I reportageboken Till varje pris som du kan läsa ett utdrag ur här har Anna Roxvall och Johan Persson rest i den europeiska migrationspolitikens spår genom Afrika. De har träffat fixare, gränsvakter och framför allt – människor som riskerar allt för drömmen on ett bättre liv.
Hur kom det sig att boken blev till och hur vågade ni göra resan? Vi ställde åtta frågor.
Vad är det största intrycket från era resor i migrationspolitikens spår?
– Att det är ett oerhört glapp mellan policydokument som upprättas i Bryssel och verkligheten på marken. Vi har skapat något slags migrationspolitisk centrifug utanför våra egna gränser, där människor sugs in, kastas runt och bankas ut under fruktansvärt våldsamma former, utan att någon kan höra dem skrika. Under det arbetet har vi bland annat kunnat avslöja hur EU:s flygövervakning av Medelhavet får som direkt konsekvens att migranter skickas in i tvångsrekrytering och slavarbete för libyska staten. Det skakade till och med oss, trots alla rapporter vi läst i frågan.
Ni har nära följt Lam, en ung man från Sydsudan, som vägrar ger upp sin kamp om ett bättre liv. Vem är han och vad driver honom?
– Lam är 28 år, kommer från krigshärjade Bentiu i Sydsudan, har bott i flyktingläger i huvudstaden Juba i flera år och pluggat medicin. När han fick barn och familjeansvar gick det inte ihop längre och han bestämde sig för att försöka ta sig till Europa via Libyen, för att ge sin fru och son en bättre framtid. Det beslutet sammanföll dock med Europas beslut att samarbeta med Libyen för att stoppa människor från att ta sig därifrån, och Lam fastnade i ett grymt kretslopp av övergrepp, krig, stoppade gummibåtsfärder och internering. Idag har han inte många drömmar kvar, utan vill bara ta sig ut ur Libyen, vilket är lättare sagt än gjort.
Det är inte en ofarlig resa ni gjort? Var ni rädda?
– Det är vårt jobb att resa till de här platserna och vi överväger riskerna noggrant innan vi ger oss av. Så, nej, rädda har vi inte varit. Däremot har vi många gånger känt stark oro för människorna vi mött och hållit kontakten med. Och som alltid, när man jobbar i konfliktfyllda länder med makthavare som inte vill bli granskade, har det varit enormt logistiskt utmanande.
Det är en smärtsam bok. Förtvivlan, hopp och desperation präglar människors val och många hamnar i händer på skrupulösa människohandlare, fängslas och far illa. Är migranterna omedvetna om riskerna de utsätter sig för?
– Nej, de flesta vet rätt väl vad de ger sig in i. Medan vi skrev boken kom faktiskt UNDP-rapporten Scaling Fences ut, där man intervjuat tusentals migranter som tagit sig till Europa. De hade genomgått obeskrivliga faror längs med vägen, ändå uppgav 97 procent att de skulle ha gett sig av även om de hade vetat exakt vad som väntade. Och det är den bilden vi också har fått av människor vi mött. De är inte dumma i huvudet, de känner till riskerna och är beredda att ta dem för att lämna det som de själva upplever är ett dödläge, eller en väg utför.
Många av de som söker sig vidare är unga människor med drömmen om ett annat liv, men EU och många rika länder vill inte ha dem. Hur förhåller migranterna sig till det?
– Vi har nog mött alla sorters förhållningssätt. Många tycker ju inte att de har något val, och väldigt många understryker att de såklart hade föredragit att ta flyget istället – om den möjligheten funnits. Andra anser sig att ha rätt att ta sig till Europa, precis på samma sätt som européer i århundraden har tagit för sig av Afrika. Men det finns faktiskt också de som uttrycker förståelse för att Europa inte kan öppna sina gränser hur som helst, men det påverkar ju inte deras val på individuell basis.
Hur har EU hanterat det ökade trycket av migranter tycker du/ni?
– Alla vi pratat med, från migranter till beslutsfattare, kan skriva under på att det rådde panikstämning efter 2015, vilket gav upphov till många snabba och inte alltid väl underbyggda beslut, vars konsekvenser vi ser idag. Jag tror också att alla är överens om att ifall det överordnade målet är att ha låga siffror vad gäller irreguljära migranter som tar sig till Europa, så har EU lyckats – migrationsströmmarna har strypts med 90 procent. Frågan är bara hur länge det håller, och vilket pris vi är beredda att betala för det.
Kan man strypa migrationen helt?
– Nej, det finns det nog ingen som tror, egentligen. Bland migrationsforskare är de flesta rätt överens om att enda sättet att långsiktigt minska den irreguljära migrationen är att införa fler lagliga vägar, så att människor känner att det är ett reellt alternativ. Problemet är bara att det är politiskt självmord att föreslå det idag. Vi intervjuar EU:s migrationskommissionär Ylva Johansson i boken, och hon säger sig vilja verka för fler lagliga vägar in i EU, men för att hon ska kunna propagera för det måste först den irreguljära migrationen strypas ännu mer, säger hon. Det är ett fantastiskt moment 22: enda sättet att stoppa den irreguljära migrationen är genom fler lagliga vägar, men för att kunna föreslå fler lagliga vägar måste den irreguljära migrationen först stoppas.
Vad vill ni läsarna ska känna efter att läst boken?
– Känslor, annars har vi misslyckats fatalt. Vilken sort, eller hur de tar sig uttryck, lägger vi oss inte i. Den här boken är inte ett debattinlägg, utan ett debattunderlag som vi tycker har saknats i det offentliga samtalet. Man får tycka att igenmurade gränser mellan Europa och resten av världen är värt priset, men man ska vara medveten om kostnaden.
Ylva Bergman
