Ryska vänner. En berättelse om Putins Ryssland (Natur & Kultur).
Anna-Lena Laurén: Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland (Norstedts).
|
Uppläsning av artikel
|
